Nyårslöften

Mamman torkar frenetiskt med jag-vet-inte-hur-många-handdukar och halkar runt i tredje barnets spyor som ligger som små mattor över hela nedre våningen. De blir ensamma med att fira in det nya året. Isolerade.

Nyår. Detta omtag för familjen och för sig själv. Löftet att inte begå fler misstag. Lika delar tomma ord som mänskliga förhoppningar. Under en enda natt ska vi styra upp oss, förändra oss, förbättra oss. Börja om.

Våra "Jag lovar att..." blandas upp med nattens skrikiga fyrverkerier i en tjock unison rök.

Börja banta. Sluta röka. Börja plugga. Sluta kröka.
Vad som helst. Inte ge sig in i hetsiga diskussioner. Kanske börja med ashramyoga, gå en matlagningskurs, återuppta gammal vänskap, bota flygplansskräck. Låta barnen spela när de vill.

Varför ska mamman lova något högt flygande som hon kommer att bryta redan klockan 00.01? Nä. Vem vill träda in i ett nytt år, redan besviken på sig själv? I år får det bli något enkelt, tänker hon. Vad förväntar hon sig egentligen?

Mamman vill ju att pappan ska städa oftare
men pappan vill nog hellre ligga ännu mer.

Det är i alla fall det enda hon kommer på just nu.

Och mamman funderar. Kanske borde hon nästa år helt enkelt bara tillgodose sina allra mest grundläggande behov.  Skita i ouppspikade golvlister, toviga gräsmattor och att "allehandalådan" aldrig blir sorterad.

Mamman läser:
"Basala behov: luft, vätska, mat, värme, sömn, sex.
Om inte de här behoven tillgodoses kan vi drabbas av sjukdomar, irritation, smärta, obehag, och därför strävar människan efter att så snabbt som möjligt tillfredsställa behoven och uppnå jämvikt.
Så länge de fysiologiska behoven inte är tillfredsställda kontrollerar de människans tankar och beteenden eftersom organismen primärt är inställd på överlevnad."

Va, är städning inget grundläggande behov?? Hon läser igen. Luft, vätska, mat, värme, sömn, sex. Kan dessa på något vis organiseras och bli ett slags införlivat löfte utan att det krävs mer av henne?
Mamman ler. Hon har nog hittat rätt. Det kan bli en triumf inför kommande varv runt solen.

Därför blir mammans nyårslöfte som följer:
Jag lovar att sluta hyperventilera när jag blir arg, dricka mer rött lådvin medan jag varje kväll sitter och väntar på att pappan ska bli klar med middagen. Jag lovar att äta upp och bli ordentligt mätt. Sedan lovar jag att han ska få köpa mig en en ny vinterjacka som jag ska ta emot med mild tacksamhet i ögonen. Jag lovar också att låta pappan gå upp och ta hand om barnen varje natt, även när de har vinterkräksjukan, så att jag får sova ut ordentligt. Då är jag pigg och utvilad. Och då. Då lovar jag att ligga mer.

God jul!

Kanske sitter ni där hemma och gottar er nu. Nöjda med ert lilla julparadis. God Jul förresten! Somliga inmundigar säkert en hemmagjord ekologisk skinkmacka i lugn och ro. För en del har helgdagspaniken ännu inte lagt sig helt. Lugn bara lugn, stressen brukar nämligen ebba ut först när tomten vinglar hemåt och paketen är uppslitna. Pust, legoskeppet blev uppskattat. Yes det var rätt färg på klockan...

Somliga av er har en hel del praktiskt kvar. Tejpen har tagit slut och det var mycket mindre inslagningspapper på rullen än vad du trodde. Mycket som ska klaras av på bara några timmar före flötdoppet.
Nu minns jag plötsligt hur jag lyckades få hela Glendellklanen att skjuta fram tomten en halvtimma eftersom jag var tvungen att slå in julklapparna i tidningspapper först. Men det var länge sedan. Och är en helt annan historia som handlar mer om tidsoptimism än jul.

Det är alldeles tyst. Ljuset reser sig sakta över Vildåsberget och jag kommer strax att sälla mig till dem som har en hel del kvar att fixa med. Alla sover men plötsligt hörs två av barnen komma tassande ner för trappan, redan nyfikna på vad tomten har med sig i år. I deras ögon finns inget annat än barnslig förväntan.

Härliga, dåsiga jul.

Nu böjer vi oss in över denna högtid och tar ett grabbatag om den, tuggar i oss dess förpliktelser och härligheter.
Skål jul!
Skål för oss alla!


Och ögats utkanter bär med sig de otursförföljda.
Skål för de bräckligt trötta, de besprutade, förvildade, de konstlade, för de olyckligt förälskade. De hungriga.

"Nattingenting"

Hör du våra viskningar?
Vi är nattens levande fläckar,
som rör oss i det minsta ljuset under broar.
Vi är vad som lurar vid stadens skitsilhuett.

Genom sprickorna stirrar vi, slickar oss runt ångande munnar,
när den enögde trevar till vår utspridda boning.
Fördömd och dömd att hitta vårt grus. Våra pölar. Tidningssängar.

När vi smakat av varandra blir du en nattlig passagerare.
Ett bortglömt väsen där solen slocknat.
Kryper sakta in i hörnet nedanför bussarnas dån,
blir åter en del av cementväggen.
Som spottloskor.
Vi bleker ur oss
till svävande ingenting.

"Ett litet djur"

Du har aldrig varit galen som jag, så hur kan du se annat än en röd näsa, lysande stark mitt i den öronbedövande musiken från tältet? Jag visar mig som en knasig apa i mitten. En hårig kusin, utan säkerhetslina, några volter. Mina uppåtbollar klibbar på dig som spunnet socker. Du missar att molnen tätnar och jonglerar där ovanför flaggan, när jag går loss i manegen utan halsband. Dina förväntningar är som röda godisspår i barnets utsträckta händer och när jag river din biljett förstår du då inte att stormen kommer? Att du bara får se min glittriga föreställning från den bakre raden. Senare, när jag ligger instängd bland sågspån och figuren i speldosan slutat dansa, glömmer du att applådera. Du frågar om jag åter vill ikläda mig leendet, visa min omöjliga spagat eller slicka på en söt liten klubba. Sätta på mig dyra skor som är för trånga. Som inte passar mina apfötter.

