tag:blogger.com,1999:blog-3662051711150134542023-11-15T14:15:13.480+01:00Lindas LördagJag är frilansjournalist, född i Malmö men bor i Varberg. Som karaktären Mamman skriver jag om livet i småstaden med man och tre barn. Här hamnar också en del poesi.
"En västkustsk vem som helst. Ett löv som vandrar genom luften, hör hemma överallt och ingenstans. Jag är precis som du och ändå inte alls..."
Linda GlendellGlendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.comBlogger33125tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-66186265295991239942013-09-13T08:56:00.001+02:002013-10-24T18:22:29.364+02:00Förord från förorten<div class="p1">
Plastpåsens sporadiska virvlande</div>
<div class="p1">
<b></b></div>
<div class="p2">
hägrar i snabbspolat månsken</div>
<div class="p2">
Glittriga flakes i trapphuset</div>
<div class="p2">
Klottermontage och ensammas falsksång<br />
Når inte ut ur matosfasaden eller fem trappor upp</div>
<div class="p1">
<br /></div>
<div class="p2">
Tom som kraniets håligheter </div>
<div class="p2">
lekplatsens gnissliga gunga sörjer</div>
<div class="p2">
I väntan på vad som helst </div>
<div class="p2">
Hasandes fram under trasiga gatljus</div>
<div class="p2">
Genom balkongräckets smatter<br />
ekar sandlådans lek<br />
<br /></div>
<div class="p1">
Böjd över papperskorgskräket,</div>
<div class="p1">
tuggummislingor i håret</div>
<div class="p2">
Tuggar i mig allt skönt du ger mig<br />
ljud från parkeringshusdunk<br />
Fnittriga baksätesälvor<br />
Dansar mot soprummets lysrörsblink</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p2">
I resonans från den upplysta staden </div>
<div class="p2">
saknas vykort från drömfabriken</div>
<div class="p2">
Den motorväg dit som försvann, Asfaltsslukare av rang</div>
<div class="p1">
<br /></div>
<div class="p2">
I hissens kletiga spegelbild</div>
<div class="p2">
läser jag förord från förorten</div>
<div class="p2">
och trycker mig ned till nedersta våning</div>
<i>"I was here"</i><br />
<i>"I was here"</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-15334271434464357242012-12-30T22:08:00.002+01:002012-12-30T22:17:49.116+01:00Gul tapet<br />
<div class="p1">
<br /></div>
<div class="p1">
<i>Du sover inuti den gula tapeten</i></div>
<div class="p1">
<i>Skygg bland alla slingrande mönster</i></div>
<div class="p1">
<i>som gör dig betydelsefull</i></div>
<div class="p2">
<i></i><br /></div>
<div class="p1">
<i>Men du fyller aldrig i din blanka sömn</i></div>
<div class="p1">
<i>Alla öde fält i hjärtats bakgård</i></div>
<div class="p1">
<i>bär tomma linjer</i></div>
<div class="p1">
<i>genom loppisfynd och husets svarvade trämojänger</i></div>
<div class="p2">
<i></i><br /></div>
<div class="p1">
<i>Den gamla strukturen läcker fram ur väggen</i></div>
<div class="p1">
<i>samlar dina färgpölar under listerna</i></div>
<div class="p1">
<i>Där skopar hon upp det gula, </i></div>
<div class="p1">
<i>Bildar en skuggfigur som tapetserar om,</i></div>
<div class="p1">
<i>kravlande nedför trappan</i></div>
<div class="p1">
<i>ut ur sin design</i></div>
Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-63223226918516262252012-10-27T08:56:00.002+02:002012-11-08T13:53:15.092+01:00Hyllning till de ensamstående<br />
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Jag har aldrig bott på egen hand. Det närmaste jag kommer är att nu ha bott själv med mina tre barn under en månads tid medan maken varit utomlands. Jag har ju givetvis mina kära barn, men ensam i den bemärkelse att det är jag som har totalt ansvar för precis allt. Dygnet runt.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Nä, mitt liv har kantats av kollektiv och samboliv i alla möjliga slags härliga konstellationer. Ett kort tag bodde jag med en steward, en gryende poet och en antropologistuderande i en lägenhet med knarriga golv på Möllan. Jag har bott tillsammans med två tjejer i Karlstad men eftersom de aldrig höjde näsan ur böckerna lärde jag aldrig känna dem. Ett tag var jag sambo i ett trist andrahandsboende vid Frihamnen men vi hann knappt flytta ihop innan vi flyttade isär. </div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Oavsett <i>hur</i> jag bott har jag alltid varit omgiven av en massa människor och vi har delat på livets glädjeämnen och plikter. Efter alla nya misstag och vägar som nådde vägs ände kunde jag dessutom tryggt mellanlanda hos mina stackars föräldrar, som säkert undrade vad det var för vuxenbäbis de fostrat. Jag kan naturligtvis ta hand om mig själv. Jag har bara aldrig behövt göra det ensam.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Men har denna senaste månad givit mig någon ny insikt i livskunskap? Svar ja. </div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Till alla ensamstående föräldrar som tycker att livet kan vara lite hektiskt ibland: <i>Word!! </i>Till alla er som inte har någon annan som jobbar vid er sida och hur krympande det kan vara: <i>I hear ya!</i></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Jag har lovat att aldrig någonsin använda hatordet livspussel, så det tänker jag inte göra. Men hur i helvete klarar ni det? Mellan alla obetalda räkningar och den puttrande köttfärssåsen ska ungarna på skolutflykter och skjutsas till innebandyträningar. Det är en konstant känsla av "helvete-bilen-behöver-besiktigas-igen-och-jag-har-inte-hunnit-handla-något-fredagsmys-och-förlåt-alla-som-blängde-i-affären-för-att-minsta-barnet-skrek-eftersom-det-handlades-så-sent-på-kvällen.<br />
Och hur ska man förresten någonsin kunna gå på ett enda föräldramöte när det samtidigt är läggdags för den allra minsta?<br />
Det är precis när man når upp till ytan och ska kippa efter andan som luften går ur en och man trillar baklänges och zzz...oj då jag somnade visst i soffan med kläderna på...igen...shit...drog jag ut strykjärnssladden?</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Jag ska erkänna att jag ett par gånger av ren trötthet har fulgråtit ner i kudden. Och då har jag ju ändå inga problem alls - inte på riktigt! </div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Hade detta varit mitt liv, hade det inneburit att jag aldrig hade kunnat göra något utan att ta med mig alla mina barn. Det är en svindlande tanke. Även för den som ska ta emot denna familjevirvelvind (!) hemma hos sig. Kanske är det också därför vi stannat hemma så mycket. Den enda gången vi var iväg på lite lördagsunderhållning allihop så var det hos en annan trebarnsfamilj (Tack Davidsons!).</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Nu vill jag inte påstå att allt är fantastiskt bara för att man har relationer eller att leva-på-egen-hand-livet inte kan vara hur bra som helst. Men upplevd ensamhet är inte vackert och ansvar kan vara slitsamt när det inte delas med någon annan.<br />
