Hyllning till de ensamstående

Jag har aldrig bott på egen hand. Det närmaste jag kommer är att nu ha bott själv med mina tre barn under en månads tid medan maken varit utomlands. Jag har ju givetvis mina kära barn, men ensam i den bemärkelse att det är jag som har totalt ansvar för precis allt. Dygnet runt.

Nä, mitt liv har kantats av kollektiv och samboliv i alla möjliga slags härliga konstellationer. Ett kort tag bodde jag med en steward, en gryende poet och en antropologistuderande i en lägenhet med knarriga golv på Möllan. Jag har bott tillsammans med två tjejer i Karlstad men eftersom de aldrig höjde näsan ur böckerna lärde jag aldrig känna dem. Ett tag var jag sambo i ett trist andrahandsboende vid Frihamnen men vi hann knappt flytta ihop innan vi flyttade isär. 

Oavsett hur jag bott har jag alltid varit omgiven av en massa människor och vi har delat på livets glädjeämnen och plikter. Efter alla nya misstag och vägar som nådde vägs ände kunde jag dessutom tryggt mellanlanda hos mina stackars föräldrar, som säkert undrade vad det var för vuxenbäbis de fostrat. Jag kan naturligtvis ta hand om mig själv. Jag har bara aldrig behövt göra det ensam.

Men har denna senaste månad givit mig någon ny insikt i livskunskap? Svar ja. 

Till alla ensamstående föräldrar som tycker att livet kan vara lite hektiskt ibland: Word!! Till alla er som inte har någon annan som jobbar vid er sida och hur krympande det kan vara: I hear ya!

Jag har lovat att aldrig någonsin använda hatordet livspussel, så det tänker jag inte göra. Men hur i helvete klarar ni det? Mellan alla obetalda räkningar och den puttrande köttfärssåsen ska ungarna på skolutflykter och skjutsas till innebandyträningar. Det är en konstant känsla av "helvete-bilen-behöver-besiktigas-igen-och-jag-har-inte-hunnit-handla-något-fredagsmys-och-förlåt-alla-som-blängde-i-affären-för-att-minsta-barnet-skrek-eftersom-det-handlades-så-sent-på-kvällen.
Och hur ska man förresten någonsin kunna gå på ett enda föräldramöte när det samtidigt är läggdags för den allra minsta?
Det är precis när man når upp till ytan och ska kippa efter andan som luften går ur en och man trillar baklänges och zzz...oj då jag somnade visst i soffan med kläderna på...igen...shit...drog jag ut strykjärnssladden?

Jag ska erkänna att jag ett par gånger av ren trötthet har fulgråtit ner i kudden. Och då har jag ju ändå inga problem alls - inte på riktigt!  

Hade detta varit mitt liv, hade det inneburit att jag aldrig hade kunnat göra något utan att ta med mig alla mina barn. Det är en svindlande tanke. Även för den som ska ta emot denna familjevirvelvind (!) hemma hos sig. Kanske är det också därför vi stannat hemma så mycket. Den enda gången vi var iväg på lite lördagsunderhållning allihop så var det hos en annan trebarnsfamilj (Tack Davidsons!).

Nu vill jag inte påstå att allt är fantastiskt bara för att man har relationer eller att leva-på-egen-hand-livet inte kan vara hur bra som helst. Men upplevd ensamhet är inte vackert och ansvar kan vara slitsamt när det inte delas med någon annan.

Så det är till alla er fantastiska människor som är ensamma eller ensamstående hela tiden, dygnet runt och 24/7 som jag sänder min kärlek och beundran. Jag har bara fått se en glimt av er vardag men jag böjer mig på knä och höjer er upp mot skyarna. 

Ni är grymma!

Att längta

Hon drar upp persiennerna och möts av skatornas spattiga morgondans. Molnens gråhet är så intensiv att den nästan får henne att tappa andan. En trasig Ica-påse hänger ur en tunna. Fåglarna har näbbat sig igenom innehållet och dragit ut några kletiga förpackningar som flyter omkring i pölarna utanför. Radiorösterna från hallen dränker hennes regniga fönster.

"Tur att det inte är min soptunna", är allt hon kan tänka.

Asfalten bär på ett mörker hon aldrig sett tidigare. Tunga fallande droppar från den trasiga rännan. Hon känner sig ihålig. Som blött skräp.

"Jag är här och du är borta" 

Kroppen skriker. Och hjärtat högst. Det har förlorat sin rytm. 

"Är det så här det är att sakna? Det känns som om min kropp är utan skelett". 

Skatorna dansar undan från gatan, skrämda av den gamla mannen utanför som börjat plocka upp de simmande kartongerna. Det finns något rituellt över hans handling. Som om han ska städa undan all skit från vägen för att den ska bli lättare att återvända på. 

"För att du snart ska komma hem igen".

Hon tänker att hon ska stå där i fönstret och vänta, som ett tåligt träd som genomlider sina sista höststormar. 

Men längre bort i den tidiga morgonen lyfter fåglarnas hackiga flykt mot himlen, ropandes "snart sol" från havet. Kraxar sina oförståeliga "kom hem"-ljud över oceanen. Hon skruvar upp musiken och går ut i köket. Flingorna är slut och hon sätter på plattan för att koka några ägg. Då känner hon plötsligt en lust att sätta sig i bilen. Ge sig i väg någonstans, utan mål. Fylla dagen med åklåtar och spontana bensinstopp. Hon undrar varför hon är så stillastående medan hon väntar på honom. Kan längtan göra en förlamad?


"Dina andetag på mig i sömnen, små bleknade luktminnen, där skägget sticker mjukt mot nacken.

Hur du brukar frysa för min skull och hur jag då vill värma dig. 

För att du drar allting uppåt tills det lyser. För att ditt ljus når in i alla mina mörker. För att det är vi".

En bortglömd tandfe

Med förvirring i ögonvrån plöjer pyjamasgestalten fram till sängkanten.

– Mamma, det blev ingen tia väser han fram genom sin färska glugg. 

Morgonen träffar mig brutalt. Först fattar jag ingenting. Men för varje tickande sekund viras det potentiella misstaget långsamt upp för att nalkas i morgontöcknet genom mina till synes ihoplimmade ögon. Glömde jag tandfens guld?!

– Va, har vi inte lagt i någon peng? viskar jag till maken som kliar sig förbryllat i håret.

Han ser osäker ut där han ligger ihoprullad under täcket.

– Nja, jag trodde att du…jomen visst la vi i..? Har vi glömt? Fan också…

– Det blev ingen tia och nu står inte ens glaset kvar på bänken, säger sjuåringen besviket.

Han förstår inte. Hur kunde allt bara försvinna?

