Saturday, April 30, 2011

Löpning i tanken

Mamman springer långbent över stranden medan sandkornen silas mellan hennes brunbrända tår. Som en smäcker stark fullblodshäst tar hon sig fram graciöst över dynorna. Den smidiga kroppen tecknar sig över vattenbrynet medan vågorna stänker upp som en himmelsk kaskad över hennes axlar. Stryker sig över det blanka svarta håret och ett hemligt leende transporterar sig som ett mystiskt trumljud över bergen. En naturkvinna som sveper fram med grässtrån och snäckor i flätorna. En urstark amazon med välgörande amuletter kring halsen. Kanske har hon en björntand och några örter i en påse knutna kring midjan. Hon försvinner ljudlöst in bland de fuktiga träden åtföljd av panflöjtstonerna i fjärran.

Sakta börjar bilden att krackelera. Scenen svajar till en sekund innan den krullar ihop sig som bränt papper i kanterna...

Nej, nej hon löper sportigt i korta vita tennisshorts och det solblekta håret glänser medan svettdropparna ligger som små inbjudande pärlor i urringningen över de toppiga brösten. En fräsch ipod sitter i bh-bandet och hon skrattar ett klingande skratt, väter läpparna med tungan. Hon har virat sitt mint-tuggummi kring ringfingret (eftersom hon aldrig skulle kasta det på marken och skada ekosystemet och de vackra måsarna som också har rätt att leva) och placerar med lätthet sina nya sportskor i sanden. Fortsätter jogga målmedvetet fram mot jeepen på grusparkeringen för att hämta surfbrädan. Hon blir aldrig trött eftersom hon lyssnar på "Fascination" och den regelbundna andningen är till och med lite sensuell...öh..?

Mamman sitter på kontoret och skakar sin stegmätare som en maracas i handen. Kolla nu har hon gått 500 steg. Vill bara se hur den funkar...liksom.
Ett bakåtlutat måndagsbarn som sitter i den ergonomiska stolen och sneglar på plånboken i gult fejkat ormskinn. Gymkortet ligger väl dolt därinne bland gamla kvitton och bränner små samvetshål i dem. Men visst jo då, hon hade ju tänkt att börja träna. Alltid dagen efter en söndag. Det var flera hoppfulla månader sedan hon anmälde sig till Vårruset. Nu är det två veckor kvar. Undar om hon inte ska ha en kaffe till. Och kanske en pytteliten kaka.
Hon visualiserar igen.
Rekvisitan är kvar men de fantastiska detaljerna ersätts långsamt med mindre hedervärda sådana.

Hon försöker lubba över den ruttnande tången med sina hjälplöst korta vita ben samtidigt som insidan av låren skaver mot varandra. Brösten skumpar i en för liten lumpig sportbehå från tidigt 90-tal. Målarfärgsstänk på mjukisbrallorna. Eftersom andningen har frätt hål i lungorna dreglar hon ideligen som en lastgammal bulldogg. Hon spottar men är egentligen för trött för uppgiften, vilket gör att en del av det fastnar i håret. De gamla skabbiga gympadojorna försöker förgäves hålla schack på de slutkörda darriga fötterna. Trots att det är ett nästintill stillastående rörelsemönster vill hon slänga sig ned och kaskadspy. Och när hon närmar sig krabbfiskestenen trasslar de knubbiga benen ihop och snubblar. Plask!!
Vad hände, tänker hon, stupad som en törstig skottskadad flodhäst utan puls.

Mamman snurrar på stolen. Kvar vid tangentbordet ligger stegräknaren som hon täcker över med en hög papper. En liten svart skamfläck.
Hon stiger ut i solen och går sina trettiotvå steg till bilen för att åka hem.
Som en ensam smulig fläsksvål längst ned i påsen, med förlorade träningslöften gamla som Dackefejden.
Det är kul att springa ju!
I alla fall i tanken.

Saturday, April 23, 2011

Påskelden

Jag springer så fort jag kan med hjärtat i halsgropen och stampar förtvivlat överallt men elden fortsätter röra sig under mina skor. Förra årets gräs är långt och torrt, och bara fuktigt allra längst nere vid marken. Det fräser. Rosslar framåt, äter sig utåt och sprider sig snabbt som ringlande röda ormar, till och med genom tuvorna på de kalla stenarna.
Elden är som vatten som forsar fram över marken. Det luktar bränt gummi om gympaskorna och den rökiga ängen lämnar allt större svarta avhuggna spår efter sig.
Vi släcker i panik. Jag tar upp jackan jag kastat ifrån mig, den jag lovat mamma att ha på mig eftersom det fortfarande är lite kallt, och slår den mot flammorna i ett desperat försök att kväva dem. Där borta går fåren!

Gråten bubblar som en klump från magen och vidare upp i halsen. Tårarna rullar och lämnar små rännilsmärken i mitt sotiga ansiktet. Barnhänderna är varma av glöden och de brännblåsor som senare kommer att göra ont känns ännu inte.
Vi ser uppgivet på varandra. Upptäcker att vi inte har en chans att släcka.
– Kom vi springer, ropar den längsta killen och sätter av mot skogsdungen några hundra meter därifrån.