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Så det är till alla er fantastiska människor som är ensamma eller ensamstående hela tiden, dygnet runt och 24/7 som jag sänder min kärlek och beundran. Jag har bara fått se en glimt av er vardag men jag böjer mig på knä och höjer er upp mot skyarna. </div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Ni är grymma!</div>
<div>
<br /></div>
Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-2800331733578620722012-10-20T09:39:00.002+02:002012-10-28T15:06:29.080+01:00Att längta<br />
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Hon drar upp persiennerna och möts av skatornas spattiga morgondans. Molnens gråhet är så intensiv att den nästan får henne att tappa andan. En trasig Ica-påse hänger ur en tunna. Fåglarna har näbbat sig igenom innehållet och dragit ut några kletiga förpackningar som flyter omkring i pölarna utanför. Radiorösterna från hallen dränker hennes regniga fönster.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
"<i>Tur att det inte är min soptunna</i>", är allt hon kan tänka.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Asfalten bär på ett mörker hon aldrig sett tidigare. Tunga fallande droppar från den trasiga rännan. Hon känner sig ihålig. Som blött skräp.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<i>"Jag är här och du är borta" </i></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Kroppen skriker. Och hjärtat högst. Det har förlorat sin rytm. </div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<i>"Är det så här det är att sakna? Det känns som om min kropp är utan skelett". </i></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Skatorna dansar undan från gatan, skrämda av den gamla mannen utanför som börjat plocka upp de simmande kartongerna. Det finns något rituellt över hans handling. Som om han ska städa undan all skit från vägen för att den ska bli lättare att återvända på. </div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<i>"För att du snart ska komma hem igen".</i></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Hon tänker att hon ska stå där i fönstret och vänta, som ett tåligt träd som genomlider sina sista höststormar. </div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Men längre bort i den tidiga morgonen lyfter fåglarnas hackiga flykt mot himlen, ropandes "<i>snart sol</i>" från havet. Kraxar sina oförståeliga "<i>kom hem</i>"-ljud över oceanen. Hon skruvar upp musiken och går ut i köket. Flingorna är slut och hon sätter på plattan för att koka några ägg. Då känner hon plötsligt en lust att sätta sig i bilen. Ge sig i väg någonstans, utan mål. Fylla dagen med åklåtar och spontana bensinstopp. Hon undrar varför hon är så stillastående medan hon väntar på honom. Kan längtan göra en förlamad?<br />
<br />
<br />
<i>"Dina andetag på mig i sömnen, små bleknade luktminnen, där skägget sticker mjukt mot nacken.</i></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<i>Hur du brukar frysa för min skull och hur jag då vill värma dig. </i></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<i>För att du drar allting uppåt tills det lyser. För att ditt ljus når in i alla mina mörker. För att det är vi".</i></div>
Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-56941677954126933682012-10-07T14:22:00.001+02:002012-10-07T22:51:18.816+02:00En bortglömd tandfe<br />
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Med förvirring i ögonvrån plöjer pyjamasgestalten fram till sängkanten.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
– Mamma, det blev ingen tia väser han fram genom sin färska glugg. </div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Morgonen träffar mig brutalt. Först fattar jag ingenting. Men för varje tickande sekund viras det potentiella misstaget långsamt upp för att nalkas i morgontöcknet genom mina till synes ihoplimmade ögon. Glömde jag tandfens guld?!</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
– Va, har vi inte lagt i någon peng? viskar jag till maken som kliar sig förbryllat i håret.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Han ser osäker ut där han ligger ihoprullad under täcket.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
– Nja, jag trodde att du…jomen visst la vi i..? Har vi glömt? Fan också…</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
– Det blev ingen tia och nu står inte ens glaset kvar på bänken, säger sjuåringen besviket.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Han förstår inte. Hur kunde allt bara försvinna?</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Nu är vi klarvakna. Alla går upp och letar. Var är glaset? Och visst, vi bytte kanske inte ut tanden mot en tia, men vart har den tagit vägen? Någon tjuvliga som brutit sig in i tron om att vi har guldgaddar? Har vi haft nattbesök av osaliga andar?<br />
För att bevara den arla friden hjälper hela familjen till. Lyfter på klädhögar, vänder upp och ned på fotbollskor, ruskar om lakanen i lillans dockvagn?</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Jag stannar tvärt mitt i steget. Fryser till. Det knäpper till uppe bland hjärnbalkarna.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Jag minns hur jag stapplar ur soffan 03.27 och hur jag på väg till sängen girigt klunkar i mig av det vattenglas som står på diskbänken. Inget ovanligt i och för sig eftersom jag ställer ut glas lite varstans som ett vätskehamstrande ökendjur. <i>Men vänta nu, fick jag inte något hårt i munnen när jag drack? Något hårt, något som jag sedan svalde. </i></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
– Jag tror jag vet vad som har hänt med tanden, säger jag. Jag tror att jag drack…</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
– Nej mamma! Inte igen. Det är andra gången, väscher sjuåringen genom gapet där det nyss suttit två framtänder.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
– Jag vet. Förlåt mig.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Och det är alldeles sant. Jag har tidigare misstänkts för brottet "sväljande av annan persons mjölktand". Då löd domen: Skyldig med påföljden "utdelande av skrynklig 20-lapp som plåster på såret".</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
– Förlåt.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
– Och en tand tappade du i vasken, mamma…</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Gulp.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
– Jag vet, säger jag återigen och minns nu också den gång då den lilla bissingen helt sonika låg kvar i glaset på morgonen. Som en tung ensam sten, eftersom husets vuxna glömt att genomföra den magiska förvandlingen innan de gick och la sig.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Jag känner mellanbarnets förebrående blick som säger <i>"Ska jag någonsin få den där pengen?"</i></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