Nu är vi klarvakna. Alla går upp och letar. Var är glaset? Och visst, vi bytte kanske inte ut tanden mot en tia, men vart har den tagit vägen? Någon tjuvliga som brutit sig in i tron om att vi har guldgaddar? Har vi haft nattbesök av osaliga andar?
För att bevara den arla friden hjälper hela familjen till. Lyfter på klädhögar, vänder upp och ned på fotbollskor, ruskar om lakanen i lillans dockvagn?

Jag stannar tvärt mitt i steget. Fryser till. Det knäpper till uppe bland hjärnbalkarna.

Jag minns hur jag stapplar ur soffan 03.27 och hur jag på väg till sängen girigt klunkar i mig av det vattenglas som står på diskbänken. Inget ovanligt i och för sig eftersom jag ställer ut glas lite varstans som ett vätskehamstrande ökendjur. Men vänta nu, fick jag inte något hårt i munnen när jag drack? Något hårt, något som jag sedan svalde. 

– Jag tror jag vet vad som har hänt med tanden, säger jag. Jag tror att jag drack…

– Nej mamma! Inte igen. Det är andra gången, väscher sjuåringen genom gapet där det nyss suttit två framtänder.

– Jag vet. Förlåt mig.

Och det är alldeles sant. Jag har tidigare misstänkts för brottet "sväljande av annan persons mjölktand". Då löd domen: Skyldig med påföljden "utdelande av skrynklig 20-lapp som plåster på såret".

– Förlåt.

– Och en tand tappade du i vasken, mamma…

Gulp.

– Jag vet, säger jag återigen och minns nu också den gång då den lilla bissingen helt sonika låg kvar i glaset på morgonen. Som en tung ensam sten, eftersom husets vuxna glömt att genomföra den magiska förvandlingen innan de gick och la sig.

Jag känner mellanbarnets förebrående blick som säger "Ska jag någonsin få den där pengen?"

En stulen förhoppning om att äntligen få vara med om det tandtrolleri, han för länge sedan slutat tro på.

I landet där de trötta vuxna bor, kan både små och stora misstag ske ideligen. Det finns ingen tandgud jag kan bikta mig för så jag söker tröst i att uppkäkande av mjölkgaddar måste vara ett i-landsproblem. Och tänk, denna skitsak ligger nu djupt begraven i innanmätet på en glömsk Tingeling-morsa och skaver samvete!

Följande morgon ligger en nyputsad guldtia och skvalpar på sjuåringens sängbord. En perfekt blandning av klen tröst och fantastisk överraskning. Jag hör hur han vaknar på övervåningen.
Tandfen kom. Bara en dag för sent…

Nya jobbkrav?

Efter sommaren löper mitt vikariat som redaktör på en tidning ut, eftersom den jag ersätter då är tillbaka från föräldraledigheten. Det är nu jag bör fundera på om jag ska köra på som frilans eller söka mig ett jobb med fastare tillvaro. Båda alternativen låter lockande. Och lite i ovisshet skrämmande.

I den bästa av världar känns ett frilansliv där telefonen går varm och alla skriker efter mina tjänster inte helt fel. Det gör heller inte en trygg och givande arbetsplats.

Jag skummar igenom de alternativ som finns hos förmedlingarna under fliken kultur/media. Skralt förstås. Men ändå inte. Jobb finns nämligen. Det jag förvånas över är kraven. Utbildning inom journalistik/kommunikation ska man ha. Förståeligt. Och flera års erfarenhet. Så klart. 

Utöver det ser de ouppnåeliga kraven ut ungefär så här:

Du ska, förutom att snabbt skriva texter på felfri svenska och gärna något ytterligare språk, kunna plåta, redigera och totalbehärska Photoshop, Indesign och Illustrator. Gärna kunna lite Flash och html-kodning på det. Du ska regera inom alla sociala medier och gärna vara i framkant när det gäller all ny teknologi.  Att veta hur man hanterar en filmkamera och klipper film är heller ingen nackdel. 

Du är dessutom ett socialt geni som briljerar vid såväl konferens- som fikabord och som gärna får alla på arbetet att må bra (men ha inte alltför kul, effektivitet ska råda och det får absolut aldrig bli flamsigt). En personlighet som gärna ger kollegorna en dunk i ryggen och som står ut med att själv aldrig få någon tillbaka, är att föredra.

Du tål så pass mycket stress att du inte behöver hasta in i några väggar. Givetvis är du lika självgående som en uppskruvad tomte på Kalles jul och absolut ingen sävlig osamarbetsvillig tjurskalle som stänger dörren om sig.


Sist men inte minst! Är ni med mig? Okej, här kommer det ultimata standardkravet:

Du är strukturerad och kreativ!?

Suck. Jag har träffat många människor som har alla slags härliga egenskaper men ALDRIG stött på någon som fullt ut äger bägge kvaliteterna. Visst, givetvis har somliga en liten släng av bägge dragen. (Nu sitter ni kanske där hemma och tänker att "jomen just jag är ju lite av varje…Lägg av!")

Men i min bok är det som att fråga efter någon med multipla personligheter vilket för all del kan vara nog så viktigt inom vissa områden. De kreatörer jag mött är underbart oorganiserade i sina fria tankebanor medan planerarna har en fantastisk förmåga att strukturera arbetet.

De kreativa tänker utanför boxen. Ordningsmänniskorna fixar, donar och ställer boxen på plats.

Eller finns det kanske ett helt nytt folkslag därute? Kreastruktörerna, en modern framavlad sort i den nya arbetslinjen som jonglerar de tilltagande skrivbordsuppgifterna i ett nytt välorganiserad kaos. Kanske är det så att jag bara inte känner till dem ännu?

Jag undrar vilken arbetsbeskrivning som kommer härnäst? 

Måhända försöker rekryterarna hugga tag i arbetare som är ledsna men ändå lite glada?

Lika bra det när vi mellan raderna också ska vara lagom unga men absolut inte för gamla. Ha barn men aldrig vabba. Vara lojala mot ett fåtal arbetsgivare samtidigt som vi testar allt från jobbet som pantomimclown på Lyons gator till fungerande IT-chef med budgetansvar i Enskede.

Det är i alla fall dags för ännu en person att uppdatera sitt CV.

Jag tror jag skriver att jag är redaktör, jag menar kreastruktör…

Det där med ålder...

– Ey, damen, vill du ha kvittot?
Jag ser mig om. Vem är damen?
– Ey, damen?
Pratar han med mig tro? Jo, det gör han nog.
Jag var ju nyss flicka. Ser jag verkligen ut som en dam? Jäkla idiot!
Men okej, vad skulle han ha sagt?
Tjejen? Flickan? Tanten? Kvinnan? Ey, du där?

Nä, "damen" ekar trots allt lika rätt som det låter fel när kvinnliga pensionärer spelar "tjejgolf".

