En lögnaktig kamera

Mamman slår upp den mörkblå pärmen och ruvar på något hon hörde häromdagen. Att våra liv får plats i dem. Några få fotoalbum.

Bläddrar sakta i den inklistrade bildnorm som de flesta människor följer. Från ung till gammal, och någonstans på vägen finns hon. När mamman ser sina bilder i framtiden, förmodligen på någon form av pensionärsdator som är helt omodern för sin tid, kommer de verkligen representera hennes liv?

I en fotokultur som raderar varje leende som inte är perfekt. När ingen längre framkallar vad linsen behöver och mänskligheten inte vill se.
Delete. Borta.
Överallt överexponerade kulörta barn som ler och fiskar krabbor på stranden i vidvinkel. Barn som ler. Alltid när de ler.

En holländsk konstnär ställde ut en serie fotografier ur en okänd kvinnas liv. Åren gick och ju äldre kvinnan blev på semesterbilderna, desto mer av omgivningen fick ta plats. Hon blev en allt mindre del av porträtten. Rynkorna, linjerna, den större profilen blev delar av hemliga skuggor. Och hon, en liten prick mot horisonten. Som ett löfte om att aldrig bli gammal.

Är det det jag gör? tänker mamman, när hon duckar för blixtarna. Är det nu det blir mer Eiffeltorn, fler katedraler i blickfånget, mer av aporna på Kolmården?

Mammans senaste fotografier finns bara i datorn. Hon klickar och möter sin låtsasblick. En retuscherad variant av sig själv. I snyggare ljus. Mamman minns hur hon står i bokskogen i den ulliga jackan och ropar mellan regnskurarna till den som knäpper av:
– Inga närbilder nu va?
Där, bland de fuktiga träden, är hon 36 år.

Hon fyller sju på ena bilden och står där med sitt tandlösa leende och håller fram en hemmagjord jordgubbstårta. Men hur var det nu, var jag inte ledsen den dagen, tänker mamman? Förtvivlad över någon bortglömd bagatell. Kvar finns bara ett lyckligt födelsedagsskratt. På kinderna syns inga ränder efter tårar. Men där! Tittar man riktigt noga är tröjan lite blöt vid halsen.
Det är så vi lärt oss att ta bilder, tänker hon.

Häll tjära över den bröllopsfotograf som faktiskt råkar fokusera på befintliga magvalkar! Och borde man inte se till att lagstifta om att klassfoton ska tas på sommaren, när barnen är så där bruna och ser ut som de brukar...

Hon har dokumenterat det mysiga, vackra, roliga, tokiga! Det färgglada, skinande, det förväntade.
Skulle det vara så fel?
Det nyduschade, kammade. Sminkade.

Men var hamnar de gropiga benen? Ögonblicket efter bråket. Mängden dubbelhakor som trillar ned mot någons hals. Den dåliga mönsterpassningen i hallen. Näsblodet. Dagarna på sjukhus? Gångerna vi grät. Var är mormors begravning?

Var är såren? Var är de ålderdomliga spåren efter alla åren?

Kanske ska mamman idag lyfta sin lögnaktiga kamera mot de solkiga kanterna, tänker hon och drar på sig stövlarna.
Så blir summan av livet i backspegeln lite mer nyanserat.