En stulen förhoppning om att äntligen få vara med om det tandtrolleri, han för länge sedan slutat tro på.</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
I landet där de trötta vuxna bor, kan både små och stora misstag ske ideligen. Det finns ingen tandgud jag kan bikta mig för så jag söker tröst i att uppkäkande av mjölkgaddar måste vara ett i-landsproblem. Och tänk, denna skitsak ligger nu djupt begraven i innanmätet på en glömsk Tingeling-morsa och skaver samvete!</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
Följande morgon ligger en nyputsad guldtia och skvalpar på sjuåringens sängbord. En perfekt blandning av klen tröst och fantastisk överraskning. Jag hör hur han vaknar på övervåningen.<br />
Tandfen kom. Bara en dag för sent…</div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
<div style="font: 12.0px Helvetica; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<br /></div>
Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-50561348253533502862012-03-20T17:32:00.001+01:002012-05-04T09:02:29.554+02:00Nya jobbkrav?<br />
<div class="p1">
Efter sommaren löper mitt vikariat som redaktör på en tidning ut, eftersom den jag ersätter då är tillbaka från föräldraledigheten. Det är nu jag bör fundera på om jag ska köra på som frilans eller söka mig ett jobb med fastare tillvaro. Båda alternativen låter lockande. Och lite i ovisshet skrämmande.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
I den bästa av världar känns ett frilansliv där telefonen går varm och alla skriker efter mina tjänster inte helt fel. Det gör heller inte en trygg och givande arbetsplats.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
Jag skummar igenom de alternativ som finns hos förmedlingarna under fliken kultur/media. Skralt förstås. Men ändå inte. Jobb finns nämligen. Det jag förvånas över är kraven. Utbildning inom journalistik/kommunikation ska man ha. Förståeligt. Och flera års erfarenhet. Så klart. </div>
<div class="p1">
Utöver det ser de ouppnåeliga kraven ut ungefär så här:</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
<i>Du ska, förutom att snabbt skriva texter på felfri svenska och gärna något ytterligare språk, kunna plåta, redigera och totalbehärska Photoshop, Indesign och Illustrator. Gärna kunna lite Flash och html-kodning på det. Du ska regera inom alla sociala medier och gärna vara i framkant när det gäller all ny teknologi. Att veta hur man hanterar en filmkamera och klipper film är heller ingen nackdel. </i></div>
<div class="p2">
<i></i></div>
<div class="p1">
<i>Du är dessutom ett socialt geni som briljerar vid såväl konferens- som fikabord och som gärna får alla på arbetet att må bra (men ha inte alltför kul, effektivitet ska råda och det får absolut aldrig bli flamsigt). En personlighet som gärna ger kollegorna en dunk i ryggen och som står ut med att själv aldrig få någon tillbaka, är att föredra.</i></div>
<div class="p2">
<i></i></div>
<div class="p1">
<i>Du tål så pass mycket stress att du inte behöver hasta in i några väggar. Givetvis är du lika självgående som en uppskruvad tomte på Kalles jul och absolut ingen sävlig osamarbetsvillig tjurskalle som stänger dörren om sig.</i><br />
<i><br /></i><br />
Sist men inte minst! Är ni med mig? Okej, här kommer det ultimata standardkravet:</div>
<div class="p1">
<i>Du är strukturerad och kreativ!?</i><br />
<i><br /></i></div>
<div class="p2">
<i></i></div>
<div class="p1">
Suck. Jag har träffat många människor som har alla slags härliga egenskaper men ALDRIG stött på någon som fullt ut äger bägge kvaliteterna. Visst, givetvis har somliga en liten släng av bägge dragen. (Nu sitter ni kanske där hemma och tänker att "jomen just jag är ju lite av varje…Lägg av!")</div>
<div class="p1">
Men i min bok är det som att fråga efter någon med multipla personligheter vilket för all del kan vara nog så viktigt inom vissa områden. De kreatörer jag mött är underbart oorganiserade i sina fria tankebanor medan planerarna har en fantastisk förmåga att strukturera arbetet.</div>
<div class="p1">
De kreativa tänker utanför boxen. Ordningsmänniskorna fixar, donar och ställer boxen på plats.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
Eller finns det kanske ett helt nytt folkslag därute? Kreastruktörerna, en modern framavlad sort i den nya arbetslinjen som jonglerar de tilltagande skrivbordsuppgifterna i ett nytt välorganiserad kaos. Kanske är det så att jag bara inte känner till dem ännu?</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
Jag undrar vilken arbetsbeskrivning som kommer härnäst? </div>
<div class="p1">
Måhända försöker rekryterarna hugga tag i arbetare som är ledsna men ändå lite glada?</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
Lika bra det när vi mellan raderna också ska vara lagom unga men absolut inte för gamla. Ha barn men aldrig vabba. Vara lojala mot ett fåtal arbetsgivare samtidigt som vi testar allt från jobbet som pantomimclown på Lyons gator till fungerande IT-chef med budgetansvar i Enskede.</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p1">
Det är i alla fall dags för ännu en person att uppdatera sitt CV.</div>
<div class="p1">
Jag tror jag skriver att jag är redaktör, jag menar kreastruktör…</div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p2">
<br /></div>
<div class="p2">
<i></i></div>
<div class="p2">
<i></i></div>
<div class="p2">
<i></i></div>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-75034959825580923562012-01-31T19:32:00.003+01:002012-03-20T18:15:36.342+01:00I väntan på frid<i>Väntrummet spelar upp en flugas surr<br />ackompanjerad av gamla lysrör<br />Urgröpt fasthållen längtan äter upp oss i korridorerna<br />stålräckets fettfläckar blänker i omöjlighetens frieri<br />Hon är luften som sakta pyser ur ett cykeldäck, </i><br />
<i>punkan som aldrig går att laga </i><br />
<i>klingar stötvis bort likt sviktande mod<br />När det sträckta tyget slaknar<br />Handen blek och fräknig,<br />vilande stum<br />Hon lappade jeans i min barndoms spretiga tavla<br />Den vattenlösliga färgen blir flytande grått<br />En sista utandning, <br />upp mot takets ljuddämpande plattor<br />Är detta hemska, vackra frid?</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-62794934866187027312012-01-22T10:11:00.000+01:002012-01-31T19:36:03.762+01:00Det där med ålder...– Ey, damen, vill du ha kvittot?<br />
Jag ser mig om. Vem är damen? <br />
– Ey, damen?<br />
Pratar han med mig tro? Jo, det gör han nog.<br />
<i>Jag var ju nyss flicka. Ser jag verkligen ut som en dam? Jäkla idiot!</i><br />
Men okej, vad skulle han ha sagt?<br />
Tjejen? Flickan? Tanten? Kvinnan? Ey, du där?<br />
<br />
Nä, "damen" ekar trots allt lika rätt som det låter fel när kvinnliga pensionärer spelar "tjejgolf". <br />
<br />
Jag minns första gången jag blir kallad tant. Jag är i 17-årsåldern och sitter på en buss och tuggar Juicy fruit gul, på väg till stan. En glad förälder böjer sig ned mot sitt lilla barn som hon tycker är gulligast i världen. <br />