Japp, gravid igen...

Mamman känner att hon kanske inte haft den bästa veckan i sitt liv. Inte om hon räknar de icke smickrande benämningarna hon nu kan lägga till listan. Uttalade av olika personer, sinsemellan främmande för varandra och inte ens från den innersta familjekretsen varifrån mildare smädesord är förväntade, då fulla av både ironi och kärlek.

Att på måndagen kallas korkad av en upprörd herre som tycker att det ingår i mammans yrkes natur att ta emot, till att lagom inför helgen bli kallad bonnig av en helt annan. Sedan följde förvisso de något mildare varianterna vara lustig utan att fatta det själv och bäbismaskin tätt efter varandra, från två andra håll. Ja, det var ju inte vidare farligt.
Nä, det duggar bara tätt nu.

Det är först när mamman ska avsluta veckan med rockkonsert som det riktiga paradnumret sker. Själva den verbala halshuggningen om man så vill.

Mamman har gått från att vara en trogen lyssnare framme vid KB:s scen på 90-talet till att allt mer sällan hänga runt på rockkonserter. Att nu få känna sig lite som en övervintrad goupie med ett "access all areas"-pass liggande i fickan...Ja det känns gött! Detta är mammans höjdpunkt på en ganska pissig vecka, att äntligen kunna balsamera sig i gitarrsolon, basgångar och trumvirvlar. Känna sig, ja lite sådär crazy...

Mer eller mindre märkt av veckans trista ord och i viss mån de gamla goda åren, står hon lite lojt vid bardisken när den glada halvt ropade kommentaren studsar fram till henne. Det är då den levereras av en minglande bekant med ögonen fastnaglade på hennes mage.
– När ska du ha?
Den sitter som en smäck. En uttalad halvnelson som överröstar högtalarnas dån.
Mamman drar med handen över den böljande tunikan för att försäkra sig om att det verkligen inte finns något där.
Men det enda som tumlar runt därinne är Trägårn´s nyss uppätna burgare och några öl ur plastglas. Och nu möjligtvis ett ego i fosterställning.

Det är nu hon måste komma på hur en äkta mama gör men mamman klampar helt enkelt bara därifrån med "Tre räcker tycker jag" och "Jaha nu pratar väl inte vi mer med varandra" i sina svarta stövlar och försöker ta tag i något som räddar henne medan en liten tår trycks tillbaka.
Efter fladdrar en tunn leopardtunika som tydligen putar lite för mycket.

Hon sveper förbi när ett suktande svartfärgat barr frågar en keyboardist: "Vill du följa med till baren?" "Nä". Passerar alla rutiga skjortor, uppkavlade ärmar som vill visa nya gaddningar i strålkastarna. Genom publikträngsel, fislukt, back-slick och människors förhoppningar om att natten ännu inte ska sluta.

En väninnas arm kommer till undsättning. Det oerhörda i musiken och löftet om ett eftersnack i logen värmer. Och visst, det lättar upp lite när hon kan vifta sig förbi kravallstaketet. Trots att hon får pressa sig in i mörkret bakom scenen med indragen mage.
Någonstans ur alla skrymslen lyckas hon plocka fram något vackert som en gammal vän sa till henne tidigare i veckan.
"Jag har alltid gillat dig".
Och plötsligt är balansen återställd.

Bröllop idag!

Kärlek. Allt.
Jag fryser för din skull när det är kallt.

"Killer blues"

Hans ansikte är som en trubbig smäll och jag ramlar genom sjön
studsar långsamt mot stenarna, morgonens råa verktyg
Jag pudras blek och flyter bort bakom kanoten
Strax under ytan fastnar mina slingor i algernas följe

Det vässade hatet tynger ned min hals i strömmen
och stoppar i mig miljoner bubblor
Vänd mot botten, något stilla, något offrat
omöjlig att utplåna puttar han på mig med en paddel

Jag glider iväg och snuddar en ihålig stam på vägen
Klänningen sveper efter med sitt sorl
En sprucken stövel guppar håglöst genom vassens trassel
Mannens röst filtrerar mig
i den dimma som hänger kvar
Och när han hukar i buskaget försvinner den runt kröken påskjutsad
av att strålarna bryter igenom
Nynnande sin rödsprängda killer blues

"Om natten"

Det är rispandet från de formerade grenarna mot sovrumsfönstret som väcker honom om natten
och han river sig mot ljudet av glasdörrarna som står och slår i blåsten
Kvistarnas torra läten långt därute
som knäckebröd under någons häl
varnade klykor klockan 03.57 farligt nära hans fjuniga mustasch i ett smattrande gult månsken
Och?

Bitande ansvar väller ut på ett nylagt golv, skaver mot den rödlätta pannloben svävar stadigt genom hallen och huvudet på sovande barn
Sprängda knackningar 1, 2, 3 när vetskapen om alla knotiga måsten draperar sig i sängkläderna
glesa bitar av himlen syns genom trädkronan
Håller andan alltför länge, balanserad på genomskinliga fötter i det kaklade badrummet
Skavet, går det över?
Byter sovrum med tassande steg
Än sen då?

