Diskodans

Plötsligt står mamman där mitt på dansgolvet. Hjälp, hur vad det man gjorde nu igen? Benen rör sig lite stelt, fortfarande i chock, medan hon ler generat. Vad är det här med dans egentligen?
Detta ömsom himmel ömsom helvete.

Hon iakttar folkmassan i lokalen som fullkomligt ryker av tuffa pumpande danssteg. Vad hände? Det brukade vara mamman som röjde loss där. Då automatiskt coolare, nu på ett mindre värdigt sätt. Hon som växte upp med MTV borde väl kunna klura ut något. Men även om MC Hammers videor spolades tillbaka otaliga gånger under hennes tonårstid anar hon att rörelserna inte funkar längre än mindre går att genomföra utan att bryta lårbenshalsen. Nirvana då? Till ljudet av skrovliga gitarrsolon brukade de hoppa upp och ned i timmar. Upp. Ned. Och hur många gånger har hon inte besökt salsaklubbar med sina "hittepåsteg" som då kändes befriande? "Det var ju ett bra tag sedan förstås. Det känns inte som det skulle funka här och nu. Inte till Katy Perry".

Tankarna för henne till scenariot Barbamamma som böljar sig fram och desperat sprider olika tecken omkring sig. Hon slänger upp pekfingret mot taket, "rör om i grytan" och "kastar lasso" mot diskokulan. Men det är inte förrän hennes spegelbild uppenbarar sig i dunklet som hon förstår att hon inte dansar så mycket längre. Det är istället en känsla av att hon försöker skoja till det lite. Som om alla kommer till en punkt när det liksom inte ångar rå pulserande svettig dans om en. Som om inte ens rytmiska gudinnor som Madonna med åldern klarar av att åla omkring med värdighet, välkoreograferade steg till trots.

Och det är här hon minns sin föräldrageneration och deras kinddans till Demis Roussos eller "shakandet" till någon gammal Beatleslåt. Hon minns hur roliga hon tyckte de såg ut. Känslan av pinsam vuxenfest i någons gillestuga.
Mamman undrar om det är nu ungdomarna höjer sina ögonbryn och tänker "Tror hon att hon är rolig eller?"

Nej, hon förvånas över underhållningsvärdet i ännu en säsong med Let´s dance där en kvinnlig rallyförare stolpar runt medan Björn Ranelid sover fram en tango. Måhända identifierar hon sig för mycket med deras hopplösa steg.
En kantstött diskodrottning på randen att gå en buggkurs. Mamman slänger fram mitt trumkort: "snöskottaren".
Nej, hopplöst.
Och hon ser sig omkring för att säkerställa att ingen sett henne, innan hon långsamt, nästan obemärkt glider tillbaka mot en halvfull drink i baren.