Jag minns första gången jag blir kallad tant. Jag är i 17-årsåldern och sitter på en buss och tuggar Juicy fruit gul, på väg till stan. En glad förälder böjer sig ned mot sitt lilla barn som hon tycker är gulligast i världen.
– Vinka till tanten, säger hon och tittar rakt på mig.
Jag, en purken tonåring med klämda pletor och kluvna hårtoppar.
Tanten. Va?! Undra vem som är kärring? Och vilken idiot som skaffar barn, tänker jag.
Helvete heller tänker jag skaffa egna snorungar...

Någon i min närhet berättade för en tid sedan, smått förstörd, att en bekant gissat att hon var över 40. När hon i själva verket är några år yngre.
– Äh, strunta i det! Det var ju bara några veckor sedan du fick visa leg på Systemet, peppar jag som för att häva vågskålens ojämna vikt.
Men det vill den vackra snygga människan inte ta till sig just där och då. Nä. Hon har bestämt sig för att hon nog såg gammal ut.
Titt som tätt hör jag om medelålders människor som (stolta?!) tvingas uppvisa leg när de inhandlar helgens bag-in-box. Av detta har jag ingen egen erfarenhet. Själv har jag aldrig behövt dra fram mitt leg på Systemet. Inte ens när jag var 20.
– Hon tycker väl att du för dig med självklar stilfull säkerhet och därav borde vara äldre, säger jag till människan i min närhet.
Vem vet, kanske säger jag det också till mig själv?

Men om utseende handlar lika mycket om attityd som något annat, vill jag då verkligen misstas för en 20-åring med bara en gnutta vuxen livserfarenhet när jag om några år blir 40? Är det inte lite att stånga pannan blodig?

Min kära mormor sa i slutet av sitt liv att hon inte riktigt kände igen den där kvinnan i spegeln. Stundtals kände hon sig fortfarande som en ung flicka. Och visst är det väl så ändå...

Även jag vill omedvetet lura den ofrånkomliga döden genom att försöka bli persikoslät mitt i den mediala retuscheringscirkusen. Men jag blir aldrig av med mitt tidevarvsok och kan aldrig någonsin bli yngre igen. Hur många leg jag än försöker hala fram. Hur många stickade mössor jag än tar på mig.

Men förhoppningsvis kommer jag inte sitta på ålderdomshemmet och räkna rynkor. Kanske visar jag istället upp mina hudfärgade strumpbyxor och det gråa tunna håret på catwalken i uppehållsrummet och känner mig tillfreds i min tilltagande visdom och godhet..? Kanske fiskar jag upp tänderna ur glaset, tar ett bett på min leverpastejmacka och garvar skiten ur hela stället. 
Och säkert som amen i kyrkan står där en klunga krumma små gummor med pysande bröst och rykande injektioner bredvid mig. Kanske målar någon av dem omsorgsfullt blå kajal på ögonbrynen och stapplar ut full av hopp på sina kryckor skrockandes:
Kanske får jag visa leg på Systemet idag?

– Ey damen, ska du ha kvittot eller?
– Kvittot. Nope, släng det du, säger jag och drar min ungdomliga mössa längre ned över öronen.

Resedrömmar

Kvinnan stirrar fundersamt ner på tallriken och frågar Mamman mellan kebabpizzatuggorna: "Hur är det att ha barn egentligen?" På kvinnans mage syns ännu inte ett spår, men frågorna om hur livet ska bli postnatal har redan börjat hopa sig. "Och hur är det med tid egentligen"? Kvinnan har ju knappt tid för praktiska detaljer nu. Hur ska det bli sedan? Man vill ju fortsätta resa.

Mamman suckar lite. "Visst, visst, klart du kommer att ha all tid i världen. Men kanske blir det där med resor ett större företag."

Men det örat vill kvinnan inte höra på. Nej, nej, för hon har precis börjat berätta om alla tusen resmål hon ska fortsätta besöka när hon fött. Minsann.
"Ja, det där med all-inclusive är ju smidigt", säger mamman som inte vill sabba kvinnans globetrotterdrömmar.
Men, se nej, det skulle kvinnan aaaldrig kunna sänka sig till. Nej, nej. Livet ska ju liksom vara ett äventyr.

Mamman blir lite röd i ansiktet av den naiva tonen i kvinnans röst. Hon förstår att kvinnan behöver några av hennes lögner. Ljugerier om hur den fantastiska kvinnans fantastiska liv aldrig kommer att förändras.
Lite av kvinnans pizza fastnar i det sticksiga tröjgarnet vid de ännu toppiga brösten. En liten klump gungande smält ost och kebabkött. Som en klocka.Tick tack. Tick tack tock.

Nej, mamman låter bara kvinnan höra att hennes barn kommer att bli friskt, vackert och alltid somna snällt om kvällarna så att hon kan läsa långa romaner av Joyce Carol Oates. Skrönor om hur hon fortsatt kommer att vara en cool vagabond som alltid kommer gående med tryck i steget och flygande hår.

Mamman skaldar om hur kvinnan och barnet kommer att göra ständiga jorden-runt-resor. Barnet kommer att ha ljust tovigt hår, ha lätt för att bli brun och vara sjukt duktig på att smälta in i alla sociala sammanhang. Något kvinnan självklart kommer att instagramma. Bilder från när hennes kid spelar fotboll på Rios stränder medan kvinnan skriver intressanta personporträtt i det gulgröna ljuset om några av favelornas gangsterbarn.

För vem har sagt att det är något problem att jobba 24-7 och spara ihop en reskassa? Nä, den här kvinnan blir nog just en av dem som varken vill gå ned i tid eller bryta mot alla tänkbara skrivna och oskrivna regler för att kunna hämta en halvtimma tidigare på dagis...

Mamman berättar inte att semesterturer som förväntas vara avkopplande rentav kan ha en stressframkallande effekt. Att vissa barn faktiskt kan bli så förbannade av lukten av utländsk ost att de springer ifrån sin familj ända hem till hotellrummet i mörkret. Att poolen skulle kunna förvandlas till en scen där det utspelar sig små historier om sprickor i uppfostran, sviktande tålamod och sockerstinn syskonrivalitet. Plask. Vrål. Att man faktiskt kan längta hem. Till ordningen. Till redan. Till den inrutade vardagen. Till att slippa byta kackeblöja på en nedpissad toa medan ettåringen till alla medresenärers förfäran ljudligt ackompanjerar flygplansmotorerna. Att man faktiskt är väldigt stolt om man bara tar sig till High Chaparall.

"Visst", ljuger mamman "Du kommer nog inte vara så noga med att flaskvattnet i Borneos djungel inte går att värma upp".
Mamman ser till att den sista pizzabiten lämnar tallriken och klappar kvinnan vänskapligt på armen.
"Du ska se att allt ordnar sig. Allt kommer att bli bra".
Mamman sväljer sakta. Och när hon virar på sig halsduken på väg ut i regnet vet hon inte riktigt vem hon pratar med.