"November"

November du faller hårt och slår dig i sidan
En tom doft av kommande snö väntar ut dig
leker med den sista gråheten ur din andedräkt
medan marken gör sig tillräckligt kall för att överge dig

"Han i soffan"

Han sitter mitt i ett förljuget mörker och sparar på minnen i en sölig plastpåse
när hemligheten ropar genom kackerlackans belägrade väggar
Om vägen bara öppnat sig som ett hällregn...
Vänder rädslan i varje fläck av unken pinsamhet mot dynorna, väger det tunga ljudet av klirr, luktar in i en soffkudde
Ligger som en ensam sked och vrider sig till instängt rytmiskt malande
och svarta tangenters klang om vad han missat
Doften av hennes midja kommer tillbaka
Ögon som tunga speglar i fönstret
Ser hennes ansikte tvärsigenom varenda vinglig rörelse
I varje darrning simmar hon ned genom ytspänningen och virvlar upp gamla fimpar ur glaset.
Om kärleken bara snuddat mig...
Ger bort sina sista ord på en smulig servett på bordet medan osedda serier avlöser varandra
Skrävlande sånger om något förlorat
Fyllehickan ringlar beräknande förbi nattliga virrvarr och avkrokar,
följer spretiga råttspår,
föder av sopor och vinfläckar i mungipan
Vet du att du var min från första stund? ropar han till skuggan i den tomma tamburen.
Om det fanns två versioner av det här slutet...
Vad lämnar staden kvar när den tagit sitt?
En ensam hand i soffan när tv:n flimrar sig genom natten

"Saknar"

Dina ljusa lockar trasslar ner sig i avgrundshålet. Och helvetes jävla skit.
Ser hur dina gympaskor försvinner i morgondimman bland de trasiga husen.
Bort över rykande asfalt.
Ditt ansikte, en fladdrande reflexion i en vattenpöl.
Dina stora ryckiga steg i staden, så långt före mina små.
Jag hinner inte ifatt dina solkatter som slinker undan runt hörnet.
Ett gammalt skratt letar sig fram ur en ångande brunn och lämnar vilset klotter på trottoaren.
Jag ser att du inte längre har någon skugga,
ett främmande gators anlete.

Du ligger i en obäddad säng och väntar på att fåglarna som pickar på taket ska ta dig. Stirrar in i en smutsig tapet under det varma sommarregnet.
Dina ögon, som brukar lysa upp himlen, stänger sig drömskt.
Flaskorna utan kork. Lukten av något bränt och tömda pillerburkar.
Uvarna som gömmer sig i trappan stampar på ditt vackra skratt, får dig att sluta le i den kvava luften.
Och när jag är borta en stund, passar du på att glida undan med flocken.

Jag sprayar ditt porträtt på murarna nära våra gnisslande tågvagnar. Låter dina toner flyta som utspilld färg över bänkarna i parken.
Säg att du finns där någonstans bland höghusen. Eller i en spricka i golvet. Att du åtminstone inte är död.
Blåser på minnet av dina stora händer, sprider ut dig över världen, som flagor ur en eld.
Viskar till solen att hitta dig, kompis. Ber fåglarna på taket att sätta ner dig igen.
För när du gick, glömde du att lämna tillbaka hela mig.

Ön

En sjörövad ö dränkt i blod
och skräcken gömmer sig i en skreva
All denna fruktan vinande kring nacken
Det studsar ensamma skrik bland några stenar
händer som darrar i det våta gräset
Innan skymningen tar fart kastar hon sig ut och försvinner
dyker bort från sin ungdom som en enslig gast

Kärlekens kaptener, ni som ville leva!
Så många kryss och nedgrävda skatter
Den skälvande marken vill inte begrava er ännu
och gråter sakta in i klipporna
Ni som färdats bland oss
har ni nått andra sidan?

När jag känner hur livet rinner ur dig
sjunger jag sakta fjordens sånger
som din mor skulle ha velat
Viskar in i filten vad din pappa tänker, hur älskad du är
Nynnar mjukt, rätt ut i mörkret, ett färskt eko från böjda huskroppar
På golvet, i vassen, bland löv, på stigar
Jag vaggar dig till slutet
bär varsamt ansiktet på era brinnande rop
som vill återta den ödsliga stranden
Ni framtidens förlorade pirater

Löpning i tanken

Mamman springer långbent över stranden medan sandkornen silas mellan hennes brunbrända tår. Som en smäcker stark fullblodshäst tar hon sig fram graciöst över dynorna. Den smidiga kroppen tecknar sig över vattenbrynet medan vågorna stänker upp som en himmelsk kaskad över hennes axlar. Stryker sig över det blanka svarta håret och ett hemligt leende transporterar sig som ett mystiskt trumljud över bergen. En naturkvinna som sveper fram med grässtrån och snäckor i flätorna. En urstark amazon med välgörande amuletter kring halsen. Kanske har hon en björntand och några örter i en påse knutna kring midjan. Hon försvinner ljudlöst in bland de fuktiga träden åtföljd av panflöjtstonerna i fjärran.

Sakta börjar bilden att krackelera. Scenen svajar till en sekund innan den krullar ihop sig som bränt papper i kanterna...

Nej, nej hon löper sportigt i korta vita tennisshorts och det solblekta håret glänser medan svettdropparna ligger som små inbjudande pärlor i urringningen över de toppiga brösten. En fräsch ipod sitter i bh-bandet och hon skrattar ett klingande skratt, väter läpparna med tungan. Hon har virat sitt mint-tuggummi kring ringfingret (eftersom hon aldrig skulle kasta det på marken och skada ekosystemet och de vackra måsarna som också har rätt att leva) och placerar med lätthet sina nya sportskor i sanden. Fortsätter jogga målmedvetet fram mot jeepen på grusparkeringen för att hämta surfbrädan. Hon blir aldrig trött eftersom hon lyssnar på "Fascination" och den regelbundna andningen är till och med lite sensuell...öh..?

Mamman sitter på kontoret och skakar sin stegmätare som en maracas i handen. Kolla nu har hon gått 500 steg. Vill bara se hur den funkar...liksom.
Ett bakåtlutat måndagsbarn som sitter i den ergonomiska stolen och sneglar på plånboken i gult fejkat ormskinn. Gymkortet ligger väl dolt därinne bland gamla kvitton och bränner små samvetshål i dem. Men visst jo då, hon hade ju tänkt att börja träna. Alltid dagen efter en söndag. Det var flera hoppfulla månader sedan hon anmälde sig till Vårruset. Nu är det två veckor kvar. Undar om hon inte ska ha en kaffe till. Och kanske en pytteliten kaka.
Hon visualiserar igen.
Rekvisitan är kvar men de fantastiska detaljerna ersätts långsamt med mindre hedervärda sådana.