Lövträden piskar våra kroppar och grenarna där någon sprungit före rappar låren eller smätter upp i ansiktet på den som följer, som alltför tidiga straff inne bland buskarna som bara sett början till lövsprickning.
Förbi kojorna vi byggt, passerar den tomma brännvinsflaskan och "porrtidningsgömstället där de äckliga gubbarna sitter". Djupare in bland enar, granar och där under en tall skapar vi en rund formation bredvid varandra. I ringen trängs våra lappade jeans och bruna manchesterknän tätt tillsammans. Vi hör hur våra hjärtan bultar. Det rinner snor ur en näsa, någon snyftar högt.

Mitt i den kollektiva förskräckelsen summeras stridssåren. Någon har skovskav, ett blåmärke, en annan har ett rivsår på kinden. En bruten samling svalnande små eldhärskare.
Visst, vi lovar heligt att inget säga. Inte till någon Levande Vuxen. Den här elden kanske har dödat någon, säger Den Långe medan Den Lille sätter händerna för ansiktet och skakar.
Måste ringa Brandkåren!!

Vi rör oss som snabba geparder genom resten av dungen och sätter fart mot höghusen, till den som bor närmast. En flicka som brukar vara ensam hemma skakar fram nyckelknippan som hänger i bandet innanför tröjan medan röken stiger från fältet upp över den kyliga himlen.
Hon kan numret. Alla kan numret och ropar ut det i lägenheten. Vi skriker det till varandra eller till vem som helst. Den grå sladden ligger som en farlig krullig snara kring halsen när Flickan krampaktigt håller i luren. Den Lille sätter in fingret i hålen och drar fram rätt siffror.
– Hallå..?
Det är då vi hör sirenerna.
Gick det så fort? Någon annan måste ha ringt före oss?
Nyckelknippsflickan slänger ifrån sig luren och vi rusar efter ljudet nedför de kalla marmorstegen i trapphuset.

En gigantisk brandbil har stannat vid horisonten och vi vadar fram genom betongen i tystnad för att nå höjden och få en glimt av det eldhav den ska försöka släcka. Mitt huvud känns tungt och skamfyllt, halsen värker.
Jag har aldrig varit så här rädd.
Käre Gode Gud om du bara hjälper oss nu, ska jag vara en snäll flicka för alltid!
Krönet närmar sig och vi ålar fram på magarna uppför backen för att komma obemärkta fram till förstörelsen. Plötsligt kör brandbilen i väg.
Vad gör dom? De ska ju rädda små barn!
Jag skyndar mig den sista biten.
Vad?!
Det finns inget eldhav, där ligger inga brända ungar eller döda lamm på ängen.
Det ser bara ut som om någon slängt en svart matta över gräset. Där ligger inga lik. Inga nedbrända hus. Har någon annan släckt?
Vi jublar, skrattar, yes...
– Visste jag väl, säger Den Långe och gör V-tecknet.
Jag sätter mig ned i det varma gräset.
– Nej, inte här, säger Flickan med Nyckelknippan. Någon kan fatta att det var Vi som gjorde det. Måste sticka!

Kvickt lägger vi slänten bakom oss, tillbaka till gömstället under tallens skyddande armar, ned på knä.
Jag fingrar nervöst på mitt skosnöre.
– Ingen säger något, lova, för annars jävlar, blir det fängelse, säger Den Långe.
Alla småhuvuden nickar, visst, okej, och sedan gör vi vårt hemliga tecken.
Vi svär att lyssna på nyheterna när vi kommer hem för att höra om de är oss på spåren.
Jag längtar efter mamma och reser mig upp för att gå hemåt, trött med mitt nya skav på hälen.
Hej då, mumlar vi och stirrar ned på de ruttna löven innan vi kliver ut ur träden.
Och fastän det är länge tills alla måste vara inne för kvällen, har ingen lust att leka längre.

Det luktar bullar i uppgången och innan jag smyger in i lägenheten för att sätta på radion slänger jag tändaren i sopnedkastet.
Imorgon är det påskafton.
Hoppas jag inte hamnar i fängelse.
Jag bär på en sjuårings luntarskam men vill ändå gärna ha mitt påskägg med godis.

Wednesday, April 20, 2011

"1993"

Du försvinner sakta när jag sluter ögonen
ändå finns du kvar
som en kvarglömd flisa i handflatan
Och skuggar det jag borde titta på
som ringar på vatten
Därinne blir du fler
Du flödar in
rinner ur mig
nya versioner gungar på näthinnan
sticker små hål i min blick
Nu kan jag knappt se på dig längre
En blind fläck när det bränner så här
Blinkar till och låtsas du är borta
Ge mig ett tecken
Titta på mig
Jag försöker hitta dig medan jag blundar

Saturday, April 16, 2011

"Sista natt"

Syrsorna bryter nattens tystnad.
Blottad ligger jag underst.
Du skalar av mig. Scen efter scen, under eken bortom gatlyktornas armar.
För första gången ser jag dig utan löften.
Det är min sista natt.
Ett annorlunda sken när jag ramlar barfota i daggen och ljuset lyfter hustaket mot himlen.
Har vi setts förut, cikador?
Våldsamma natt, du har inte rört mig ännu.
I en påtvingad dans under stjärnorna.
Naket, tar du mig med ett hugg.
Det fuktiga gräset stänker rött mot grenarna när knytnäven träffar mig i sidan.
Och fast den fruktansvärda handen sluter om min hals är världen utanför lika vacker.
Det är det jävliga.