Nyårslöften

Mamman torkar frenetiskt med jag-vet-inte-hur-många-handdukar och halkar runt i tredje barnets spyor som ligger som små mattor över hela nedre våningen. De blir ensamma med att fira in det nya året. Isolerade.

Nyår. Detta omtag för familjen och för sig själv. Löftet att inte begå fler misstag. Lika delar tomma ord som mänskliga förhoppningar. Under en enda natt ska vi styra upp oss, förändra oss, förbättra oss. Börja om.

Våra "Jag lovar att..." blandas upp med nattens skrikiga fyrverkerier i en tjock unison rök.

Börja banta. Sluta röka. Börja plugga. Sluta kröka.
Vad som helst. Inte ge sig in i hetsiga diskussioner. Kanske börja med ashramyoga, gå en matlagningskurs, återuppta gammal vänskap, bota flygplansskräck. Låta barnen spela när de vill.

Varför ska mamman lova något högt flygande som hon kommer att bryta redan klockan 00.01? Nä. Vem vill träda in i ett nytt år, redan besviken på sig själv? I år får det bli något enkelt, tänker hon. Vad förväntar hon sig egentligen?

Mamman vill ju att pappan ska städa oftare
men pappan vill nog hellre ligga ännu mer.

Det är i alla fall det enda hon kommer på just nu.

Och mamman funderar. Kanske borde hon nästa år helt enkelt bara tillgodose sina allra mest grundläggande behov.  Skita i ouppspikade golvlister, toviga gräsmattor och att "allehandalådan" aldrig blir sorterad.

Mamman läser:
"Basala behov: luft, vätska, mat, värme, sömn, sex.
Om inte de här behoven tillgodoses kan vi drabbas av sjukdomar, irritation, smärta, obehag, och därför strävar människan efter att så snabbt som möjligt tillfredsställa behoven och uppnå jämvikt.
Så länge de fysiologiska behoven inte är tillfredsställda kontrollerar de människans tankar och beteenden eftersom organismen primärt är inställd på överlevnad."

Va, är städning inget grundläggande behov?? Hon läser igen. Luft, vätska, mat, värme, sömn, sex. Kan dessa på något vis organiseras och bli ett slags införlivat löfte utan att det krävs mer av henne?
Mamman ler. Hon har nog hittat rätt. Det kan bli en triumf inför kommande varv runt solen.

Därför blir mammans nyårslöfte som följer:
Jag lovar att sluta hyperventilera när jag blir arg, dricka mer rött lådvin medan jag varje kväll sitter och väntar på att pappan ska bli klar med middagen. Jag lovar att äta upp och bli ordentligt mätt. Sedan lovar jag att han ska få köpa mig en en ny vinterjacka som jag ska ta emot med mild tacksamhet i ögonen. Jag lovar också att låta pappan gå upp och ta hand om barnen varje natt, även när de har vinterkräksjukan, så att jag får sova ut ordentligt. Då är jag pigg och utvilad. Och då. Då lovar jag att ligga mer.

God jul!

Kanske sitter ni där hemma och gottar er nu. Nöjda med ert lilla julparadis. God Jul förresten! Somliga inmundigar säkert en hemmagjord ekologisk skinkmacka i lugn och ro. För en del har helgdagspaniken ännu inte lagt sig helt. Lugn bara lugn, stressen brukar nämligen ebba ut först när tomten vinglar hemåt och paketen är uppslitna. Pust, legoskeppet blev uppskattat. Yes det var rätt färg på klockan...

Somliga av er har en hel del praktiskt kvar. Tejpen har tagit slut och det var mycket mindre inslagningspapper på rullen än vad du trodde. Mycket som ska klaras av på bara några timmar före flötdoppet.
Nu minns jag plötsligt hur jag lyckades få hela Glendellklanen att skjuta fram tomten en halvtimma eftersom jag var tvungen att slå in julklapparna i tidningspapper först. Men det var länge sedan. Och är en helt annan historia som handlar mer om tidsoptimism än jul.

Det är alldeles tyst. Ljuset reser sig sakta över Vildåsberget och jag kommer strax att sälla mig till dem som har en hel del kvar att fixa med. Alla sover men plötsligt hörs två av barnen komma tassande ner för trappan, redan nyfikna på vad tomten har med sig i år. I deras ögon finns inget annat än barnslig förväntan.

Härliga, dåsiga jul.

Nu böjer vi oss in över denna högtid och tar ett grabbatag om den, tuggar i oss dess förpliktelser och härligheter.
Skål jul!
Skål för oss alla!


Och ögats utkanter bär med sig de otursförföljda.
Skål för de bräckligt trötta, de besprutade, förvildade, de konstlade, för de olyckligt förälskade. De hungriga.

Japp, gravid igen...

Mamman känner att hon kanske inte haft den bästa veckan i sitt liv. Inte om hon räknar de icke smickrande benämningarna hon nu kan lägga till listan. Uttalade av olika personer, sinsemellan främmande för varandra och inte ens från den innersta familjekretsen varifrån mildare smädesord är förväntade, då fulla av både ironi och kärlek.

Att på måndagen kallas korkad av en upprörd herre som tycker att det ingår i mammans yrkes natur att ta emot, till att lagom inför helgen bli kallad bonnig av en helt annan. Sedan följde förvisso de något mildare varianterna vara lustig utan att fatta det själv och bäbismaskin tätt efter varandra, från två andra håll. Ja, det var ju inte vidare farligt.
Nä, det duggar bara tätt nu.

Det är först när mamman ska avsluta veckan med rockkonsert som det riktiga paradnumret sker. Själva den verbala halshuggningen om man så vill.

Mamman har gått från att vara en trogen lyssnare framme vid KB:s scen på 90-talet till att allt mer sällan hänga runt på rockkonserter. Att nu få känna sig lite som en övervintrad goupie med ett "access all areas"-pass liggande i fickan...Ja det känns gött! Detta är mammans höjdpunkt på en ganska pissig vecka, att äntligen kunna balsamera sig i gitarrsolon, basgångar och trumvirvlar. Känna sig, ja lite sådär crazy...

Mer eller mindre märkt av veckans trista ord och i viss mån de gamla goda åren, står hon lite lojt vid bardisken när den glada halvt ropade kommentaren studsar fram till henne. Det är då den levereras av en minglande bekant med ögonen fastnaglade på hennes mage.
– När ska du ha?
Den sitter som en smäck. En uttalad halvnelson som överröstar högtalarnas dån.
Mamman drar med handen över den böljande tunikan för att försäkra sig om att det verkligen inte finns något där.
Men det enda som tumlar runt därinne är Trägårn´s nyss uppätna burgare och några öl ur plastglas. Och nu möjligtvis ett ego i fosterställning.

