Sportlovsblues

Jag sätter näsan utanför dörren endast på grund av att jag är tvungen att skicka ut en blöja i sopkärlet. Kylan biter tag i mig, vrider om. Brrr. Springer ut på lätta fötter och halkar på en isfläck som verkar ha bitit sig fast i asfalten. Sätter mig på rumpan. Fräser. Svär. En bajspåse dinglar i ena handen.

Det är sportlov. Jag tittar ut för att försöka hitta några barn utomhus, som leker sportigt. Förgäves. Det är alldeles tomt. Utanför en kall smutsig film lagd över världen. Små spår av skitig slask och drivor av grus i staden.

Jag läser i en gammal DN-artikel att för drygt 50 000 år sedan började människor förflytta sig från Mellanöstern mot de isfria områdena runt Medelhavet.
Så långt är jag med.
Några av dem fortsatte sedan norrut i takt med att inlandsisen smälte. För ungefär 10 000 år sedan hade de första hunnit fram till nuvarande Sverige.
Konstigt ändå...
Plötsligt en dag för ungefär 6 000 år sedan dök det upp människor med helt andra levnadsvanor. Rätt och slätt jordbrukande folk som trängde undan de tidigare jägarna.
Till och med lite konkurrens om att bo här uppe...verkligen..?
Utomhus ser en gran ut att vika sig dubbel i blåsten.
Vad tänkte de på när de slog sig ned och lät mig bli en framtida släkting bosatt bland istappar och skyhöga huspriser?

Minstingen, som börjat på dagis i år, hade före förskolepremiären inte varit sjuk en endaste dag i sitt lilla liv. Efter fyra krassliga veckor påminns jag om att det är en sjukdomstorktumlare, en kulörtvätt av ögoninflammation, magsjuka och förkylning, som snurrar runt med snoriga barn. Det har varit för kallt för de små att gå ut, säger personalen. Inte konstigt att barnen blir sjuka då...

Å andra sidan, vem vill gå ut? Jag funderar på hur jag tänkte när jag beställde en resa till fjällen. Har jag verkligen varit sugen på kyla? Jag läser vidare att över 200 människor dött i samband med klättring på Mount Everest under åren. Hur kan någon vilja vistas 8 000 meter upp i luften och riskera att frysa ihjäl? Jag dör nästan av bara tanken.

I huset har det hamstrats makrillkonserver och bunkrats upp med blöjor. Eftersom jag bojkottar min egen utomhusaktivitet, har jag sparat ihop till en hel hög med ärenden som ska hinnas med under en ihopklämd tvåtimmarsräd på stan. Vantar och överdragsbrallor har gått sönder och även om våren ligger och väntar runt hörnet, kan jag knappast låta barnen få frostskador. Eftersom det inte är så noga i vilken butik jag handlar håller jag mig där jag kan promenera inomhus från en affär till en annan. Och där i det gula lysrörsskenet träffar jag en av mina käraste vänner! Ännu ett ärende tvingar ut oss i blåsten. Trots min tjocka jacka letar sig vinden in. Sliter tag. Ögonen tåras. Barnen snörvlar. Allt är totalt grått.
– Tjernobyl, säger jag till henne.
– Krakow, svarar hon, innan hon skyndar vidare.
Mer behöver vi inte säga.

Det är alltså detta vintern gjort med mig, tänker jag. Jag har transformerats till en negativ surtant som babblar om vädret.
Telefonen ringer.
En liten roadtrip, kanske?
Jajabullar, klart jag ska med. För vad kan vara härligare än det?
Våren är kanske här snart. Den kommer i år också. När jag tittar ut ser jag att jag inte ens behöver skrapa bilrutan...
Och ledmotivet när jag far förbi landskapet är en passerad sportlovsblues.

En lögnaktig kamera

Mamman slår upp den mörkblå pärmen och ruvar på något hon hörde häromdagen. Att våra liv får plats i dem. Några få fotoalbum.

Bläddrar sakta i den inklistrade bildnorm som de flesta människor följer. Från ung till gammal, och någonstans på vägen finns hon. När mamman ser sina bilder i framtiden, förmodligen på någon form av pensionärsdator som är helt omodern för sin tid, kommer de verkligen representera hennes liv?

I en fotokultur som raderar varje leende som inte är perfekt. När ingen längre framkallar vad linsen behöver och mänskligheten inte vill se.
Delete. Borta.
Överallt överexponerade kulörta barn som ler och fiskar krabbor på stranden i vidvinkel. Barn som ler. Alltid när de ler.

En holländsk konstnär ställde ut en serie fotografier ur en okänd kvinnas liv. Åren gick och ju äldre kvinnan blev på semesterbilderna, desto mer av omgivningen fick ta plats. Hon blev en allt mindre del av porträtten. Rynkorna, linjerna, den större profilen blev delar av hemliga skuggor. Och hon, en liten prick mot horisonten. Som ett löfte om att aldrig bli gammal.

Är det det jag gör? tänker mamman, när hon duckar för blixtarna. Är det nu det blir mer Eiffeltorn, fler katedraler i blickfånget, mer av aporna på Kolmården?