– Vinka till tanten, säger hon och tittar rakt på mig.<br />
Jag, en purken tonåring med klämda pletor och kluvna hårtoppar.<br />
<i>Tanten. Va?! Undra vem som är kärring? Och vilken idiot som skaffar barn, </i>tänker jag.<i><br />Helvete heller tänker jag skaffa egna snorungar...</i><br />
<br />
Någon i min närhet berättade för en tid sedan, smått förstörd, att en bekant gissat att hon var över 40. När hon i själva verket är några år yngre.<br />
– Äh, strunta i det! Det var ju bara några veckor sedan du fick visa leg på Systemet, peppar jag som för att häva vågskålens ojämna vikt.<br />
Men det vill den vackra snygga människan inte ta till sig just där och då. Nä. Hon har bestämt sig för att hon nog såg gammal ut. <br />
Titt som tätt hör jag om medelålders människor som (stolta?!) tvingas uppvisa leg när de inhandlar helgens bag-in-box. Av detta har jag ingen egen erfarenhet. Själv har jag aldrig behövt dra fram mitt leg på Systemet. Inte ens när jag var 20. <br />
– Hon tycker väl att du för dig med självklar stilfull säkerhet och därav borde vara äldre, säger jag till människan i min närhet.<br />
Vem vet, kanske säger jag det också till mig själv? <br />
<br />
Men om utseende handlar lika mycket om attityd som något annat, vill jag då verkligen misstas för en 20-åring med bara en gnutta vuxen livserfarenhet när jag om några år blir 40? Är det inte lite att stånga pannan blodig?<br />
<br />
Min kära mormor sa i slutet av sitt liv att hon inte riktigt kände igen den där kvinnan i spegeln. Stundtals kände hon sig fortfarande som en ung flicka. Och visst är det väl så ändå...<br />
<br />
Även jag vill omedvetet lura den ofrånkomliga döden genom att försöka bli persikoslät mitt i den mediala retuscheringscirkusen. Men jag blir aldrig av med mitt tidevarvsok och kan aldrig någonsin bli yngre igen. Hur många leg jag än försöker hala fram. Hur många stickade mössor jag än tar på mig.<br />
<br />
Men förhoppningsvis kommer jag inte sitta på ålderdomshemmet och räkna rynkor. Kanske visar jag istället upp mina hudfärgade strumpbyxor och det gråa tunna håret på catwalken i uppehållsrummet och känner mig tillfreds i min tilltagande visdom och godhet..? Kanske fiskar jag upp tänderna ur glaset, tar ett bett på min leverpastejmacka och garvar skiten ur hela stället. <br />
Och säkert som amen i kyrkan står där en klunga krumma små gummor med pysande bröst och rykande injektioner bredvid mig. Kanske målar någon av dem omsorgsfullt blå kajal på ögonbrynen och stapplar ut full av hopp på sina kryckor skrockandes:<br />
<i>Kanske får jag visa leg på Systemet idag?</i><br />
<br />
– Ey damen, ska du ha kvittot eller?<br />
– Kvittot. Nope, släng det du, säger jag och drar min ungdomliga mössa längre ned över öronen.Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-55005196951456777842012-01-14T20:11:00.001+01:002012-01-24T15:21:58.776+01:00ResedrömmarKvinnan stirrar fundersamt ner på tallriken och frågar Mamman mellan kebabpizzatuggorna: "Hur är det att ha barn egentligen?" På kvinnans mage syns ännu inte ett spår, men frågorna om hur livet ska bli postnatal har redan börjat hopa sig. "Och hur är det med tid egentligen"? Kvinnan har ju knappt tid för praktiska detaljer nu.<i> Hur ska det bli sedan? Man vill ju fortsätta resa.</i><br />
<br />
Mamman suckar lite. "Visst, visst, klart du kommer att ha all tid i världen. Men kanske blir det där med resor ett större företag."<br />
<br />
Men det örat vill kvinnan inte höra på. Nej, nej, för hon har precis börjat berätta om alla tusen resmål hon ska fortsätta besöka när hon fött. Minsann.<br />
"Ja, det där med all-inclusive är ju smidigt", säger mamman som inte vill sabba kvinnans globetrotterdrömmar.<br />
Men, se nej, det skulle kvinnan aaaldrig kunna sänka sig till. Nej, nej. <i>Livet ska ju liksom vara ett äventyr.</i><br />
<br />
Mamman blir lite röd i ansiktet av den naiva tonen i kvinnans röst. Hon förstår att kvinnan behöver några av hennes lögner. Ljugerier om hur den fantastiska kvinnans fantastiska liv aldrig kommer att förändras. <br />
Lite av kvinnans pizza fastnar i det sticksiga tröjgarnet vid de ännu toppiga brösten. En liten klump gungande smält ost och kebabkött. Som en klocka.Tick tack. Tick tack tock.<br />
<br />
Nej, mamman låter bara kvinnan höra att hennes barn kommer att bli friskt, vackert och alltid somna snällt om kvällarna så att hon kan läsa långa romaner av Joyce Carol Oates. Skrönor om hur hon fortsatt kommer att vara en cool vagabond som alltid kommer gående med tryck i steget och flygande hår. <br />
<br />
Mamman skaldar om hur kvinnan och barnet kommer att göra ständiga jorden-runt-resor. Barnet kommer att ha ljust tovigt hår, ha lätt för att bli brun och vara sjukt duktig på att smälta in i alla sociala sammanhang. Något kvinnan självklart kommer att instagramma. Bilder från när hennes kid spelar fotboll på Rios stränder medan kvinnan skriver intressanta personporträtt i det gulgröna ljuset om några av favelornas gangsterbarn.<br />
<br />
För vem har sagt att det är något problem att jobba 24-7 och spara ihop en reskassa? Nä, den här kvinnan blir nog just en av dem som varken vill gå ned i tid eller bryta mot alla tänkbara skrivna och oskrivna regler för att kunna hämta en halvtimma tidigare på dagis...<br />
<br />
Mamman berättar inte att semesterturer som förväntas vara avkopplande rentav kan ha en stressframkallande effekt. Att vissa barn faktiskt kan bli så förbannade av lukten av utländsk ost att de springer ifrån sin familj ända hem till hotellrummet i mörkret. Att poolen skulle kunna förvandlas till en scen där det utspelar sig små historier om sprickor i uppfostran, sviktande tålamod och sockerstinn syskonrivalitet. Plask. Vrål. Att man faktiskt kan längta hem. Till ordningen. Till redan. Till den inrutade vardagen. Till att slippa byta kackeblöja på en nedpissad toa medan ettåringen till alla medresenärers förfäran ljudligt ackompanjerar flygplansmotorerna. Att man faktiskt är väldigt stolt om man bara tar sig till High Chaparall.<br />
<br />
"Visst", ljuger mamman "Du kommer nog inte vara så noga med att flaskvattnet i Borneos djungel inte går att värma upp". <br />
Mamman ser till att den sista pizzabiten lämnar tallriken och klappar kvinnan vänskapligt på armen.<br />
"Du ska se att allt ordnar sig. Allt kommer att bli bra". <br />
Mamman sväljer sakta. Och när hon virar på sig halsduken på väg ut i regnet vet hon inte riktigt vem hon pratar med.Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-73228354279199330452011-12-31T15:56:00.002+01:002012-01-01T20:06:41.859+01:00NyårslöftenMamman torkar frenetiskt med jag-vet-inte-hur-många-handdukar och halkar runt i tredje barnets spyor som ligger som små mattor över hela nedre våningen. De blir ensamma med att fira in det nya året. Isolerade. <br />
