En kall promenad

Nu när mamman, på grund av barnens nyinköpta husdjur, blivit en tillfällig turist i djuraffären står hon där och blickar genom glaset till de olika gnagarna. En dansmus har just fått ungar vilka äter glupskt där de ligger intill honans varma päls. En bit ifrån de fjuniga småmössen ligger en ensam liten mus som inte verkar kunna kravla sig fram till de andra matvraken. Det lilla hjärtat bankar och kroppen darrar i varje andetag, knappt mer än en viskning. En hårlös stackars varelse som kämpar vid sidan, som en slamsa över sågspånen. Så hopplöst, tänker mamman utanför rutan.

Det är sol och mamman går långsamt jämte sin ettårings vingliga nybörjarsteg på den frusna, grusiga asfalten bredvid havet. En kvinna kommer gående med en halvliters ölburk i handen. Ettåringen stannar och tittar storögt på kvinnan eftersom hon för barnet utgör något oerhört fantastiskt som beståndsdel i den outgrundliga världen.
Barnet ler mot kvinnan vars hår inte är alldeles nytvättat. Några fläckar på jackan. Saknas det något i kvinnans blick? Mamman undrar vad det är. Glädje? Kanske har kvinnan sett sådant en människa inte borde se? Kanske är hon bara trött? Kvinnan ler tillbaka mot barnet. Säger "Hej". Kylan gör att det ryker ur hennes mun.

Ettåringens nyfikenhet har väckts och de små fötterna skyndar efter kvinnan som stannar, ställer ned sin öl och lyfter upp barnet. Kvinnan spricker upp i ett saligt leende som lyser upp hela ansiktet och det smutsiga håret. Hon säger något obegripligt och låtsas springa iväg med barnet som börjar skratta.

Mamman har varit på sin vakt och för hennes inre spelas en bild upp där kvinnan ondskefullt dänger barnet i asfalten. Livrädd skyndar mamman fram mot kvinnans famn för att återkräva sin ettåring.
– Hon är inte rädd för främlingar, säger mamman hastigt och skyndar sig att ta barnet.
– Rädd, nej varför skulle hon vara det? säger kvinnan milt och oförstående innan hon fortsätter sin till synes planlösa vandring. Nyligen dömd på förhand.

Barnet ser på kvinnan som går med huvudet sänkt och tar några stapplande steg efter. Mamman står fastfrusen.
Varför lät jag inte henne hålla barnet en liten stund?
Mamman kommer nu aldrig glömma hur fördomarna träffar den blänkande ölburken som en pil. Hur den studsar tillbaka rakt in i hennes eget hjärta.
Pilarna. Mamman minns dem alla.
Mannen som tiggde om en tågbiljett till Malmö. Den tandlösa kvinnan som låg och sov på en busshållplats...

Mamman sätter barnet i kärran och styr kosan hemåt. Inga mer osäkra steg idag.
Hon tänker på den lilla dansmusen. Ensam, vid sidan av, frusen. Utan hopp?
– Den kommer att överleva. Den är starkare än du tror, säger pappan och stryker mammans kind när hon kommer hem.
Mamman håller det lilla barnet i sin varma famn och för tredje gången den här dagen torkar hon sina våta ögon med baksidan av handen. Märkligt, tänker hon när hon ser att det visst är tårar.