Mammans senaste fotografier finns bara i datorn. Hon klickar och möter sin låtsasblick. En retuscherad variant av sig själv. I snyggare ljus. Mamman minns hur hon står i bokskogen i den ulliga jackan och ropar mellan regnskurarna till den som knäpper av:
– Inga närbilder nu va?
Där, bland de fuktiga träden, är hon 36 år.

Hon fyller sju på ena bilden och står där med sitt tandlösa leende och håller fram en hemmagjord jordgubbstårta. Men hur var det nu, var jag inte ledsen den dagen, tänker mamman? Förtvivlad över någon bortglömd bagatell. Kvar finns bara ett lyckligt födelsedagsskratt. På kinderna syns inga ränder efter tårar. Men där! Tittar man riktigt noga är tröjan lite blöt vid halsen.
Det är så vi lärt oss att ta bilder, tänker hon.

Häll tjära över den bröllopsfotograf som faktiskt råkar fokusera på befintliga magvalkar! Och borde man inte se till att lagstifta om att klassfoton ska tas på sommaren, när barnen är så där bruna och ser ut som de brukar...

Hon har dokumenterat det mysiga, vackra, roliga, tokiga! Det färgglada, skinande, det förväntade.
Skulle det vara så fel?
Det nyduschade, kammade. Sminkade.

Men var hamnar de gropiga benen? Ögonblicket efter bråket. Mängden dubbelhakor som trillar ned mot någons hals. Den dåliga mönsterpassningen i hallen. Näsblodet. Dagarna på sjukhus? Gångerna vi grät. Var är mormors begravning?

Var är såren? Var är de ålderdomliga spåren efter alla åren?

Kanske ska mamman idag lyfta sin lögnaktiga kamera mot de solkiga kanterna, tänker hon och drar på sig stövlarna.
Så blir summan av livet i backspegeln lite mer nyanserat.

Valentines "Till Honom"

Den kärleksvind som svepte in, lade sig mjukt intill min kind. Där ligger den och vilar, den ligger ganska gömd. Varsam och ändå starkare än stormen utanför. Aldrig aldrig glömd.

En kall promenad

Nu när mamman, på grund av barnens nyinköpta husdjur, blivit en tillfällig turist i djuraffären står hon där och blickar genom glaset till de olika gnagarna. En dansmus har just fått ungar vilka äter glupskt där de ligger intill honans varma päls. En bit ifrån de fjuniga småmössen ligger en ensam liten mus som inte verkar kunna kravla sig fram till de andra matvraken. Det lilla hjärtat bankar och kroppen darrar i varje andetag, knappt mer än en viskning. En hårlös stackars varelse som kämpar vid sidan, som en slamsa över sågspånen. Så hopplöst, tänker mamman utanför rutan.

Det är sol och mamman går långsamt jämte sin ettårings vingliga nybörjarsteg på den frusna, grusiga asfalten bredvid havet. En kvinna kommer gående med en halvliters ölburk i handen. Ettåringen stannar och tittar storögt på kvinnan eftersom hon för barnet utgör något oerhört fantastiskt som beståndsdel i den outgrundliga världen.
Barnet ler mot kvinnan vars hår inte är alldeles nytvättat. Några fläckar på jackan. Saknas det något i kvinnans blick? Mamman undrar vad det är. Glädje? Kanske har kvinnan sett sådant en människa inte borde se? Kanske är hon bara trött? Kvinnan ler tillbaka mot barnet. Säger "Hej". Kylan gör att det ryker ur hennes mun.

Ettåringens nyfikenhet har väckts och de små fötterna skyndar efter kvinnan som stannar, ställer ned sin öl och lyfter upp barnet. Kvinnan spricker upp i ett saligt leende som lyser upp hela ansiktet och det smutsiga håret. Hon säger något obegripligt och låtsas springa iväg med barnet som börjar skratta.

Mamman har varit på sin vakt och för hennes inre spelas en bild upp där kvinnan ondskefullt dänger barnet i asfalten. Livrädd skyndar mamman fram mot kvinnans famn för att återkräva sin ettåring.
– Hon är inte rädd för främlingar, säger mamman hastigt och skyndar sig att ta barnet.
– Rädd, nej varför skulle hon vara det? säger kvinnan milt och oförstående innan hon fortsätter sin till synes planlösa vandring. Nyligen dömd på förhand.

Barnet ser på kvinnan som går med huvudet sänkt och tar några stapplande steg efter. Mamman står fastfrusen.
Varför lät jag inte henne hålla barnet en liten stund?
Mamman kommer nu aldrig glömma hur fördomarna träffar den blänkande ölburken som en pil. Hur den studsar tillbaka rakt in i hennes eget hjärta.
Pilarna. Mamman minns dem alla.
Mannen som tiggde om en tågbiljett till Malmö. Den tandlösa kvinnan som låg och sov på en busshållplats...

Mamman sätter barnet i kärran och styr kosan hemåt. Inga mer osäkra steg idag.
Hon tänker på den lilla dansmusen. Ensam, vid sidan av, frusen. Utan hopp?
– Den kommer att överleva. Den är starkare än du tror, säger pappan och stryker mammans kind när hon kommer hem.
Mamman håller det lilla barnet i sin varma famn och för tredje gången den här dagen torkar hon sina våta ögon med baksidan av handen. Märkligt, tänker hon när hon ser att det visst är tårar.