Hon försöker lubba över den ruttnande tången med sina hjälplöst korta vita ben samtidigt som insidan av låren skaver mot varandra. Brösten skumpar i en för liten lumpig sportbehå från tidigt 90-tal. Målarfärgsstänk på mjukisbrallorna. Eftersom andningen har frätt hål i lungorna dreglar hon ideligen som en lastgammal bulldogg. Hon spottar men är egentligen för trött för uppgiften, vilket gör att en del av det fastnar i håret. De gamla skabbiga gympadojorna försöker förgäves hålla schack på de slutkörda darriga fötterna. Trots att det är ett nästintill stillastående rörelsemönster vill hon slänga sig ned och kaskadspy. Och när hon närmar sig krabbfiskestenen trasslar de knubbiga benen ihop och snubblar. Plask!!
Vad hände, tänker hon, stupad som en törstig skottskadad flodhäst utan puls.

Mamman snurrar på stolen. Kvar vid tangentbordet ligger stegräknaren som hon täcker över med en hög papper. En liten svart skamfläck.
Hon stiger ut i solen och går sina trettiotvå steg till bilen för att åka hem.
Som en ensam smulig fläsksvål längst ned i påsen, med förlorade träningslöften gamla som Dackefejden.
Det är kul att springa ju!
I alla fall i tanken.

Påskelden

Jag springer så fort jag kan med hjärtat i halsgropen och stampar förtvivlat överallt men elden fortsätter röra sig under mina skor. Förra årets gräs är långt och torrt, och bara fuktigt allra längst nere vid marken. Det fräser. Rosslar framåt, äter sig utåt och sprider sig snabbt som ringlande röda ormar, till och med genom tuvorna på de kalla stenarna.
Elden är som vatten som forsar fram över marken. Det luktar bränt gummi om gympaskorna och den rökiga ängen lämnar allt större svarta avhuggna spår efter sig.
Vi släcker i panik. Jag tar upp jackan jag kastat ifrån mig, den jag lovat mamma att ha på mig eftersom det fortfarande är lite kallt, och slår den mot flammorna i ett desperat försök att kväva dem. Där borta går fåren!

Gråten bubblar som en klump från magen och vidare upp i halsen. Tårarna rullar och lämnar små rännilsmärken i mitt sotiga ansiktet. Barnhänderna är varma av glöden och de brännblåsor som senare kommer att göra ont känns ännu inte.
Vi ser uppgivet på varandra. Upptäcker att vi inte har en chans att släcka.
– Kom vi springer, ropar den längsta killen och sätter av mot skogsdungen några hundra meter därifrån.

Lövträden piskar våra kroppar och grenarna där någon sprungit före rappar låren eller smätter upp i ansiktet på den som följer, som alltför tidiga straff inne bland buskarna som bara sett början till lövsprickning.
Förbi kojorna vi byggt, passerar den tomma brännvinsflaskan och "porrtidningsgömstället där de äckliga gubbarna sitter". Djupare in bland enar, granar och där under en tall skapar vi en rund formation bredvid varandra. I ringen trängs våra lappade jeans och bruna manchesterknän tätt tillsammans. Vi hör hur våra hjärtan bultar. Det rinner snor ur en näsa, någon snyftar högt.

Mitt i den kollektiva förskräckelsen summeras stridssåren. Någon har skovskav, ett blåmärke, en annan har ett rivsår på kinden. En bruten samling svalnande små eldhärskare.
Visst, vi lovar heligt att inget säga. Inte till någon Levande Vuxen. Den här elden kanske har dödat någon, säger Den Långe medan Den Lille sätter händerna för ansiktet och skakar.
Måste ringa Brandkåren!!

Vi rör oss som snabba geparder genom resten av dungen och sätter fart mot höghusen, till den som bor närmast. En flicka som brukar vara ensam hemma skakar fram nyckelknippan som hänger i bandet innanför tröjan medan röken stiger från fältet upp över den kyliga himlen.
Hon kan numret. Alla kan numret och ropar ut det i lägenheten. Vi skriker det till varandra eller till vem som helst. Den grå sladden ligger som en farlig krullig snara kring halsen när Flickan krampaktigt håller i luren. Den Lille sätter in fingret i hålen och drar fram rätt siffror.
– Hallå..?
Det är då vi hör sirenerna.
Gick det så fort? Någon annan måste ha ringt före oss?
Nyckelknippsflickan slänger ifrån sig luren och vi rusar efter ljudet nedför de kalla marmorstegen i trapphuset.

En gigantisk brandbil har stannat vid horisonten och vi vadar fram genom betongen i tystnad för att nå höjden och få en glimt av det eldhav den ska försöka släcka. Mitt huvud känns tungt och skamfyllt, halsen värker.
Jag har aldrig varit så här rädd.
Käre Gode Gud om du bara hjälper oss nu, ska jag vara en snäll flicka för alltid!
Krönet närmar sig och vi ålar fram på magarna uppför backen för att komma obemärkta fram till förstörelsen. Plötsligt kör brandbilen i väg.
Vad gör dom? De ska ju rädda små barn!
Jag skyndar mig den sista biten.
Vad?!
Det finns inget eldhav, där ligger inga brända ungar eller döda lamm på ängen.
Det ser bara ut som om någon slängt en svart matta över gräset. Där ligger inga lik. Inga nedbrända hus. Har någon annan släckt?
Vi jublar, skrattar, yes...
– Visste jag väl, säger Den Långe och gör V-tecknet.
Jag sätter mig ned i det varma gräset.
– Nej, inte här, säger Flickan med Nyckelknippan. Någon kan fatta att det var Vi som gjorde det. Måste sticka!

Kvickt lägger vi slänten bakom oss, tillbaka till gömstället under tallens skyddande armar, ned på knä.
Jag fingrar nervöst på mitt skosnöre.
– Ingen säger något, lova, för annars jävlar, blir det fängelse, säger Den Långe.
Alla småhuvuden nickar, visst, okej, och sedan gör vi vårt hemliga tecken.
Vi svär att lyssna på nyheterna när vi kommer hem för att höra om de är oss på spåren.
Jag längtar efter mamma och reser mig upp för att gå hemåt, trött med mitt nya skav på hälen.
Hej då, mumlar vi och stirrar ned på de ruttna löven innan vi kliver ut ur träden.
Och fastän det är länge tills alla måste vara inne för kvällen, har ingen lust att leka längre.

