Bara vanligt kaffe

Jag hör på nyheterna att det inte längre är trendigt att dricka kaffe latte. Det är visst vanligt svart kaffe som gäller i huvudstaden nu. Jag rycker på axlarna. För många av oss kommer denna trendspaning inte betyda något alls. Den kommer inte att påverka våra liv. Vi kommer inte ändra vårt beteende för att passa in. Vi har nämligen alltid druckit just – vanligt kaffe.

En gång i tidernas begynnelse när jag försökte bo i storstaden befann jag mig på ett Söderkafé för att fika.
– En kopp kaffe, tack.
– Ja, men vilket kaffe? frågar den unga tjejen bakom disken och nickar mot griffeltavlan där ungefär 100 olika namnsorter trängs.
– Ja, alltså en kopp vanligt kaffe.
– Nej, det har vi inte här, säger hon med en suck under sin gigantiska lugg, som för att poängtera att jag inte fattat just någonting om storstadens javakultur.
I en djungel av trippelespresso, banancappuccino och koffeinfri fudgespecial med mintsmak försöker hon förklara för mig vad jag ska välja. Jag ser mig omkring och undrar var den varma plattan med kaffet som bryggdes i morse, med ett öppnat mjölkpaket bredvid, står.
Men ingenstans.
– Te då tack!
– Ja, men vilket te?
Hon nickar mot tavlan igen. Samma procedur. Nu är hon märkbart irriterad och hennes östgötska bryter igenom den pålagda stockholmsdialekten när hon hävdar att de inte har vanligt te heller.

Kort därefter fick jag ironiskt nog mitt första jobb i storstaden, som kaffedemonstratör i varuhus och gallerior. Till höger och vänster bjöd jag på nymald smaksatt frappuccino, gjord i avancerad apparat, i hopp om försäljning. Man skickade ut mig till Arlanda med en kaffevagn och en manual där jag skulle förklara hur riktigt kaffedrickande skulle gå till...
Behöver jag säga att jag troligtvis var världens sämsta säljare av bönblandning till espressomaskiner?

Men nu har nyheten nått mig. Kaffe latten är ute. Död.
Beror det på att allt ska vara enkelt, avskalat? Bort med resten av alla söta essenser och hemliga extrakt. Vi behöver inte lägga tuggummi i vörtbrödet, ostbågar i köttfärsen och inte heller krångla till kaffet.

Jag undrar vad alla lattemorsor ska göra nu? Jag funderar också på vad den där expediten gör idag när en stackars kund velar över en dubbel macchiato eller kanske en lungo? Jag tänker mig att hon ger ifrån sig ett avgrundsvrål:
– Ta bara en vanlig jävla kaffe eller gå härifrån!

Själv sitter jag här under korkeken som jag alltid gjort och smuttar på en kopp svart bryggkaffe.
Kontentan: Håller man fast vid något tillräckligt länge blir det hett igen!
Ta en vanlig bulle till förresten. Det är gott det!

Diskodans

Plötsligt står mamman där mitt på dansgolvet. Hjälp, hur vad det man gjorde nu igen? Benen rör sig lite stelt, fortfarande i chock, medan hon ler generat. Vad är det här med dans egentligen?
Detta ömsom himmel ömsom helvete.

Hon iakttar folkmassan i lokalen som fullkomligt ryker av tuffa pumpande danssteg. Vad hände? Det brukade vara mamman som röjde loss där. Då automatiskt coolare, nu på ett mindre värdigt sätt. Hon som växte upp med MTV borde väl kunna klura ut något. Men även om MC Hammers videor spolades tillbaka otaliga gånger under hennes tonårstid anar hon att rörelserna inte funkar längre än mindre går att genomföra utan att bryta lårbenshalsen. Nirvana då? Till ljudet av skrovliga gitarrsolon brukade de hoppa upp och ned i timmar. Upp. Ned. Och hur många gånger har hon inte besökt salsaklubbar med sina "hittepåsteg" som då kändes befriande? "Det var ju ett bra tag sedan förstås. Det känns inte som det skulle funka här och nu. Inte till Katy Perry".