<br />
Nyår. Detta omtag för familjen och för sig själv. Löftet att inte begå fler misstag. Lika delar tomma ord som mänskliga förhoppningar. Under en enda natt ska vi styra upp oss, förändra oss, förbättra oss. Börja om.<br />
<br />
Våra "Jag lovar att..." blandas upp med nattens skrikiga fyrverkerier i en tjock unison rök. <br />
<br />
<i>Börja banta. Sluta röka. Börja plugga. Sluta kröka. </i><br />
Vad som helst. Inte ge sig in i hetsiga diskussioner. Kanske börja med ashramyoga, gå en matlagningskurs, återuppta gammal vänskap, bota flygplansskräck. Låta barnen spela när de vill. <br />
<br />
Varför ska mamman lova något högt flygande som hon kommer att bryta redan klockan 00.01? Nä. Vem vill träda in i ett nytt år, redan besviken på sig själv? I år får det bli något enkelt, tänker hon. Vad förväntar hon sig egentligen?<br />
<br />
<i>Mamman vill ju att pappan ska städa oftare</i><br />
<i>men pappan vill nog hellre ligga ännu mer.</i><br />
<br />
Det är i alla fall det enda hon kommer på just nu.<br />
<br />
Och mamman funderar. Kanske borde hon nästa år helt enkelt bara tillgodose sina allra mest grundläggande behov. Skita i ouppspikade golvlister, toviga gräsmattor och att "allehandalådan" aldrig blir sorterad. <br />
<br />
Mamman läser:<br />
<i>"Basala behov: luft, vätska, mat, värme, sömn, sex.<br />Om inte de här behoven tillgodoses kan vi drabbas av sjukdomar, irritation, smärta, obehag, och därför strävar människan efter att så snabbt som möjligt tillfredsställa behoven och uppnå jämvikt.<br />Så länge de fysiologiska behoven inte är tillfredsställda kontrollerar de människans tankar och beteenden eftersom organismen primärt är inställd på överlevnad."</i><br />
<br />
Va, är städning inget grundläggande behov?? Hon läser igen. <i>Luft, vätska, mat, värme, sömn, sex.</i> Kan dessa på något vis organiseras och bli ett slags införlivat löfte utan att det krävs mer av henne? <br />
Mamman ler. Hon har nog hittat rätt. Det kan bli en triumf inför kommande varv runt solen.<br />
<br />
Därför blir mammans nyårslöfte som följer:<br />
<i>Jag lovar att sluta hyperventilera när jag blir arg, dricka mer rött lådvin medan jag varje kväll sitter och väntar på att pappan ska bli klar med middagen. Jag lovar att äta upp och bli ordentligt mätt. Sedan lovar jag att han ska få köpa mig en en ny vinterjacka som jag ska ta emot med mild tacksamhet i ögonen. Jag lovar också att låta pappan gå upp och ta hand om barnen varje natt, även när de har vinterkräksjukan, så att jag får sova ut ordentligt. Då är jag pigg och utvilad. Och då. Då lovar jag att ligga mer.</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-15519153861941750112011-12-24T08:05:00.000+01:002012-01-01T20:04:59.516+01:00God jul!Kanske sitter ni där hemma och gottar er nu. Nöjda med ert lilla julparadis. God Jul förresten! Somliga inmundigar säkert en hemmagjord ekologisk skinkmacka i lugn och ro. För en del har helgdagspaniken ännu inte lagt sig helt. Lugn bara lugn, stressen brukar nämligen ebba ut först när tomten vinglar hemåt och paketen är uppslitna. Pust, legoskeppet blev uppskattat. Yes det var rätt färg på klockan...<br />
<br />
Somliga av er har en hel del praktiskt kvar. Tejpen har tagit slut och det var mycket mindre inslagningspapper på rullen än vad du trodde. Mycket som ska klaras av på bara några timmar före flötdoppet.<br />
Nu minns jag plötsligt hur jag lyckades få hela Glendellklanen att skjuta fram tomten en halvtimma eftersom jag var tvungen att slå in julklapparna i tidningspapper först. Men det var länge sedan. Och är en helt annan historia som handlar mer om tidsoptimism än jul.<br />
<br />
Det är alldeles tyst. Ljuset reser sig sakta över Vildåsberget och jag kommer strax att sälla mig till dem som har en hel del kvar att fixa med. Alla sover men plötsligt hörs två av barnen komma tassande ner för trappan, redan nyfikna på vad tomten har med sig i år. I deras ögon finns inget annat än barnslig förväntan.<br />
<br />
Härliga, dåsiga jul.<br />
<br />
Nu böjer vi oss in över denna högtid och tar ett grabbatag om den, tuggar i oss dess förpliktelser och härligheter.<br />
Skål jul! <br />
Skål för oss alla!<br />
<br />
<br />
<i>Och ögats utkanter bär med sig de otursförföljda.<br />Skål för de bräckligt trötta, de besprutade, förvildade, de konstlade, för de olyckligt förälskade. De hungriga.</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-56532198153785082062011-12-17T22:07:00.016+01:002012-01-01T20:05:20.224+01:00"Nattingenting"<span style="font-style: italic;">Hör du våra viskningar?</span><br />
<span style="font-style: italic;">Vi är nattens levande fläckar,</span><br />
<span style="font-style: italic;">som rör oss i det minsta ljuset under broar.</span><br />
<span style="font-style: italic;">Vi är vad som lurar vid stadens skitsilhuett.</span><br />
<br />
<span style="font-style: italic;">Genom sprickorna stirrar vi, slickar oss runt ångande munnar,</span><br />
<span style="font-style: italic;">när den enögde trevar till vår utspridda boning.</span><br />
<span style="font-style: italic;">Fördömd och dömd att hitta vårt grus. Våra pölar. Tidningssängar.</span><br />
<br />
<span style="font-style: italic;">När vi smakat av varandra blir du en nattlig passagerare.</span><br />
<span style="font-style: italic;">Ett bortglömt väsen där solen slocknat.</span><br />
<span style="font-style: italic;">Kryper sakta in i hörnet nedanför bussarnas dån,</span><br />
<span style="font-style: italic;">blir åter en del av cementväggen.</span><br />
<span style="font-style: italic;">Som spottloskor.</span><br />
<span style="font-style: italic;">Vi bleker ur oss</span><br />
<span style="font-style: italic;">till svävande ingenting.</span>Lindahttp://www.blogger.com/profile/01488540743067123089noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-23995953029964099532011-12-09T19:16:00.001+01:002012-01-01T20:05:33.662+01:00"Ett litet djur"<i>Du har aldrig varit galen som jag,
så hur kan du se annat än en röd näsa, lysande stark mitt i den öronbedövande musiken från tältet?
Jag visar mig som en knasig apa i mitten.
En hårig kusin, utan säkerhetslina, några volter.
Mina uppåtbollar klibbar på dig som spunnet socker.
Du missar att molnen tätnar och jonglerar där ovanför flaggan,
när jag går loss i manegen utan halsband.
Dina förväntningar är som röda godisspår i barnets utsträckta händer och
när jag river din biljett förstår du då inte att stormen kommer?
Att du bara får se min glittriga föreställning från den bakre raden.
Senare, när jag ligger instängd bland sågspån och figuren i speldosan slutat dansa,
glömmer du att applådera.
Du frågar om jag åter vill ikläda mig leendet, visa min omöjliga spagat eller slicka på en söt liten klubba.
Sätta på mig dyra skor som är för trånga.