Det luktar bullar i uppgången och innan jag smyger in i lägenheten för att sätta på radion slänger jag tändaren i sopnedkastet.
Imorgon är det påskafton.
Hoppas jag inte hamnar i fängelse.
Jag bär på en sjuårings luntarskam men vill ändå gärna ha mitt påskägg med godis.

"1993"

Du försvinner sakta när jag sluter ögonen
ändå finns du kvar
som en kvarglömd flisa i handflatan
Och skuggar det jag borde titta på
som ringar på vatten
Därinne blir du fler
Du flödar in
rinner ur mig
nya versioner gungar på näthinnan
sticker små hål i min blick
Nu kan jag knappt se på dig längre
En blind fläck när det bränner så här
Blinkar till och låtsas du är borta
Ge mig ett tecken
Titta på mig
Jag försöker hitta dig medan jag blundar

"Sista natt"

Syrsorna bryter nattens tystnad.
Blottad ligger jag underst.
Du skalar av mig. Scen efter scen, under eken bortom gatlyktornas armar.
För första gången ser jag dig utan löften.
Det är min sista natt.
Ett annorlunda sken när jag ramlar barfota i daggen och ljuset lyfter hustaket mot himlen.
Har vi setts förut, cikador?
Våldsamma natt, du har inte rört mig ännu.
I en påtvingad dans under stjärnorna.
Naket, tar du mig med ett hugg.
Det fuktiga gräset stänker rött mot grenarna när knytnäven träffar mig i sidan.
Och fast den fruktansvärda handen sluter om min hals är världen utanför lika vacker.
Det är det jävliga.

Sportlovsblues

Jag sätter näsan utanför dörren endast på grund av att jag är tvungen att skicka ut en blöja i sopkärlet. Kylan biter tag i mig, vrider om. Brrr. Springer ut på lätta fötter och halkar på en isfläck som verkar ha bitit sig fast i asfalten. Sätter mig på rumpan. Fräser. Svär. En bajspåse dinglar i ena handen.

Det är sportlov. Jag tittar ut för att försöka hitta några barn utomhus, som leker sportigt. Förgäves. Det är alldeles tomt. Utanför en kall smutsig film lagd över världen. Små spår av skitig slask och drivor av grus i staden.

Jag läser i en gammal DN-artikel att för drygt 50 000 år sedan började människor förflytta sig från Mellanöstern mot de isfria områdena runt Medelhavet.
Så långt är jag med.
Några av dem fortsatte sedan norrut i takt med att inlandsisen smälte. För ungefär 10 000 år sedan hade de första hunnit fram till nuvarande Sverige.
Konstigt ändå...
Plötsligt en dag för ungefär 6 000 år sedan dök det upp människor med helt andra levnadsvanor. Rätt och slätt jordbrukande folk som trängde undan de tidigare jägarna.
Till och med lite konkurrens om att bo här uppe...verkligen..?
Utomhus ser en gran ut att vika sig dubbel i blåsten.
Vad tänkte de på när de slog sig ned och lät mig bli en framtida släkting bosatt bland istappar och skyhöga huspriser?

Minstingen, som börjat på dagis i år, hade före förskolepremiären inte varit sjuk en endaste dag i sitt lilla liv. Efter fyra krassliga veckor påminns jag om att det är en sjukdomstorktumlare, en kulörtvätt av ögoninflammation, magsjuka och förkylning, som snurrar runt med snoriga barn. Det har varit för kallt för de små att gå ut, säger personalen. Inte konstigt att barnen blir sjuka då...

Å andra sidan, vem vill gå ut? Jag funderar på hur jag tänkte när jag beställde en resa till fjällen. Har jag verkligen varit sugen på kyla? Jag läser vidare att över 200 människor dött i samband med klättring på Mount Everest under åren. Hur kan någon vilja vistas 8 000 meter upp i luften och riskera att frysa ihjäl? Jag dör nästan av bara tanken.

I huset har det hamstrats makrillkonserver och bunkrats upp med blöjor. Eftersom jag bojkottar min egen utomhusaktivitet, har jag sparat ihop till en hel hög med ärenden som ska hinnas med under en ihopklämd tvåtimmarsräd på stan. Vantar och överdragsbrallor har gått sönder och även om våren ligger och väntar runt hörnet, kan jag knappast låta barnen få frostskador. Eftersom det inte är så noga i vilken butik jag handlar håller jag mig där jag kan promenera inomhus från en affär till en annan. Och där i det gula lysrörsskenet träffar jag en av mina käraste vänner! Ännu ett ärende tvingar ut oss i blåsten. Trots min tjocka jacka letar sig vinden in. Sliter tag. Ögonen tåras. Barnen snörvlar. Allt är totalt grått.
– Tjernobyl, säger jag till henne.
– Krakow, svarar hon, innan hon skyndar vidare.
Mer behöver vi inte säga.

Det är alltså detta vintern gjort med mig, tänker jag. Jag har transformerats till en negativ surtant som babblar om vädret.
Telefonen ringer.
En liten roadtrip, kanske?
Jajabullar, klart jag ska med. För vad kan vara härligare än det?
Våren är kanske här snart. Den kommer i år också. När jag tittar ut ser jag att jag inte ens behöver skrapa bilrutan...
Och ledmotivet när jag far förbi landskapet är en passerad sportlovsblues.

En lögnaktig kamera

Mamman slår upp den mörkblå pärmen och ruvar på något hon hörde häromdagen. Att våra liv får plats i dem. Några få fotoalbum.

Bläddrar sakta i den inklistrade bildnorm som de flesta människor följer. Från ung till gammal, och någonstans på vägen finns hon. När mamman ser sina bilder i framtiden, förmodligen på någon form av pensionärsdator som är helt omodern för sin tid, kommer de verkligen representera hennes liv?