Tankarna för henne till scenariot Barbamamma som böljar sig fram och desperat sprider olika tecken omkring sig. Hon slänger upp pekfingret mot taket, "rör om i grytan" och "kastar lasso" mot diskokulan. Men det är inte förrän hennes spegelbild uppenbarar sig i dunklet som hon förstår att hon inte dansar så mycket längre. Det är istället en känsla av att hon försöker skoja till det lite. Som om alla kommer till en punkt när det liksom inte ångar rå pulserande svettig dans om en. Som om inte ens rytmiska gudinnor som Madonna med åldern klarar av att åla omkring med värdighet, välkoreograferade steg till trots.

Och det är här hon minns sin föräldrageneration och deras kinddans till Demis Roussos eller "shakandet" till någon gammal Beatleslåt. Hon minns hur roliga hon tyckte de såg ut. Känslan av pinsam vuxenfest i någons gillestuga.
Mamman undrar om det är nu ungdomarna höjer sina ögonbryn och tänker "Tror hon att hon är rolig eller?"

Nej, hon förvånas över underhållningsvärdet i ännu en säsong med Let´s dance där en kvinnlig rallyförare stolpar runt medan Björn Ranelid sover fram en tango. Måhända identifierar hon sig för mycket med deras hopplösa steg.
En kantstött diskodrottning på randen att gå en buggkurs. Mamman slänger fram mitt trumkort: "snöskottaren".
Nej, hopplöst.
Och hon ser sig omkring för att säkerställa att ingen sett henne, innan hon långsamt, nästan obemärkt glider tillbaka mot en halvfull drink i baren.

Djur till varje pris

På födelsedagsbarnets lista står det skrivet en önskan överst. Det är inte presenter som Playstation Move eller en trollerilåda. Det är ett till synes enkelt ord med prydliga versaler: "HUSDJUR". För mig är detta inget enkelt ord. Menar han mitt hus? Menar han alltså ett djur vilket som helst i mitt hus?

Jag får en lektion i pälsklädda varelser vid köksbordet. Det finns till och med en bok att bläddra i som heter kort och gott "Husdjur". Okoncentrerad försöker jag lyssna till djurpratet och lyckas undgå att tala om vad jag själv tycker om en person som har skrivit just en sådan bok.

Ett förväntansfullt barn. En förälder som hittills lyckats ducka för dess önskan genom att hävda hundskräck, ormfobi samt eventuell om inte till och med trolig pälsdjursallergi. Men med en sådan bok verkar mina resonemang försvinna bland alla sköldpaddor, illrar och slöjstjärtar. I den uppsjö av olika arter som kan passa en barnfamilj tycks bara ett argument finnas kvar till min fördel: Jag är inte överförtjust i djur.
– "Klart barnen ska ha djur. Det är bra för dem", säger barnens pappa.
Ingen hjälp där alltså.
Sedan berättar pappan små roliga anekdoter från sin uppväxt om hur det räddades övergivna katter, hur han hade en trofast hundkompis och en hamster som han lyssnade till om nätterna när den gnagde på buren. Han berättar för oss om hästen Charlie, hönsen, grisen, ja till och med om en svunnen getperiod.
– "Du då mamma, vad hade du?"

Jag tvekar. Ska jag berätta om min blåvita undulat Nusse som jag var livrädd för eftersom den flög in i mitt hår och trasslade in sig? Ska jag berätta att den en regnig eftermiddag låg stel i sin bur och att jag ångrade att jag inte älskat fågeln mer och därför gick och köpte kopian Nusse 2?
Nej, istället säger jag:
– "Sköldpaddor luktar, hundar behöver för mycket sällskap, fiskar går inte att klappa och kaniner sitter bara i sina burar hela livet".
Jag hänvisar till att jag härstammar från en gammal släkt där modern trodde att alla hundar skulle slita mig i stycken och där anfadern brukade tillbringa större delen av augusti med att springa omkring och vifta med armarna för att undvika stora getingkatastrofer? Nej, djur var inte det stora samtalsämnet vid min barndoms lägereld.