Som inte passar mina apfötter</i>.Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-84383587256538962782011-12-02T21:19:00.007+01:002012-01-03T21:12:43.691+01:00Japp, gravid igen...Mamman känner att hon kanske inte haft den bästa veckan i sitt liv. Inte om hon räknar de icke smickrande benämningarna hon nu kan lägga till listan. Uttalade av olika personer, sinsemellan främmande för varandra och inte ens från den innersta familjekretsen varifrån mildare smädesord är förväntade, då fulla av både ironi och kärlek.<br />
<br />
Att på måndagen kallas <i>korkad</i> av en upprörd herre som tycker att det ingår i mammans yrkes natur att ta emot, till att lagom inför helgen bli kallad <i>bonnig</i> av en helt annan. Sedan följde förvisso de något mildare varianterna <i>vara lustig utan att fatta det själv</i> och <i>bäbismaskin</i> tätt efter varandra, från två andra håll. Ja, det var ju inte vidare farligt.<br />
Nä, det duggar bara tätt nu.<br />
<br />
Det är först när mamman ska avsluta veckan med rockkonsert som det riktiga paradnumret sker. Själva den verbala halshuggningen om man så vill.<br />
<br />
Mamman har gått från att vara en trogen lyssnare framme vid KB:s scen på 90-talet till att allt mer sällan hänga runt på rockkonserter. Att nu få känna sig lite som en övervintrad goupie med ett "access all areas"-pass liggande i fickan...Ja det känns gött! Detta är mammans höjdpunkt på en ganska pissig vecka, att äntligen kunna balsamera sig i gitarrsolon, basgångar och trumvirvlar. Känna sig, ja lite sådär crazy...<br />
<br />
Mer eller mindre märkt av veckans trista ord och i viss mån de gamla goda åren, står hon lite lojt vid bardisken när den glada halvt ropade kommentaren studsar fram till henne. Det är då den levereras av en minglande bekant med ögonen fastnaglade på hennes mage.<br />
<i>– När ska du ha?</i> <br />
Den sitter som en smäck. En uttalad halvnelson som överröstar högtalarnas dån.<br />
Mamman drar med handen över den böljande tunikan för att försäkra sig om att det verkligen inte finns något där.<br />
Men det enda som tumlar runt därinne är Trägårn´s nyss uppätna burgare och några öl ur plastglas. Och nu möjligtvis ett ego i fosterställning.<br />
<br />
Det är nu hon måste komma på hur en äkta <i>mama</i> gör men mamman klampar helt enkelt bara därifrån med <i>"Tre räcker tycker jag"</i> och <i>"Jaha nu pratar väl inte vi mer med varandra"</i> i sina svarta stövlar och försöker ta tag i något som räddar henne medan en liten tår trycks tillbaka.<br />
Efter fladdrar en tunn leopardtunika som tydligen putar lite för mycket. <br />
<br />
Hon sveper förbi när ett suktande svartfärgat barr frågar en keyboardist: "Vill du följa med till baren?" "Nä". Passerar alla rutiga skjortor, uppkavlade ärmar som vill visa nya gaddningar i strålkastarna. Genom publikträngsel, fislukt, back-slick och människors förhoppningar om att natten ännu inte ska sluta.<br />
<br />
En väninnas arm kommer till undsättning. Det oerhörda i musiken och löftet om ett eftersnack i logen värmer. Och visst, det lättar upp lite när hon kan vifta sig förbi kravallstaketet. Trots att hon får pressa sig in i mörkret bakom scenen med indragen mage.<br />
Någonstans ur alla skrymslen lyckas hon plocka fram något vackert som en gammal vän sa till henne tidigare i veckan.<br />
<i>"Jag har alltid gillat dig".</i> <br />
Och plötsligt är balansen återställd.Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-16557034337085728682011-11-26T08:45:00.000+01:002012-01-01T20:06:06.009+01:00Bröllop idag!<i>Kärlek. Allt.<br />
Jag fryser för din skull när det är kallt.</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-44235660055916321382011-11-26T08:34:00.005+01:002012-01-01T20:06:26.556+01:00"Killer blues"<i>Hans ansikte är som en trubbig smäll och jag ramlar genom sjön<br />
studsar långsamt mot stenarna, morgonens råa verktyg<br />
Jag pudras blek och flyter bort bakom kanoten<br />
Strax under ytan fastnar mina slingor i algernas följe<br />
<br />
Det vässade hatet tynger ned min hals i strömmen<br />
och stoppar i mig miljoner bubblor<br />
Vänd mot botten, något stilla, något offrat <br />
omöjlig att utplåna puttar han på mig med en paddel<br />
<br />
Jag glider iväg och snuddar en ihålig stam på vägen<br />
Klänningen sveper efter med sitt sorl<br />
En sprucken stövel guppar håglöst genom vassens trassel<br />
Mannens röst filtrerar mig <br />
i den dimma som hänger kvar<br />
Och när han hukar i buskaget försvinner den runt kröken påskjutsad <br />
av att strålarna bryter igenom <br />
Nynnande sin rödsprängda killer blues</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-90880742715478110932011-11-15T18:56:00.000+01:002012-01-01T20:07:00.597+01:00"Om natten"Det är rispandet från de formerade grenarna mot sovrumsfönstret som väcker honom om natten <br />
och han river sig mot ljudet av glasdörrarna som står och slår i blåsten<br />
Kvistarnas torra läten långt därute <br />
som knäckebröd under någons häl <br />
varnade klykor klockan 03.57 farligt nära hans fjuniga mustasch i ett smattrande gult månsken <br />
<i>Och?</i><br />
<br />
Bitande ansvar väller ut på ett nylagt golv, skaver mot den rödlätta pannloben svävar stadigt genom hallen och huvudet på sovande barn<br />
Sprängda knackningar 1, 2, 3 när vetskapen om alla knotiga måsten draperar sig i sängkläderna<br />
glesa bitar av himlen syns genom trädkronan <br />
Håller andan alltför länge, balanserad på genomskinliga fötter i det kaklade badrummet <br />
Skavet, går det över?<br />
Byter sovrum med tassande steg<br />
<i>Än sen då?</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-32541454100721698412011-11-13T18:53:00.001+01:002012-01-01T20:07:11.133+01:00"November"<i>November du faller hårt och slår dig i sidan <br />
En tom doft av kommande snö väntar ut dig<br />
leker med den sista gråheten ur din andedräkt<br />
medan marken gör sig tillräckligt kall för att överge dig</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-79480146269126635332011-11-07T22:37:00.000+01:002012-01-01T20:07:40.702+01:00"Han i soffan"Han sitter mitt i ett förljuget mörker och sparar på minnen i en sölig plastpåse<br />
när hemligheten ropar genom kackerlackans belägrade väggar<br />
<i>Om vägen bara öppnat sig som ett hällregn...</i><br />
Vänder rädslan i varje fläck av unken pinsamhet mot dynorna, väger det tunga ljudet av klirr, luktar in i en soffkudde<br />
Ligger som en ensam sked och vrider sig till instängt rytmiskt malande<br />
och svarta tangenters klang om vad han missat<br />
Doften av hennes midja kommer tillbaka<br />
Ögon som tunga speglar i fönstret<br />
Ser hennes ansikte tvärsigenom varenda vinglig rörelse <br />
I varje darrning simmar hon ned genom ytspänningen och virvlar upp gamla fimpar ur glaset. <br />
<i>Om kärleken bara snuddat mig...</i><br />
Ger bort sina sista ord på en smulig servett på bordet medan osedda serier avlöser varandra<br />