I en fotokultur som raderar varje leende som inte är perfekt. När ingen längre framkallar vad linsen behöver och mänskligheten inte vill se.
Delete. Borta.
Överallt överexponerade kulörta barn som ler och fiskar krabbor på stranden i vidvinkel. Barn som ler. Alltid när de ler.

En holländsk konstnär ställde ut en serie fotografier ur en okänd kvinnas liv. Åren gick och ju äldre kvinnan blev på semesterbilderna, desto mer av omgivningen fick ta plats. Hon blev en allt mindre del av porträtten. Rynkorna, linjerna, den större profilen blev delar av hemliga skuggor. Och hon, en liten prick mot horisonten. Som ett löfte om att aldrig bli gammal.

Är det det jag gör? tänker mamman, när hon duckar för blixtarna. Är det nu det blir mer Eiffeltorn, fler katedraler i blickfånget, mer av aporna på Kolmården?

Mammans senaste fotografier finns bara i datorn. Hon klickar och möter sin låtsasblick. En retuscherad variant av sig själv. I snyggare ljus. Mamman minns hur hon står i bokskogen i den ulliga jackan och ropar mellan regnskurarna till den som knäpper av:
– Inga närbilder nu va?
Där, bland de fuktiga träden, är hon 36 år.

Hon fyller sju på ena bilden och står där med sitt tandlösa leende och håller fram en hemmagjord jordgubbstårta. Men hur var det nu, var jag inte ledsen den dagen, tänker mamman? Förtvivlad över någon bortglömd bagatell. Kvar finns bara ett lyckligt födelsedagsskratt. På kinderna syns inga ränder efter tårar. Men där! Tittar man riktigt noga är tröjan lite blöt vid halsen.
Det är så vi lärt oss att ta bilder, tänker hon.

Häll tjära över den bröllopsfotograf som faktiskt råkar fokusera på befintliga magvalkar! Och borde man inte se till att lagstifta om att klassfoton ska tas på sommaren, när barnen är så där bruna och ser ut som de brukar...

Hon har dokumenterat det mysiga, vackra, roliga, tokiga! Det färgglada, skinande, det förväntade.
Skulle det vara så fel?
Det nyduschade, kammade. Sminkade.

Men var hamnar de gropiga benen? Ögonblicket efter bråket. Mängden dubbelhakor som trillar ned mot någons hals. Den dåliga mönsterpassningen i hallen. Näsblodet. Dagarna på sjukhus? Gångerna vi grät. Var är mormors begravning?

Var är såren? Var är de ålderdomliga spåren efter alla åren?

Kanske ska mamman idag lyfta sin lögnaktiga kamera mot de solkiga kanterna, tänker hon och drar på sig stövlarna.
Så blir summan av livet i backspegeln lite mer nyanserat.

Valentines "Till Honom"

Den kärleksvind som svepte in, lade sig mjukt intill min kind. Där ligger den och vilar, den ligger ganska gömd. Varsam och ändå starkare än stormen utanför. Aldrig aldrig glömd.

En kall promenad

Nu när mamman, på grund av barnens nyinköpta husdjur, blivit en tillfällig turist i djuraffären står hon där och blickar genom glaset till de olika gnagarna. En dansmus har just fått ungar vilka äter glupskt där de ligger intill honans varma päls. En bit ifrån de fjuniga småmössen ligger en ensam liten mus som inte verkar kunna kravla sig fram till de andra matvraken. Det lilla hjärtat bankar och kroppen darrar i varje andetag, knappt mer än en viskning. En hårlös stackars varelse som kämpar vid sidan, som en slamsa över sågspånen. Så hopplöst, tänker mamman utanför rutan.

Det är sol och mamman går långsamt jämte sin ettårings vingliga nybörjarsteg på den frusna, grusiga asfalten bredvid havet. En kvinna kommer gående med en halvliters ölburk i handen. Ettåringen stannar och tittar storögt på kvinnan eftersom hon för barnet utgör något oerhört fantastiskt som beståndsdel i den outgrundliga världen.
Barnet ler mot kvinnan vars hår inte är alldeles nytvättat. Några fläckar på jackan. Saknas det något i kvinnans blick? Mamman undrar vad det är. Glädje? Kanske har kvinnan sett sådant en människa inte borde se? Kanske är hon bara trött? Kvinnan ler tillbaka mot barnet. Säger "Hej". Kylan gör att det ryker ur hennes mun.

Ettåringens nyfikenhet har väckts och de små fötterna skyndar efter kvinnan som stannar, ställer ned sin öl och lyfter upp barnet. Kvinnan spricker upp i ett saligt leende som lyser upp hela ansiktet och det smutsiga håret. Hon säger något obegripligt och låtsas springa iväg med barnet som börjar skratta.

Mamman har varit på sin vakt och för hennes inre spelas en bild upp där kvinnan ondskefullt dänger barnet i asfalten. Livrädd skyndar mamman fram mot kvinnans famn för att återkräva sin ettåring.
– Hon är inte rädd för främlingar, säger mamman hastigt och skyndar sig att ta barnet.
– Rädd, nej varför skulle hon vara det? säger kvinnan milt och oförstående innan hon fortsätter sin till synes planlösa vandring. Nyligen dömd på förhand.

Barnet ser på kvinnan som går med huvudet sänkt och tar några stapplande steg efter. Mamman står fastfrusen.
Varför lät jag inte henne hålla barnet en liten stund?
Mamman kommer nu aldrig glömma hur fördomarna träffar den blänkande ölburken som en pil. Hur den studsar tillbaka rakt in i hennes eget hjärta.
Pilarna. Mamman minns dem alla.
Mannen som tiggde om en tågbiljett till Malmö. Den tandlösa kvinnan som låg och sov på en busshållplats...

Mamman sätter barnet i kärran och styr kosan hemåt. Inga mer osäkra steg idag.
Hon tänker på den lilla dansmusen. Ensam, vid sidan av, frusen. Utan hopp?
– Den kommer att överleva. Den är starkare än du tror, säger pappan och stryker mammans kind när hon kommer hem.
Mamman håller det lilla barnet i sin varma famn och för tredje gången den här dagen torkar hon sina våta ögon med baksidan av handen. Märkligt, tänker hon när hon ser att det visst är tårar.

