Djur till varje pris

På födelsedagsbarnets lista står det skrivet en önskan överst. Det är inte presenter som Playstation Move eller en trollerilåda. Det är ett till synes enkelt ord med prydliga versaler: "HUSDJUR". För mig är detta inget enkelt ord. Menar han mitt hus? Menar han alltså ett djur vilket som helst i mitt hus?

Jag får en lektion i pälsklädda varelser vid köksbordet. Det finns till och med en bok att bläddra i som heter kort och gott "Husdjur". Okoncentrerad försöker jag lyssna till djurpratet och lyckas undgå att tala om vad jag själv tycker om en person som har skrivit just en sådan bok.

Ett förväntansfullt barn. En förälder som hittills lyckats ducka för dess önskan genom att hävda hundskräck, ormfobi samt eventuell om inte till och med trolig pälsdjursallergi. Men med en sådan bok verkar mina resonemang försvinna bland alla sköldpaddor, illrar och slöjstjärtar. I den uppsjö av olika arter som kan passa en barnfamilj tycks bara ett argument finnas kvar till min fördel: Jag är inte överförtjust i djur.
– "Klart barnen ska ha djur. Det är bra för dem", säger barnens pappa.
Ingen hjälp där alltså.
Sedan berättar pappan små roliga anekdoter från sin uppväxt om hur det räddades övergivna katter, hur han hade en trofast hundkompis och en hamster som han lyssnade till om nätterna när den gnagde på buren. Han berättar för oss om hästen Charlie, hönsen, grisen, ja till och med om en svunnen getperiod.
– "Du då mamma, vad hade du?"

Jag tvekar. Ska jag berätta om min blåvita undulat Nusse som jag var livrädd för eftersom den flög in i mitt hår och trasslade in sig? Ska jag berätta att den en regnig eftermiddag låg stel i sin bur och att jag ångrade att jag inte älskat fågeln mer och därför gick och köpte kopian Nusse 2?
Nej, istället säger jag:
– "Sköldpaddor luktar, hundar behöver för mycket sällskap, fiskar går inte att klappa och kaniner sitter bara i sina burar hela livet".
Jag hänvisar till att jag härstammar från en gammal släkt där modern trodde att alla hundar skulle slita mig i stycken och där anfadern brukade tillbringa större delen av augusti med att springa omkring och vifta med armarna för att undvika stora getingkatastrofer? Nej, djur var inte det stora samtalsämnet vid min barndoms lägereld.

Ska jag berätta om att jag gav bort Nusse 2 till en person som var mer förtjust i fåglar än jag? Men att fågeln redan efter ett par dagar i sitt nyvunna paradis gick ett sorgligt öde till mötes då han/hon? under en flygning fick hjärtstillestånd och slutligen ramlade ner död i en stekpanna. Ska jag berätta att det var mina föräldrar som tog hand om katten jag släpade hem och sedan inte tyckte var så himla rolig?
– "Katter blir överkörda och fåglar skräpar ned", säger jag.
Men ingen verkar lyssna på mina försök att rädda djuren undan mig. Det tittas på bilder på datorn och pappan nickar gillande. De har funnit det perfekta djuret. Ett djur som kommer att matas, klappas, älskas.
Dagen till ära räcker jag över födelsedagskortet med darriga händer. Den strålande glädjen i ett par barnögon går inte att ta miste på.
"Grattis du har fått en alldeles egen...ökenråtta".