Det är nu hon måste komma på hur en äkta mama gör men mamman klampar helt enkelt bara därifrån med "Tre räcker tycker jag" och "Jaha nu pratar väl inte vi mer med varandra" i sina svarta stövlar och försöker ta tag i något som räddar henne medan en liten tår trycks tillbaka.
Efter fladdrar en tunn leopardtunika som tydligen putar lite för mycket.

Hon sveper förbi när ett suktande svartfärgat barr frågar en keyboardist: "Vill du följa med till baren?" "Nä". Passerar alla rutiga skjortor, uppkavlade ärmar som vill visa nya gaddningar i strålkastarna. Genom publikträngsel, fislukt, back-slick och människors förhoppningar om att natten ännu inte ska sluta.

En väninnas arm kommer till undsättning. Det oerhörda i musiken och löftet om ett eftersnack i logen värmer. Och visst, det lättar upp lite när hon kan vifta sig förbi kravallstaketet. Trots att hon får pressa sig in i mörkret bakom scenen med indragen mage.
Någonstans ur alla skrymslen lyckas hon plocka fram något vackert som en gammal vän sa till henne tidigare i veckan.
"Jag har alltid gillat dig".
Och plötsligt är balansen återställd.

Löpning i tanken

Mamman springer långbent över stranden medan sandkornen silas mellan hennes brunbrända tår. Som en smäcker stark fullblodshäst tar hon sig fram graciöst över dynorna. Den smidiga kroppen tecknar sig över vattenbrynet medan vågorna stänker upp som en himmelsk kaskad över hennes axlar. Stryker sig över det blanka svarta håret och ett hemligt leende transporterar sig som ett mystiskt trumljud över bergen. En naturkvinna som sveper fram med grässtrån och snäckor i flätorna. En urstark amazon med välgörande amuletter kring halsen. Kanske har hon en björntand och några örter i en påse knutna kring midjan. Hon försvinner ljudlöst in bland de fuktiga träden åtföljd av panflöjtstonerna i fjärran.

Sakta börjar bilden att krackelera. Scenen svajar till en sekund innan den krullar ihop sig som bränt papper i kanterna...

Nej, nej hon löper sportigt i korta vita tennisshorts och det solblekta håret glänser medan svettdropparna ligger som små inbjudande pärlor i urringningen över de toppiga brösten. En fräsch ipod sitter i bh-bandet och hon skrattar ett klingande skratt, väter läpparna med tungan. Hon har virat sitt mint-tuggummi kring ringfingret (eftersom hon aldrig skulle kasta det på marken och skada ekosystemet och de vackra måsarna som också har rätt att leva) och placerar med lätthet sina nya sportskor i sanden. Fortsätter jogga målmedvetet fram mot jeepen på grusparkeringen för att hämta surfbrädan. Hon blir aldrig trött eftersom hon lyssnar på "Fascination" och den regelbundna andningen är till och med lite sensuell...öh..?

Mamman sitter på kontoret och skakar sin stegmätare som en maracas i handen. Kolla nu har hon gått 500 steg. Vill bara se hur den funkar...liksom.
Ett bakåtlutat måndagsbarn som sitter i den ergonomiska stolen och sneglar på plånboken i gult fejkat ormskinn. Gymkortet ligger väl dolt därinne bland gamla kvitton och bränner små samvetshål i dem. Men visst jo då, hon hade ju tänkt att börja träna. Alltid dagen efter en söndag. Det var flera hoppfulla månader sedan hon anmälde sig till Vårruset. Nu är det två veckor kvar. Undar om hon inte ska ha en kaffe till. Och kanske en pytteliten kaka.
Hon visualiserar igen.
Rekvisitan är kvar men de fantastiska detaljerna ersätts långsamt med mindre hedervärda sådana.

Hon försöker lubba över den ruttnande tången med sina hjälplöst korta vita ben samtidigt som insidan av låren skaver mot varandra. Brösten skumpar i en för liten lumpig sportbehå från tidigt 90-tal. Målarfärgsstänk på mjukisbrallorna. Eftersom andningen har frätt hål i lungorna dreglar hon ideligen som en lastgammal bulldogg. Hon spottar men är egentligen för trött för uppgiften, vilket gör att en del av det fastnar i håret. De gamla skabbiga gympadojorna försöker förgäves hålla schack på de slutkörda darriga fötterna. Trots att det är ett nästintill stillastående rörelsemönster vill hon slänga sig ned och kaskadspy. Och när hon närmar sig krabbfiskestenen trasslar de knubbiga benen ihop och snubblar. Plask!!
Vad hände, tänker hon, stupad som en törstig skottskadad flodhäst utan puls.

Mamman snurrar på stolen. Kvar vid tangentbordet ligger stegräknaren som hon täcker över med en hög papper. En liten svart skamfläck.
Hon stiger ut i solen och går sina trettiotvå steg till bilen för att åka hem.
Som en ensam smulig fläsksvål längst ned i påsen, med förlorade träningslöften gamla som Dackefejden.
Det är kul att springa ju!
I alla fall i tanken.

Sportlovsblues

Jag sätter näsan utanför dörren endast på grund av att jag är tvungen att skicka ut en blöja i sopkärlet. Kylan biter tag i mig, vrider om. Brrr. Springer ut på lätta fötter och halkar på en isfläck som verkar ha bitit sig fast i asfalten. Sätter mig på rumpan. Fräser. Svär. En bajspåse dinglar i ena handen.

Det är sportlov. Jag tittar ut för att försöka hitta några barn utomhus, som leker sportigt. Förgäves. Det är alldeles tomt. Utanför en kall smutsig film lagd över världen. Små spår av skitig slask och drivor av grus i staden.

Jag läser i en gammal DN-artikel att för drygt 50 000 år sedan började människor förflytta sig från Mellanöstern mot de isfria områdena runt Medelhavet.
Så långt är jag med.
Några av dem fortsatte sedan norrut i takt med att inlandsisen smälte. För ungefär 10 000 år sedan hade de första hunnit fram till nuvarande Sverige.
Konstigt ändå...
Plötsligt en dag för ungefär 6 000 år sedan dök det upp människor med helt andra levnadsvanor. Rätt och slätt jordbrukande folk som trängde undan de tidigare jägarna.
Till och med lite konkurrens om att bo här uppe...verkligen..?
Utomhus ser en gran ut att vika sig dubbel i blåsten.
Vad tänkte de på när de slog sig ned och lät mig bli en framtida släkting bosatt bland istappar och skyhöga huspriser?

Minstingen, som börjat på dagis i år, hade före förskolepremiären inte varit sjuk en endaste dag i sitt lilla liv. Efter fyra krassliga veckor påminns jag om att det är en sjukdomstorktumlare, en kulörtvätt av ögoninflammation, magsjuka och förkylning, som snurrar runt med snoriga barn. Det har varit för kallt för de små att gå ut, säger personalen. Inte konstigt att barnen blir sjuka då...