Bara vanligt kaffe

Jag hör på nyheterna att det inte längre är trendigt att dricka kaffe latte. Det är visst vanligt svart kaffe som gäller i huvudstaden nu. Jag rycker på axlarna. För många av oss kommer denna trendspaning inte betyda något alls. Den kommer inte att påverka våra liv. Vi kommer inte ändra vårt beteende för att passa in. Vi har nämligen alltid druckit just – vanligt kaffe.

En gång i tidernas begynnelse när jag försökte bo i storstaden befann jag mig på ett Söderkafé för att fika.
– En kopp kaffe, tack.
– Ja, men vilket kaffe? frågar den unga tjejen bakom disken och nickar mot griffeltavlan där ungefär 100 olika namnsorter trängs.
– Ja, alltså en kopp vanligt kaffe.
– Nej, det har vi inte här, säger hon med en suck under sin gigantiska lugg, som för att poängtera att jag inte fattat just någonting om storstadens javakultur.
I en djungel av trippelespresso, banancappuccino och koffeinfri fudgespecial med mintsmak försöker hon förklara för mig vad jag ska välja. Jag ser mig omkring och undrar var den varma plattan med kaffet som bryggdes i morse, med ett öppnat mjölkpaket bredvid, står.
Men ingenstans.
– Te då tack!
– Ja, men vilket te?
Hon nickar mot tavlan igen. Samma procedur. Nu är hon märkbart irriterad och hennes östgötska bryter igenom den pålagda stockholmsdialekten när hon hävdar att de inte har vanligt te heller.

Kort därefter fick jag ironiskt nog mitt första jobb i storstaden, som kaffedemonstratör i varuhus och gallerior. Till höger och vänster bjöd jag på nymald smaksatt frappuccino, gjord i avancerad apparat, i hopp om försäljning. Man skickade ut mig till Arlanda med en kaffevagn och en manual där jag skulle förklara hur riktigt kaffedrickande skulle gå till...
Behöver jag säga att jag troligtvis var världens sämsta säljare av bönblandning till espressomaskiner?

Men nu har nyheten nått mig. Kaffe latten är ute. Död.
Beror det på att allt ska vara enkelt, avskalat? Bort med resten av alla söta essenser och hemliga extrakt. Vi behöver inte lägga tuggummi i vörtbrödet, ostbågar i köttfärsen och inte heller krångla till kaffet.

Jag undrar vad alla lattemorsor ska göra nu? Jag funderar också på vad den där expediten gör idag när en stackars kund velar över en dubbel macchiato eller kanske en lungo? Jag tänker mig att hon ger ifrån sig ett avgrundsvrål:
– Ta bara en vanlig jävla kaffe eller gå härifrån!

Själv sitter jag här under korkeken som jag alltid gjort och smuttar på en kopp svart bryggkaffe.
Kontentan: Håller man fast vid något tillräckligt länge blir det hett igen!
Ta en vanlig bulle till förresten. Det är gott det!

Diskodans

Plötsligt står mamman där mitt på dansgolvet. Hjälp, hur vad det man gjorde nu igen? Benen rör sig lite stelt, fortfarande i chock, medan hon ler generat. Vad är det här med dans egentligen?
Detta ömsom himmel ömsom helvete.

Hon iakttar folkmassan i lokalen som fullkomligt ryker av tuffa pumpande danssteg. Vad hände? Det brukade vara mamman som röjde loss där. Då automatiskt coolare, nu på ett mindre värdigt sätt. Hon som växte upp med MTV borde väl kunna klura ut något. Men även om MC Hammers videor spolades tillbaka otaliga gånger under hennes tonårstid anar hon att rörelserna inte funkar längre än mindre går att genomföra utan att bryta lårbenshalsen. Nirvana då? Till ljudet av skrovliga gitarrsolon brukade de hoppa upp och ned i timmar. Upp. Ned. Och hur många gånger har hon inte besökt salsaklubbar med sina "hittepåsteg" som då kändes befriande? "Det var ju ett bra tag sedan förstås. Det känns inte som det skulle funka här och nu. Inte till Katy Perry".

Tankarna för henne till scenariot Barbamamma som böljar sig fram och desperat sprider olika tecken omkring sig. Hon slänger upp pekfingret mot taket, "rör om i grytan" och "kastar lasso" mot diskokulan. Men det är inte förrän hennes spegelbild uppenbarar sig i dunklet som hon förstår att hon inte dansar så mycket längre. Det är istället en känsla av att hon försöker skoja till det lite. Som om alla kommer till en punkt när det liksom inte ångar rå pulserande svettig dans om en. Som om inte ens rytmiska gudinnor som Madonna med åldern klarar av att åla omkring med värdighet, välkoreograferade steg till trots.

Och det är här hon minns sin föräldrageneration och deras kinddans till Demis Roussos eller "shakandet" till någon gammal Beatleslåt. Hon minns hur roliga hon tyckte de såg ut. Känslan av pinsam vuxenfest i någons gillestuga.
Mamman undrar om det är nu ungdomarna höjer sina ögonbryn och tänker "Tror hon att hon är rolig eller?"

Nej, hon förvånas över underhållningsvärdet i ännu en säsong med Let´s dance där en kvinnlig rallyförare stolpar runt medan Björn Ranelid sover fram en tango. Måhända identifierar hon sig för mycket med deras hopplösa steg.
En kantstött diskodrottning på randen att gå en buggkurs. Mamman slänger fram mitt trumkort: "snöskottaren".
Nej, hopplöst.
Och hon ser sig omkring för att säkerställa att ingen sett henne, innan hon långsamt, nästan obemärkt glider tillbaka mot en halvfull drink i baren.

Djur till varje pris

På födelsedagsbarnets lista står det skrivet en önskan överst. Det är inte presenter som Playstation Move eller en trollerilåda. Det är ett till synes enkelt ord med prydliga versaler: "HUSDJUR". För mig är detta inget enkelt ord. Menar han mitt hus? Menar han alltså ett djur vilket som helst i mitt hus?

