Dagisstart

Minstingen ska börja på dagis. En milstolpe som börjar med inköp av vädertåliga kläder och med ett formulär som ska fyllas i. Frågor som: "Vad är viktigast för er att ert barn upplever på förskolan? behöver besvaras.
– "Kom", ropar mamman till pappan. "Kom här så diskuterar vi och fyller i tillsammans".
Men pappan ger henne bara en konstig blick.
– "Jaha vad ska vi svara på den frågan då", säger hon käckt med en röst som hon tänker sig att en duktig och förberedd mor skulle kunna ha.
– "Skriv ketchup", säger han. "Skriv att vi tycker att det är viktigt att vårt barn får uppleva ketchup. Skriv också att vi vill att hon ska få uppleva dagar när hon slipper bli serverad flugsvamp till lunch".

Lite stött blir mamman av att pappan inte är mer medgörlig. Hon vill göra detta riktigt. Det är hennes avskedsceremoni. Mamman och ettåringen ska inte längre andas samma luft varje vaken sekund. Och kanske är svaren faktiskt LIVSAVGÖRANDE när det gäller att förhindra att ettåringen blir inblandad i FARLIGA OLYCKOR. Pappan tycker att formulär är fåniga.
– "Skriv att det är viktigt att personalen förbereder vårt barn för det obligatoriska sabbatsåret efter gymnasiet. Då när man ska luffa till Australien och Thailand", fortsätter han.

– "Hmm", funderar mamman som efter lite klottrande nu ändå är rätt nöjd över hur väl svaren i formuläret överensstämmer med ettåringens speciella karaktärsdrag.
Mamman skulle helst vilja nämna något som berör det lilla barnets säkerhet men ser att det inte finns en enda futtig fråga som behandlar det. Ettåringen kan ju klättra över staketet och hamna i någon slags pöl och drunkna. Eller möjligtvis klättra upp på taket. Snart i alla fall. Att sätta i halsen är ju hemskt så klart. Hur förhindrar mamman det... på dagis? Paniken börjar bryta fram. Tänk om ettåringen klättrar upp på bordet när ingen fröken ser. Eller helt plötsligt utvecklar en dödsallergi. Mamman börjar få lite ont i magen. Mamman minns när äldsta sonen rymde från sitt dagis och hon hittade honom lekande (välbehållen!) på gatan eftersom han fått för sig att gå hem. Ingen på dagis hade märkt att han var borta. Teoretiskt skulle det kunna hända igen. Kanske bäst att inte börja jobba igen i alla fall. En möjlighet är att åka till förskolan och kolla om det finns ett säkert staket runt dagisbyggnaden.

Pappan visslar och lyssnar på Spotify. Han ser inte ut att vilja ta med sig ficklampan och kalkylera säkerhetsrisker i mörkret.
– "Skriv att vi vill att vårt barn bör få uppleva smaken av senap också", säger han.
Mamman förstår honom inte. Hon vill bara skrika vettvilligt till alla kommunanställda:
"Ta hand om min dotter. Låt henne inte leka med tjocka kedjor runt halsen. Jag struntar i era pedagogiska sångsamlingar, släpp henne bara inte med blicken!