Å andra sidan, vem vill gå ut? Jag funderar på hur jag tänkte när jag beställde en resa till fjällen. Har jag verkligen varit sugen på kyla? Jag läser vidare att över 200 människor dött i samband med klättring på Mount Everest under åren. Hur kan någon vilja vistas 8 000 meter upp i luften och riskera att frysa ihjäl? Jag dör nästan av bara tanken.

I huset har det hamstrats makrillkonserver och bunkrats upp med blöjor. Eftersom jag bojkottar min egen utomhusaktivitet, har jag sparat ihop till en hel hög med ärenden som ska hinnas med under en ihopklämd tvåtimmarsräd på stan. Vantar och överdragsbrallor har gått sönder och även om våren ligger och väntar runt hörnet, kan jag knappast låta barnen få frostskador. Eftersom det inte är så noga i vilken butik jag handlar håller jag mig där jag kan promenera inomhus från en affär till en annan. Och där i det gula lysrörsskenet träffar jag en av mina käraste vänner! Ännu ett ärende tvingar ut oss i blåsten. Trots min tjocka jacka letar sig vinden in. Sliter tag. Ögonen tåras. Barnen snörvlar. Allt är totalt grått.
– Tjernobyl, säger jag till henne.
– Krakow, svarar hon, innan hon skyndar vidare.
Mer behöver vi inte säga.

Det är alltså detta vintern gjort med mig, tänker jag. Jag har transformerats till en negativ surtant som babblar om vädret.
Telefonen ringer.
En liten roadtrip, kanske?
Jajabullar, klart jag ska med. För vad kan vara härligare än det?
Våren är kanske här snart. Den kommer i år också. När jag tittar ut ser jag att jag inte ens behöver skrapa bilrutan...
Och ledmotivet när jag far förbi landskapet är en passerad sportlovsblues.

En lögnaktig kamera

Mamman slår upp den mörkblå pärmen och ruvar på något hon hörde häromdagen. Att våra liv får plats i dem. Några få fotoalbum.

Bläddrar sakta i den inklistrade bildnorm som de flesta människor följer. Från ung till gammal, och någonstans på vägen finns hon. När mamman ser sina bilder i framtiden, förmodligen på någon form av pensionärsdator som är helt omodern för sin tid, kommer de verkligen representera hennes liv?

I en fotokultur som raderar varje leende som inte är perfekt. När ingen längre framkallar vad linsen behöver och mänskligheten inte vill se.
Delete. Borta.
Överallt överexponerade kulörta barn som ler och fiskar krabbor på stranden i vidvinkel. Barn som ler. Alltid när de ler.

En holländsk konstnär ställde ut en serie fotografier ur en okänd kvinnas liv. Åren gick och ju äldre kvinnan blev på semesterbilderna, desto mer av omgivningen fick ta plats. Hon blev en allt mindre del av porträtten. Rynkorna, linjerna, den större profilen blev delar av hemliga skuggor. Och hon, en liten prick mot horisonten. Som ett löfte om att aldrig bli gammal.

Är det det jag gör? tänker mamman, när hon duckar för blixtarna. Är det nu det blir mer Eiffeltorn, fler katedraler i blickfånget, mer av aporna på Kolmården?

Mammans senaste fotografier finns bara i datorn. Hon klickar och möter sin låtsasblick. En retuscherad variant av sig själv. I snyggare ljus. Mamman minns hur hon står i bokskogen i den ulliga jackan och ropar mellan regnskurarna till den som knäpper av:
– Inga närbilder nu va?
Där, bland de fuktiga träden, är hon 36 år.

Hon fyller sju på ena bilden och står där med sitt tandlösa leende och håller fram en hemmagjord jordgubbstårta. Men hur var det nu, var jag inte ledsen den dagen, tänker mamman? Förtvivlad över någon bortglömd bagatell. Kvar finns bara ett lyckligt födelsedagsskratt. På kinderna syns inga ränder efter tårar. Men där! Tittar man riktigt noga är tröjan lite blöt vid halsen.
Det är så vi lärt oss att ta bilder, tänker hon.

Häll tjära över den bröllopsfotograf som faktiskt råkar fokusera på befintliga magvalkar! Och borde man inte se till att lagstifta om att klassfoton ska tas på sommaren, när barnen är så där bruna och ser ut som de brukar...

Hon har dokumenterat det mysiga, vackra, roliga, tokiga! Det färgglada, skinande, det förväntade.
Skulle det vara så fel?
Det nyduschade, kammade. Sminkade.

Men var hamnar de gropiga benen? Ögonblicket efter bråket. Mängden dubbelhakor som trillar ned mot någons hals. Den dåliga mönsterpassningen i hallen. Näsblodet. Dagarna på sjukhus? Gångerna vi grät. Var är mormors begravning?

Var är såren? Var är de ålderdomliga spåren efter alla åren?

Kanske ska mamman idag lyfta sin lögnaktiga kamera mot de solkiga kanterna, tänker hon och drar på sig stövlarna.
Så blir summan av livet i backspegeln lite mer nyanserat.

En kall promenad

Nu när mamman, på grund av barnens nyinköpta husdjur, blivit en tillfällig turist i djuraffären står hon där och blickar genom glaset till de olika gnagarna. En dansmus har just fått ungar vilka äter glupskt där de ligger intill honans varma päls. En bit ifrån de fjuniga småmössen ligger en ensam liten mus som inte verkar kunna kravla sig fram till de andra matvraken. Det lilla hjärtat bankar och kroppen darrar i varje andetag, knappt mer än en viskning. En hårlös stackars varelse som kämpar vid sidan, som en slamsa över sågspånen. Så hopplöst, tänker mamman utanför rutan.

Det är sol och mamman går långsamt jämte sin ettårings vingliga nybörjarsteg på den frusna, grusiga asfalten bredvid havet. En kvinna kommer gående med en halvliters ölburk i handen. Ettåringen stannar och tittar storögt på kvinnan eftersom hon för barnet utgör något oerhört fantastiskt som beståndsdel i den outgrundliga världen.
Barnet ler mot kvinnan vars hår inte är alldeles nytvättat. Några fläckar på jackan. Saknas det något i kvinnans blick? Mamman undrar vad det är. Glädje? Kanske har kvinnan sett sådant en människa inte borde se? Kanske är hon bara trött? Kvinnan ler tillbaka mot barnet. Säger "Hej". Kylan gör att det ryker ur hennes mun.

Ettåringens nyfikenhet har väckts och de små fötterna skyndar efter kvinnan som stannar, ställer ned sin öl och lyfter upp barnet. Kvinnan spricker upp i ett saligt leende som lyser upp hela ansiktet och det smutsiga håret. Hon säger något obegripligt och låtsas springa iväg med barnet som börjar skratta.

