Japp, gravid igen...

Mamman känner att hon kanske inte haft den bästa veckan i sitt liv. Inte om hon räknar de icke smickrande benämningarna hon nu kan lägga till listan. Uttalade av olika personer, sinsemellan främmande för varandra och inte ens från den innersta familjekretsen varifrån mildare smädesord är förväntade, då fulla av både ironi och kärlek.

Att på måndagen kallas korkad av en upprörd herre som tycker att det ingår i mammans yrkes natur att ta emot, till att lagom inför helgen bli kallad bonnig av en helt annan. Sedan följde förvisso de något mildare varianterna vara lustig utan att fatta det själv och bäbismaskin tätt efter varandra, från två andra håll. Ja, det var ju inte vidare farligt.
Nä, det duggar bara tätt nu.

Det är först när mamman ska avsluta veckan med rockkonsert som det riktiga paradnumret sker. Själva den verbala halshuggningen om man så vill.

Mamman har gått från att vara en trogen lyssnare framme vid KB:s scen på 90-talet till att allt mer sällan hänga runt på rockkonserter. Att nu få känna sig lite som en övervintrad goupie med ett "access all areas"-pass liggande i fickan...Ja det känns gött! Detta är mammans höjdpunkt på en ganska pissig vecka, att äntligen kunna balsamera sig i gitarrsolon, basgångar och trumvirvlar. Känna sig, ja lite sådär crazy...

Mer eller mindre märkt av veckans trista ord och i viss mån de gamla goda åren, står hon lite lojt vid bardisken när den glada halvt ropade kommentaren studsar fram till henne. Det är då den levereras av en minglande bekant med ögonen fastnaglade på hennes mage.
– När ska du ha?
Den sitter som en smäck. En uttalad halvnelson som överröstar högtalarnas dån.
Mamman drar med handen över den böljande tunikan för att försäkra sig om att det verkligen inte finns något där.
Men det enda som tumlar runt därinne är Trägårn´s nyss uppätna burgare och några öl ur plastglas. Och nu möjligtvis ett ego i fosterställning.

Det är nu hon måste komma på hur en äkta mama gör men mamman klampar helt enkelt bara därifrån med "Tre räcker tycker jag" och "Jaha nu pratar väl inte vi mer med varandra" i sina svarta stövlar och försöker ta tag i något som räddar henne medan en liten tår trycks tillbaka.
Efter fladdrar en tunn leopardtunika som tydligen putar lite för mycket.

Hon sveper förbi när ett suktande svartfärgat barr frågar en keyboardist: "Vill du följa med till baren?" "Nä". Passerar alla rutiga skjortor, uppkavlade ärmar som vill visa nya gaddningar i strålkastarna. Genom publikträngsel, fislukt, back-slick och människors förhoppningar om att natten ännu inte ska sluta.

En väninnas arm kommer till undsättning. Det oerhörda i musiken och löftet om ett eftersnack i logen värmer. Och visst, det lättar upp lite när hon kan vifta sig förbi kravallstaketet. Trots att hon får pressa sig in i mörkret bakom scenen med indragen mage.
Någonstans ur alla skrymslen lyckas hon plocka fram något vackert som en gammal vän sa till henne tidigare i veckan.
"Jag har alltid gillat dig".
Och plötsligt är balansen återställd.