Löpning i tanken

Mamman springer långbent över stranden medan sandkornen silas mellan hennes brunbrända tår. Som en smäcker stark fullblodshäst tar hon sig fram graciöst över dynorna. Den smidiga kroppen tecknar sig över vattenbrynet medan vågorna stänker upp som en himmelsk kaskad över hennes axlar. Stryker sig över det blanka svarta håret och ett hemligt leende transporterar sig som ett mystiskt trumljud över bergen. En naturkvinna som sveper fram med grässtrån och snäckor i flätorna. En urstark amazon med välgörande amuletter kring halsen. Kanske har hon en björntand och några örter i en påse knutna kring midjan. Hon försvinner ljudlöst in bland de fuktiga träden åtföljd av panflöjtstonerna i fjärran.

Sakta börjar bilden att krackelera. Scenen svajar till en sekund innan den krullar ihop sig som bränt papper i kanterna...

Nej, nej hon löper sportigt i korta vita tennisshorts och det solblekta håret glänser medan svettdropparna ligger som små inbjudande pärlor i urringningen över de toppiga brösten. En fräsch ipod sitter i bh-bandet och hon skrattar ett klingande skratt, väter läpparna med tungan. Hon har virat sitt mint-tuggummi kring ringfingret (eftersom hon aldrig skulle kasta det på marken och skada ekosystemet och de vackra måsarna som också har rätt att leva) och placerar med lätthet sina nya sportskor i sanden. Fortsätter jogga målmedvetet fram mot jeepen på grusparkeringen för att hämta surfbrädan. Hon blir aldrig trött eftersom hon lyssnar på "Fascination" och den regelbundna andningen är till och med lite sensuell...öh..?

Mamman sitter på kontoret och skakar sin stegmätare som en maracas i handen. Kolla nu har hon gått 500 steg. Vill bara se hur den funkar...liksom.
Ett bakåtlutat måndagsbarn som sitter i den ergonomiska stolen och sneglar på plånboken i gult fejkat ormskinn. Gymkortet ligger väl dolt därinne bland gamla kvitton och bränner små samvetshål i dem. Men visst jo då, hon hade ju tänkt att börja träna. Alltid dagen efter en söndag. Det var flera hoppfulla månader sedan hon anmälde sig till Vårruset. Nu är det två veckor kvar. Undar om hon inte ska ha en kaffe till. Och kanske en pytteliten kaka.
Hon visualiserar igen.
Rekvisitan är kvar men de fantastiska detaljerna ersätts långsamt med mindre hedervärda sådana.

Hon försöker lubba över den ruttnande tången med sina hjälplöst korta vita ben samtidigt som insidan av låren skaver mot varandra. Brösten skumpar i en för liten lumpig sportbehå från tidigt 90-tal. Målarfärgsstänk på mjukisbrallorna. Eftersom andningen har frätt hål i lungorna dreglar hon ideligen som en lastgammal bulldogg. Hon spottar men är egentligen för trött för uppgiften, vilket gör att en del av det fastnar i håret. De gamla skabbiga gympadojorna försöker förgäves hålla schack på de slutkörda darriga fötterna. Trots att det är ett nästintill stillastående rörelsemönster vill hon slänga sig ned och kaskadspy. Och när hon närmar sig krabbfiskestenen trasslar de knubbiga benen ihop och snubblar. Plask!!
Vad hände, tänker hon, stupad som en törstig skottskadad flodhäst utan puls.

Mamman snurrar på stolen. Kvar vid tangentbordet ligger stegräknaren som hon täcker över med en hög papper. En liten svart skamfläck.
Hon stiger ut i solen och går sina trettiotvå steg till bilen för att åka hem.
Som en ensam smulig fläsksvål längst ned i påsen, med förlorade träningslöften gamla som Dackefejden.
Det är kul att springa ju!
I alla fall i tanken.