Skrävlande sånger om något förlorat<br />
Fyllehickan ringlar beräknande förbi nattliga virrvarr och avkrokar, <br />
följer spretiga råttspår,<br />
föder av sopor och vinfläckar i mungipan<br />
Vet du att du var min från första stund? ropar han till skuggan i den tomma tamburen.<br />
<i>Om det fanns två versioner av det här slutet...</i><br />
Vad lämnar staden kvar när den tagit sitt?<br />
En ensam hand i soffan när tv:n flimrar sig genom nattenGlendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-59251243007858939882011-09-24T19:56:00.000+02:002012-01-01T20:08:00.325+01:00"Saknar"<i>Dina ljusa lockar trasslar ner sig i avgrundshålet. Och helvetes jävla skit.<br />
Ser hur dina gympaskor försvinner i morgondimman bland de trasiga husen.<br />
Bort över rykande asfalt.<br />
Ditt ansikte, en fladdrande reflexion i en vattenpöl.<br />
Dina stora ryckiga steg i staden, så långt före mina små.<br />
Jag hinner inte ifatt dina solkatter som slinker undan runt hörnet.<br />
Ett gammalt skratt letar sig fram ur en ångande brunn och lämnar vilset klotter på trottoaren.<br />
Jag ser att du inte längre har någon skugga,<br />
ett främmande gators anlete.<br />
<br />
Du ligger i en obäddad säng och väntar på att fåglarna som pickar på taket ska ta dig. Stirrar in i en smutsig tapet under det varma sommarregnet.<br />
Dina ögon, som brukar lysa upp himlen, stänger sig drömskt.<br />
Flaskorna utan kork. Lukten av något bränt och tömda pillerburkar.<br />
Uvarna som gömmer sig i trappan stampar på ditt vackra skratt, får dig att sluta le i den kvava luften.<br />
Och när jag är borta en stund, passar du på att glida undan med flocken.<br />
<br />
Jag sprayar ditt porträtt på murarna nära våra gnisslande tågvagnar. Låter dina toner flyta som utspilld färg över bänkarna i parken.<br />
Säg att du finns där någonstans bland höghusen. Eller i en spricka i golvet. Att du åtminstone inte är död. <br />
Blåser på minnet av dina stora händer, sprider ut dig över världen, som flagor ur en eld.<br />
Viskar till solen att hitta dig, kompis. Ber fåglarna på taket att sätta ner dig igen.<br />
För när du gick, glömde du att lämna tillbaka hela mig.</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-37028144792922489072011-08-08T19:15:00.000+02:002012-01-01T20:08:12.258+01:00Ön<i>En sjörövad ö dränkt i blod <br />
och skräcken gömmer sig i en skreva<br />
All denna fruktan vinande kring nacken<br />
Det studsar ensamma skrik bland några stenar<br />
händer som darrar i det våta gräset<br />
Innan skymningen tar fart kastar hon sig ut och försvinner <br />
dyker bort från sin ungdom som en enslig gast<br />
<br />
Kärlekens kaptener, ni som ville leva!<br />
Så många kryss och nedgrävda skatter<br />
Den skälvande marken vill inte begrava er ännu<br />
och gråter sakta in i klipporna<br />
Ni som färdats bland oss<br />
har ni nått andra sidan?<br />
<br />
När jag känner hur livet rinner ur dig<br />
sjunger jag sakta fjordens sånger<br />
som din mor skulle ha velat <br />
Viskar in i filten vad din pappa tänker, hur älskad du är<br />
Nynnar mjukt, rätt ut i mörkret, ett färskt eko från böjda huskroppar<br />
På golvet, i vassen, bland löv, på stigar<br />
Jag vaggar dig till slutet<br />
bär varsamt ansiktet på era brinnande rop <br />
som vill återta den ödsliga stranden <br />
Ni framtidens förlorade pirater</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-80649242059104384522011-04-30T10:31:00.000+02:002012-01-02T11:41:17.143+01:00Löpning i tankenMamman springer långbent över stranden medan sandkornen silas mellan hennes brunbrända tår. Som en smäcker stark fullblodshäst tar hon sig fram graciöst över dynorna. Den smidiga kroppen tecknar sig över vattenbrynet medan vågorna stänker upp som en himmelsk kaskad över hennes axlar. Stryker sig över det blanka svarta håret och ett hemligt leende transporterar sig som ett mystiskt trumljud över bergen. En naturkvinna som sveper fram med grässtrån och snäckor i flätorna. En urstark amazon med välgörande amuletter kring halsen. Kanske har hon en björntand och några örter i en påse knutna kring midjan. Hon försvinner ljudlöst in bland de fuktiga träden åtföljd av panflöjtstonerna i fjärran. <br />
<br />
Sakta börjar bilden att krackelera. Scenen svajar till en sekund innan den krullar ihop sig som bränt papper i kanterna...<br />
<br />
Nej, nej hon löper sportigt i korta vita tennisshorts och det solblekta håret glänser medan svettdropparna ligger som små inbjudande pärlor i urringningen över de toppiga brösten. En fräsch ipod sitter i bh-bandet och hon skrattar ett klingande skratt, väter läpparna med tungan. Hon har virat sitt mint-tuggummi kring ringfingret (eftersom hon aldrig skulle kasta det på marken och skada ekosystemet och de vackra måsarna som också har rätt att leva) och placerar med lätthet sina nya sportskor i sanden. Fortsätter jogga målmedvetet fram mot jeepen på grusparkeringen för att hämta surfbrädan. Hon blir aldrig trött eftersom hon lyssnar på "Fascination" och den regelbundna andningen är till och med lite sensuell...öh..? <br />
<br />
Mamman sitter på kontoret och skakar sin stegmätare som en maracas i handen. Kolla nu har hon gått 500 steg. Vill bara se hur den funkar...liksom.<br />
Ett bakåtlutat måndagsbarn som sitter i den ergonomiska stolen och sneglar på plånboken i gult fejkat ormskinn. Gymkortet ligger väl dolt därinne bland gamla kvitton och bränner små samvetshål i dem. Men visst jo då, hon hade ju tänkt att börja träna. Alltid dagen efter en söndag. Det var flera hoppfulla månader sedan hon anmälde sig till Vårruset. Nu är det två veckor kvar. Undar om hon inte ska ha en kaffe till. Och kanske en pytteliten kaka.<br />
Hon visualiserar igen.<br />
Rekvisitan är kvar men de fantastiska detaljerna ersätts långsamt med mindre hedervärda sådana.<br />
<br />
Hon försöker lubba över den ruttnande tången med sina hjälplöst korta vita ben samtidigt som insidan av låren skaver mot varandra. Brösten skumpar i en för liten lumpig sportbehå från tidigt 90-tal. Målarfärgsstänk på mjukisbrallorna. Eftersom andningen har frätt hål i lungorna dreglar hon ideligen som en lastgammal bulldogg. Hon spottar men är egentligen för trött för uppgiften, vilket gör att en del av det fastnar i håret. De gamla skabbiga gympadojorna försöker förgäves hålla schack på de slutkörda darriga fötterna. Trots att det är ett nästintill stillastående rörelsemönster vill hon slänga sig ned och kaskadspy. Och när hon närmar sig krabbfiskestenen trasslar de knubbiga benen ihop och snubblar. Plask!!<br />
Vad hände, tänker hon, stupad som en törstig skottskadad flodhäst utan puls.<br />
<br />
Mamman snurrar på stolen. Kvar vid tangentbordet ligger stegräknaren som hon täcker över med en hög papper. En liten svart skamfläck.<br />
Hon stiger ut i solen och går sina trettiotvå steg till bilen för att åka hem.<br />
Som en ensam smulig fläsksvål längst ned i påsen, med förlorade träningslöften gamla som Dackefejden. <br />