Mamman har varit på sin vakt och för hennes inre spelas en bild upp där kvinnan ondskefullt dänger barnet i asfalten. Livrädd skyndar mamman fram mot kvinnans famn för att återkräva sin ettåring.
– Hon är inte rädd för främlingar, säger mamman hastigt och skyndar sig att ta barnet.
– Rädd, nej varför skulle hon vara det? säger kvinnan milt och oförstående innan hon fortsätter sin till synes planlösa vandring. Nyligen dömd på förhand.

Barnet ser på kvinnan som går med huvudet sänkt och tar några stapplande steg efter. Mamman står fastfrusen.
Varför lät jag inte henne hålla barnet en liten stund?
Mamman kommer nu aldrig glömma hur fördomarna träffar den blänkande ölburken som en pil. Hur den studsar tillbaka rakt in i hennes eget hjärta.
Pilarna. Mamman minns dem alla.
Mannen som tiggde om en tågbiljett till Malmö. Den tandlösa kvinnan som låg och sov på en busshållplats...

Mamman sätter barnet i kärran och styr kosan hemåt. Inga mer osäkra steg idag.
Hon tänker på den lilla dansmusen. Ensam, vid sidan av, frusen. Utan hopp?
– Den kommer att överleva. Den är starkare än du tror, säger pappan och stryker mammans kind när hon kommer hem.
Mamman håller det lilla barnet i sin varma famn och för tredje gången den här dagen torkar hon sina våta ögon med baksidan av handen. Märkligt, tänker hon när hon ser att det visst är tårar.

Bara vanligt kaffe

Jag hör på nyheterna att det inte längre är trendigt att dricka kaffe latte. Det är visst vanligt svart kaffe som gäller i huvudstaden nu. Jag rycker på axlarna. För många av oss kommer denna trendspaning inte betyda något alls. Den kommer inte att påverka våra liv. Vi kommer inte ändra vårt beteende för att passa in. Vi har nämligen alltid druckit just – vanligt kaffe.

En gång i tidernas begynnelse när jag försökte bo i storstaden befann jag mig på ett Söderkafé för att fika.
– En kopp kaffe, tack.
– Ja, men vilket kaffe? frågar den unga tjejen bakom disken och nickar mot griffeltavlan där ungefär 100 olika namnsorter trängs.
– Ja, alltså en kopp vanligt kaffe.
– Nej, det har vi inte här, säger hon med en suck under sin gigantiska lugg, som för att poängtera att jag inte fattat just någonting om storstadens javakultur.
I en djungel av trippelespresso, banancappuccino och koffeinfri fudgespecial med mintsmak försöker hon förklara för mig vad jag ska välja. Jag ser mig omkring och undrar var den varma plattan med kaffet som bryggdes i morse, med ett öppnat mjölkpaket bredvid, står.
Men ingenstans.
– Te då tack!
– Ja, men vilket te?
Hon nickar mot tavlan igen. Samma procedur. Nu är hon märkbart irriterad och hennes östgötska bryter igenom den pålagda stockholmsdialekten när hon hävdar att de inte har vanligt te heller.

Kort därefter fick jag ironiskt nog mitt första jobb i storstaden, som kaffedemonstratör i varuhus och gallerior. Till höger och vänster bjöd jag på nymald smaksatt frappuccino, gjord i avancerad apparat, i hopp om försäljning. Man skickade ut mig till Arlanda med en kaffevagn och en manual där jag skulle förklara hur riktigt kaffedrickande skulle gå till...
Behöver jag säga att jag troligtvis var världens sämsta säljare av bönblandning till espressomaskiner?

Men nu har nyheten nått mig. Kaffe latten är ute. Död.
Beror det på att allt ska vara enkelt, avskalat? Bort med resten av alla söta essenser och hemliga extrakt. Vi behöver inte lägga tuggummi i vörtbrödet, ostbågar i köttfärsen och inte heller krångla till kaffet.

Jag undrar vad alla lattemorsor ska göra nu? Jag funderar också på vad den där expediten gör idag när en stackars kund velar över en dubbel macchiato eller kanske en lungo? Jag tänker mig att hon ger ifrån sig ett avgrundsvrål:
– Ta bara en vanlig jävla kaffe eller gå härifrån!

Själv sitter jag här under korkeken som jag alltid gjort och smuttar på en kopp svart bryggkaffe.
Kontentan: Håller man fast vid något tillräckligt länge blir det hett igen!
Ta en vanlig bulle till förresten. Det är gott det!

Diskodans

Plötsligt står mamman där mitt på dansgolvet. Hjälp, hur vad det man gjorde nu igen? Benen rör sig lite stelt, fortfarande i chock, medan hon ler generat. Vad är det här med dans egentligen?
Detta ömsom himmel ömsom helvete.

Hon iakttar folkmassan i lokalen som fullkomligt ryker av tuffa pumpande danssteg. Vad hände? Det brukade vara mamman som röjde loss där. Då automatiskt coolare, nu på ett mindre värdigt sätt. Hon som växte upp med MTV borde väl kunna klura ut något. Men även om MC Hammers videor spolades tillbaka otaliga gånger under hennes tonårstid anar hon att rörelserna inte funkar längre än mindre går att genomföra utan att bryta lårbenshalsen. Nirvana då? Till ljudet av skrovliga gitarrsolon brukade de hoppa upp och ned i timmar. Upp. Ned. Och hur många gånger har hon inte besökt salsaklubbar med sina "hittepåsteg" som då kändes befriande? "Det var ju ett bra tag sedan förstås. Det känns inte som det skulle funka här och nu. Inte till Katy Perry".

Tankarna för henne till scenariot Barbamamma som böljar sig fram och desperat sprider olika tecken omkring sig. Hon slänger upp pekfingret mot taket, "rör om i grytan" och "kastar lasso" mot diskokulan. Men det är inte förrän hennes spegelbild uppenbarar sig i dunklet som hon förstår att hon inte dansar så mycket längre. Det är istället en känsla av att hon försöker skoja till det lite. Som om alla kommer till en punkt när det liksom inte ångar rå pulserande svettig dans om en. Som om inte ens rytmiska gudinnor som Madonna med åldern klarar av att åla omkring med värdighet, välkoreograferade steg till trots.

Och det är här hon minns sin föräldrageneration och deras kinddans till Demis Roussos eller "shakandet" till någon gammal Beatleslåt. Hon minns hur roliga hon tyckte de såg ut. Känslan av pinsam vuxenfest i någons gillestuga.
Mamman undrar om det är nu ungdomarna höjer sina ögonbryn och tänker "Tror hon att hon är rolig eller?"