Ska jag berätta om att jag gav bort Nusse 2 till en person som var mer förtjust i fåglar än jag? Men att fågeln redan efter ett par dagar i sitt nyvunna paradis gick ett sorgligt öde till mötes då han/hon? under en flygning fick hjärtstillestånd och slutligen ramlade ner död i en stekpanna. Ska jag berätta att det var mina föräldrar som tog hand om katten jag släpade hem och sedan inte tyckte var så himla rolig?
– "Katter blir överkörda och fåglar skräpar ned", säger jag.
Men ingen verkar lyssna på mina försök att rädda djuren undan mig. Det tittas på bilder på datorn och pappan nickar gillande. De har funnit det perfekta djuret. Ett djur som kommer att matas, klappas, älskas.
Dagen till ära räcker jag över födelsedagskortet med darriga händer. Den strålande glädjen i ett par barnögon går inte att ta miste på.
"Grattis du har fått en alldeles egen...ökenråtta".

Dagisstart

Minstingen ska börja på dagis. En milstolpe som börjar med inköp av vädertåliga kläder och med ett formulär som ska fyllas i. Frågor som: "Vad är viktigast för er att ert barn upplever på förskolan? behöver besvaras.
– "Kom", ropar mamman till pappan. "Kom här så diskuterar vi och fyller i tillsammans".
Men pappan ger henne bara en konstig blick.
– "Jaha vad ska vi svara på den frågan då", säger hon käckt med en röst som hon tänker sig att en duktig och förberedd mor skulle kunna ha.
– "Skriv ketchup", säger han. "Skriv att vi tycker att det är viktigt att vårt barn får uppleva ketchup. Skriv också att vi vill att hon ska få uppleva dagar när hon slipper bli serverad flugsvamp till lunch".

Lite stött blir mamman av att pappan inte är mer medgörlig. Hon vill göra detta riktigt. Det är hennes avskedsceremoni. Mamman och ettåringen ska inte längre andas samma luft varje vaken sekund. Och kanske är svaren faktiskt LIVSAVGÖRANDE när det gäller att förhindra att ettåringen blir inblandad i FARLIGA OLYCKOR. Pappan tycker att formulär är fåniga.
– "Skriv att det är viktigt att personalen förbereder vårt barn för det obligatoriska sabbatsåret efter gymnasiet. Då när man ska luffa till Australien och Thailand", fortsätter han.

– "Hmm", funderar mamman som efter lite klottrande nu ändå är rätt nöjd över hur väl svaren i formuläret överensstämmer med ettåringens speciella karaktärsdrag.
Mamman skulle helst vilja nämna något som berör det lilla barnets säkerhet men ser att det inte finns en enda futtig fråga som behandlar det. Ettåringen kan ju klättra över staketet och hamna i någon slags pöl och drunkna. Eller möjligtvis klättra upp på taket. Snart i alla fall. Att sätta i halsen är ju hemskt så klart. Hur förhindrar mamman det... på dagis? Paniken börjar bryta fram. Tänk om ettåringen klättrar upp på bordet när ingen fröken ser. Eller helt plötsligt utvecklar en dödsallergi. Mamman börjar få lite ont i magen. Mamman minns när äldsta sonen rymde från sitt dagis och hon hittade honom lekande (välbehållen!) på gatan eftersom han fått för sig att gå hem. Ingen på dagis hade märkt att han var borta. Teoretiskt skulle det kunna hända igen. Kanske bäst att inte börja jobba igen i alla fall. En möjlighet är att åka till förskolan och kolla om det finns ett säkert staket runt dagisbyggnaden.

Pappan visslar och lyssnar på Spotify. Han ser inte ut att vilja ta med sig ficklampan och kalkylera säkerhetsrisker i mörkret.
– "Skriv att vi vill att vårt barn bör få uppleva smaken av senap också", säger han.
Mamman förstår honom inte. Hon vill bara skrika vettvilligt till alla kommunanställda:
"Ta hand om min dotter. Låt henne inte leka med tjocka kedjor runt halsen. Jag struntar i era pedagogiska sångsamlingar, släpp henne bara inte med blicken!