Det är kul att springa ju!<br />
I alla fall i tanken.Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-84132942446064615392011-04-23T11:30:00.000+02:002012-01-01T20:09:16.019+01:00PåskeldenJag springer så fort jag kan med hjärtat i halsgropen och stampar förtvivlat överallt men elden fortsätter röra sig under mina skor. Förra årets gräs är långt och torrt, och bara fuktigt allra längst nere vid marken. Det fräser. Rosslar framåt, äter sig utåt och sprider sig snabbt som ringlande röda ormar, till och med genom tuvorna på de kalla stenarna.<br />
Elden är som vatten som forsar fram över marken. Det luktar bränt gummi om gympaskorna och den rökiga ängen lämnar allt större svarta avhuggna spår efter sig. <br />
Vi släcker i panik. Jag tar upp jackan jag kastat ifrån mig, den jag lovat mamma att ha på mig eftersom det fortfarande är lite kallt, och slår den mot flammorna i ett desperat försök att kväva dem. Där borta går fåren!<br />
<br />
Gråten bubblar som en klump från magen och vidare upp i halsen. Tårarna rullar och lämnar små rännilsmärken i mitt sotiga ansiktet. Barnhänderna är varma av glöden och de brännblåsor som senare kommer att göra ont känns ännu inte. <br />
Vi ser uppgivet på varandra. Upptäcker att vi inte har en chans att släcka.<br />
– Kom vi springer, ropar den längsta killen och sätter av mot skogsdungen några hundra meter därifrån.<br />
<br />
Lövträden piskar våra kroppar och grenarna där någon sprungit före rappar låren eller smätter upp i ansiktet på den som följer, som alltför tidiga straff inne bland buskarna som bara sett början till lövsprickning. <br />
Förbi kojorna vi byggt, passerar den tomma brännvinsflaskan och "porrtidningsgömstället där de äckliga gubbarna sitter". Djupare in bland enar, granar och där under en tall skapar vi en rund formation bredvid varandra. I ringen trängs våra lappade jeans och bruna manchesterknän tätt tillsammans. Vi hör hur våra hjärtan bultar. Det rinner snor ur en näsa, någon snyftar högt. <br />
<br />
Mitt i den kollektiva förskräckelsen summeras stridssåren. Någon har skovskav, ett blåmärke, en annan har ett rivsår på kinden. En bruten samling svalnande små eldhärskare. <br />
Visst, vi lovar heligt att inget säga. Inte till någon Levande Vuxen. Den här elden kanske har dödat någon, säger Den Långe medan Den Lille sätter händerna för ansiktet och skakar.<br />
Måste ringa Brandkåren!!<br />
<br />
Vi rör oss som snabba geparder genom resten av dungen och sätter fart mot höghusen, till den som bor närmast. En flicka som brukar vara ensam hemma skakar fram nyckelknippan som hänger i bandet innanför tröjan medan röken stiger från fältet upp över den kyliga himlen.<br />
Hon kan numret. Alla kan numret och ropar ut det i lägenheten. Vi skriker det till varandra eller till vem som helst. Den grå sladden ligger som en farlig krullig snara kring halsen när Flickan krampaktigt håller i luren. Den Lille sätter in fingret i hålen och drar fram rätt siffror.<br />
– Hallå..?<br />
Det är då vi hör sirenerna.<br />
Gick det så fort? Någon annan måste ha ringt före oss?<br />
Nyckelknippsflickan slänger ifrån sig luren och vi rusar efter ljudet nedför de kalla marmorstegen i trapphuset.<br />
<br />
En gigantisk brandbil har stannat vid horisonten och vi vadar fram genom betongen i tystnad för att nå höjden och få en glimt av det eldhav den ska försöka släcka. Mitt huvud känns tungt och skamfyllt, halsen värker.<br />
Jag har aldrig varit så här rädd.<br />
<i>Käre Gode Gud om du bara hjälper oss nu, ska jag vara en snäll flicka för alltid!</i><br />
Krönet närmar sig och vi ålar fram på magarna uppför backen för att komma obemärkta fram till förstörelsen. Plötsligt kör brandbilen i väg.<br />
Vad gör dom? De ska ju rädda små barn!<br />
Jag skyndar mig den sista biten.<br />
Vad?!<br />
Det finns inget eldhav, där ligger inga brända ungar eller döda lamm på ängen.<br />
Det ser bara ut som om någon slängt en svart matta över gräset. Där ligger inga lik. Inga nedbrända hus. Har någon annan släckt?<br />
Vi jublar, skrattar, yes...<br />
– Visste jag väl, säger Den Långe och gör V-tecknet.<br />
Jag sätter mig ned i det varma gräset.<br />
– Nej, inte här, säger Flickan med Nyckelknippan. Någon kan fatta att det var Vi som gjorde det. Måste sticka!<br />
<br />
Kvickt lägger vi slänten bakom oss, tillbaka till gömstället under tallens skyddande armar, ned på knä.<br />
Jag fingrar nervöst på mitt skosnöre.<br />
– Ingen säger något, lova, för annars jävlar, blir det fängelse, säger Den Långe.<br />
Alla småhuvuden nickar, visst, okej, och sedan gör vi vårt hemliga tecken.<br />
Vi svär att lyssna på nyheterna när vi kommer hem för att höra om de är oss på spåren.<br />
Jag längtar efter mamma och reser mig upp för att gå hemåt, trött med mitt nya skav på hälen.<br />
<i>Hej då</i>, mumlar vi och stirrar ned på de ruttna löven innan vi kliver ut ur träden.<br />
Och fastän det är länge tills alla måste vara inne för kvällen, har ingen lust att leka längre.<br />
<br />
Det luktar bullar i uppgången och innan jag smyger in i lägenheten för att sätta på radion slänger jag tändaren i sopnedkastet.<br />
Imorgon är det påskafton.<br />
<i>Hoppas jag inte hamnar i fängelse</i>.<br />
Jag bär på en sjuårings luntarskam men vill ändå gärna ha mitt påskägg med godis.Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-6196630613337229242011-04-20T19:16:00.001+02:002012-01-01T20:09:34.045+01:00"1993"<i>Du försvinner sakta när jag sluter ögonen<br />
ändå finns du kvar<br />
som en kvarglömd flisa i handflatan<br />
Och skuggar det jag borde titta på<br />
som ringar på vatten<br />
Därinne blir du fler<br />
Du flödar in<br />
rinner ur mig<br />
nya versioner gungar på näthinnan<br />
sticker små hål i min blick<br />
Nu kan jag knappt se på dig längre<br />
En blind fläck när det bränner så här<br />
Blinkar till och låtsas du är borta<br />
Ge mig ett tecken<br />
Titta på mig<br />
Jag försöker hitta dig medan jag blundar</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-366205171115013454.post-6684463784467180762011-04-16T23:15:00.000+02:002012-01-01T20:10:00.797+01:00"Sista natt"<i>Syrsorna bryter nattens tystnad.<br />
Blottad ligger jag underst.<br />
Du skalar av mig. Scen efter scen, under eken bortom gatlyktornas armar.<br />
För första gången ser jag dig utan löften.<br />
Det är min sista natt.<br />
Ett annorlunda sken när jag ramlar barfota i daggen och ljuset lyfter hustaket mot himlen. <br />
Har vi setts förut, cikador?<br />
Våldsamma natt, du har inte rört mig ännu.<br />
I en påtvingad dans under stjärnorna. <br />
Naket, tar du mig med ett hugg.<br />
Det fuktiga gräset stänker rött mot grenarna när knytnäven träffar mig i sidan.<br />
Och fast den fruktansvärda handen sluter om min hals är världen utanför lika vacker.<br />
Det är det jävliga.</i>Glendellhttp://www.blogger.com/profile/12252635449847982076noreply@blogger.com0