Nej, hon förvånas över underhållningsvärdet i ännu en säsong med Let´s dance där en kvinnlig rallyförare stolpar runt medan Björn Ranelid sover fram en tango. Måhända identifierar hon sig för mycket med deras hopplösa steg.
En kantstött diskodrottning på randen att gå en buggkurs. Mamman slänger fram mitt trumkort: "snöskottaren".
Nej, hopplöst.
Och hon ser sig omkring för att säkerställa att ingen sett henne, innan hon långsamt, nästan obemärkt glider tillbaka mot en halvfull drink i baren.

Djur till varje pris

På födelsedagsbarnets lista står det skrivet en önskan överst. Det är inte presenter som Playstation Move eller en trollerilåda. Det är ett till synes enkelt ord med prydliga versaler: "HUSDJUR". För mig är detta inget enkelt ord. Menar han mitt hus? Menar han alltså ett djur vilket som helst i mitt hus?

Jag får en lektion i pälsklädda varelser vid köksbordet. Det finns till och med en bok att bläddra i som heter kort och gott "Husdjur". Okoncentrerad försöker jag lyssna till djurpratet och lyckas undgå att tala om vad jag själv tycker om en person som har skrivit just en sådan bok.

Ett förväntansfullt barn. En förälder som hittills lyckats ducka för dess önskan genom att hävda hundskräck, ormfobi samt eventuell om inte till och med trolig pälsdjursallergi. Men med en sådan bok verkar mina resonemang försvinna bland alla sköldpaddor, illrar och slöjstjärtar. I den uppsjö av olika arter som kan passa en barnfamilj tycks bara ett argument finnas kvar till min fördel: Jag är inte överförtjust i djur.
– "Klart barnen ska ha djur. Det är bra för dem", säger barnens pappa.
Ingen hjälp där alltså.
Sedan berättar pappan små roliga anekdoter från sin uppväxt om hur det räddades övergivna katter, hur han hade en trofast hundkompis och en hamster som han lyssnade till om nätterna när den gnagde på buren. Han berättar för oss om hästen Charlie, hönsen, grisen, ja till och med om en svunnen getperiod.
– "Du då mamma, vad hade du?"

Jag tvekar. Ska jag berätta om min blåvita undulat Nusse som jag var livrädd för eftersom den flög in i mitt hår och trasslade in sig? Ska jag berätta att den en regnig eftermiddag låg stel i sin bur och att jag ångrade att jag inte älskat fågeln mer och därför gick och köpte kopian Nusse 2?
Nej, istället säger jag:
– "Sköldpaddor luktar, hundar behöver för mycket sällskap, fiskar går inte att klappa och kaniner sitter bara i sina burar hela livet".
Jag hänvisar till att jag härstammar från en gammal släkt där modern trodde att alla hundar skulle slita mig i stycken och där anfadern brukade tillbringa större delen av augusti med att springa omkring och vifta med armarna för att undvika stora getingkatastrofer? Nej, djur var inte det stora samtalsämnet vid min barndoms lägereld.

Ska jag berätta om att jag gav bort Nusse 2 till en person som var mer förtjust i fåglar än jag? Men att fågeln redan efter ett par dagar i sitt nyvunna paradis gick ett sorgligt öde till mötes då han/hon? under en flygning fick hjärtstillestånd och slutligen ramlade ner död i en stekpanna. Ska jag berätta att det var mina föräldrar som tog hand om katten jag släpade hem och sedan inte tyckte var så himla rolig?
– "Katter blir överkörda och fåglar skräpar ned", säger jag.
Men ingen verkar lyssna på mina försök att rädda djuren undan mig. Det tittas på bilder på datorn och pappan nickar gillande. De har funnit det perfekta djuret. Ett djur som kommer att matas, klappas, älskas.
Dagen till ära räcker jag över födelsedagskortet med darriga händer. Den strålande glädjen i ett par barnögon går inte att ta miste på.
"Grattis du har fått en alldeles egen...ökenråtta".

Dagisstart

Minstingen ska börja på dagis. En milstolpe som börjar med inköp av vädertåliga kläder och med ett formulär som ska fyllas i. Frågor som: "Vad är viktigast för er att ert barn upplever på förskolan? behöver besvaras.
– "Kom", ropar mamman till pappan. "Kom här så diskuterar vi och fyller i tillsammans".
Men pappan ger henne bara en konstig blick.
– "Jaha vad ska vi svara på den frågan då", säger hon käckt med en röst som hon tänker sig att en duktig och förberedd mor skulle kunna ha.
– "Skriv ketchup", säger han. "Skriv att vi tycker att det är viktigt att vårt barn får uppleva ketchup. Skriv också att vi vill att hon ska få uppleva dagar när hon slipper bli serverad flugsvamp till lunch".

Lite stött blir mamman av att pappan inte är mer medgörlig. Hon vill göra detta riktigt. Det är hennes avskedsceremoni. Mamman och ettåringen ska inte längre andas samma luft varje vaken sekund. Och kanske är svaren faktiskt LIVSAVGÖRANDE när det gäller att förhindra att ettåringen blir inblandad i FARLIGA OLYCKOR. Pappan tycker att formulär är fåniga.
– "Skriv att det är viktigt att personalen förbereder vårt barn för det obligatoriska sabbatsåret efter gymnasiet. Då när man ska luffa till Australien och Thailand", fortsätter han.

– "Hmm", funderar mamman som efter lite klottrande nu ändå är rätt nöjd över hur väl svaren i formuläret överensstämmer med ettåringens speciella karaktärsdrag.
Mamman skulle helst vilja nämna något som berör det lilla barnets säkerhet men ser att det inte finns en enda futtig fråga som behandlar det. Ettåringen kan ju klättra över staketet och hamna i någon slags pöl och drunkna. Eller möjligtvis klättra upp på taket. Snart i alla fall. Att sätta i halsen är ju hemskt så klart. Hur förhindrar mamman det... på dagis? Paniken börjar bryta fram. Tänk om ettåringen klättrar upp på bordet när ingen fröken ser. Eller helt plötsligt utvecklar en dödsallergi. Mamman börjar få lite ont i magen. Mamman minns när äldsta sonen rymde från sitt dagis och hon hittade honom lekande (välbehållen!) på gatan eftersom han fått för sig att gå hem. Ingen på dagis hade märkt att han var borta. Teoretiskt skulle det kunna hända igen. Kanske bäst att inte börja jobba igen i alla fall. En möjlighet är att åka till förskolan och kolla om det finns ett säkert staket runt dagisbyggnaden.

Pappan visslar och lyssnar på Spotify. Han ser inte ut att vilja ta med sig ficklampan och kalkylera säkerhetsrisker i mörkret.
– "Skriv att vi vill att vårt barn bör få uppleva smaken av senap också", säger han.
Mamman förstår honom inte. Hon vill bara skrika vettvilligt till alla kommunanställda:
"Ta hand om min dotter. Låt henne inte leka med tjocka kedjor runt halsen. Jag struntar i era pedagogiska sångsamlingar, släpp henne bara inte med blicken!