Jag får en lektion i pälsklädda varelser vid köksbordet. Det finns till och med en bok att bläddra i som heter kort och gott "Husdjur". Okoncentrerad försöker jag lyssna till djurpratet och lyckas undgå att tala om vad jag själv tycker om en person som har skrivit just en sådan bok.

Ett förväntansfullt barn. En förälder som hittills lyckats ducka för dess önskan genom att hävda hundskräck, ormfobi samt eventuell om inte till och med trolig pälsdjursallergi. Men med en sådan bok verkar mina resonemang försvinna bland alla sköldpaddor, illrar och slöjstjärtar. I den uppsjö av olika arter som kan passa en barnfamilj tycks bara ett argument finnas kvar till min fördel: Jag är inte överförtjust i djur.
– "Klart barnen ska ha djur. Det är bra för dem", säger barnens pappa.
Ingen hjälp där alltså.
Sedan berättar pappan små roliga anekdoter från sin uppväxt om hur det räddades övergivna katter, hur han hade en trofast hundkompis och en hamster som han lyssnade till om nätterna när den gnagde på buren. Han berättar för oss om hästen Charlie, hönsen, grisen, ja till och med om en svunnen getperiod.
– "Du då mamma, vad hade du?"

Jag tvekar. Ska jag berätta om min blåvita undulat Nusse som jag var livrädd för eftersom den flög in i mitt hår och trasslade in sig? Ska jag berätta att den en regnig eftermiddag låg stel i sin bur och att jag ångrade att jag inte älskat fågeln mer och därför gick och köpte kopian Nusse 2?
Nej, istället säger jag:
– "Sköldpaddor luktar, hundar behöver för mycket sällskap, fiskar går inte att klappa och kaniner sitter bara i sina burar hela livet".
Jag hänvisar till att jag härstammar från en gammal släkt där modern trodde att alla hundar skulle slita mig i stycken och där anfadern brukade tillbringa större delen av augusti med att springa omkring och vifta med armarna för att undvika stora getingkatastrofer? Nej, djur var inte det stora samtalsämnet vid min barndoms lägereld.

Ska jag berätta om att jag gav bort Nusse 2 till en person som var mer förtjust i fåglar än jag? Men att fågeln redan efter ett par dagar i sitt nyvunna paradis gick ett sorgligt öde till mötes då han/hon? under en flygning fick hjärtstillestånd och slutligen ramlade ner död i en stekpanna. Ska jag berätta att det var mina föräldrar som tog hand om katten jag släpade hem och sedan inte tyckte var så himla rolig?
– "Katter blir överkörda och fåglar skräpar ned", säger jag.
Men ingen verkar lyssna på mina försök att rädda djuren undan mig. Det tittas på bilder på datorn och pappan nickar gillande. De har funnit det perfekta djuret. Ett djur som kommer att matas, klappas, älskas.
Dagen till ära räcker jag över födelsedagskortet med darriga händer. Den strålande glädjen i ett par barnögon går inte att ta miste på.
"Grattis du har fått en alldeles egen...ökenråtta".

Dagisstart

Minstingen ska börja på dagis. En milstolpe som börjar med inköp av vädertåliga kläder och med ett formulär som ska fyllas i. Frågor som: "Vad är viktigast för er att ert barn upplever på förskolan? behöver besvaras.
– "Kom", ropar mamman till pappan. "Kom här så diskuterar vi och fyller i tillsammans".
Men pappan ger henne bara en konstig blick.
– "Jaha vad ska vi svara på den frågan då", säger hon käckt med en röst som hon tänker sig att en duktig och förberedd mor skulle kunna ha.
– "Skriv ketchup", säger han. "Skriv att vi tycker att det är viktigt att vårt barn får uppleva ketchup. Skriv också att vi vill att hon ska få uppleva dagar när hon slipper bli serverad flugsvamp till lunch".

Lite stött blir mamman av att pappan inte är mer medgörlig. Hon vill göra detta riktigt. Det är hennes avskedsceremoni. Mamman och ettåringen ska inte längre andas samma luft varje vaken sekund. Och kanske är svaren faktiskt LIVSAVGÖRANDE när det gäller att förhindra att ettåringen blir inblandad i FARLIGA OLYCKOR. Pappan tycker att formulär är fåniga.
– "Skriv att det är viktigt att personalen förbereder vårt barn för det obligatoriska sabbatsåret efter gymnasiet. Då när man ska luffa till Australien och Thailand", fortsätter han.

– "Hmm", funderar mamman som efter lite klottrande nu ändå är rätt nöjd över hur väl svaren i formuläret överensstämmer med ettåringens speciella karaktärsdrag.
Mamman skulle helst vilja nämna något som berör det lilla barnets säkerhet men ser att det inte finns en enda futtig fråga som behandlar det. Ettåringen kan ju klättra över staketet och hamna i någon slags pöl och drunkna. Eller möjligtvis klättra upp på taket. Snart i alla fall. Att sätta i halsen är ju hemskt så klart. Hur förhindrar mamman det... på dagis? Paniken börjar bryta fram. Tänk om ettåringen klättrar upp på bordet när ingen fröken ser. Eller helt plötsligt utvecklar en dödsallergi. Mamman börjar få lite ont i magen. Mamman minns när äldsta sonen rymde från sitt dagis och hon hittade honom lekande (välbehållen!) på gatan eftersom han fått för sig att gå hem. Ingen på dagis hade märkt att han var borta. Teoretiskt skulle det kunna hända igen. Kanske bäst att inte börja jobba igen i alla fall. En möjlighet är att åka till förskolan och kolla om det finns ett säkert staket runt dagisbyggnaden.

Pappan visslar och lyssnar på Spotify. Han ser inte ut att vilja ta med sig ficklampan och kalkylera säkerhetsrisker i mörkret.
– "Skriv att vi vill att vårt barn bör få uppleva smaken av senap också", säger han.
Mamman förstår honom inte. Hon vill bara skrika vettvilligt till alla kommunanställda:
"Ta hand om min dotter. Låt henne inte leka med tjocka kedjor runt halsen. Jag struntar i era pedagogiska sångsamlingar, släpp henne bara inte med blicken!