Tuesday, January 31, 2012

I väntan på frid

Väntrummet spelar upp en flugas surr
ackompanjerad av gamla lysrör
Urgröpt fasthållen längtan äter upp oss i korridorerna
stålräckets fettfläckar blänker i omöjlighetens frieri
Hon är luften som sakta pyser ur ett cykeldäck, 

punkan som aldrig går att laga 
klingar stötvis bort likt sviktande mod
När det sträckta tyget slaknar
Handen blek och fräknig,
vilande stum
Hon lappade jeans i min barndoms spretiga tavla
Den vattenlösliga färgen blir flytande grått
En sista utandning,
upp mot takets ljuddämpande plattor
Är detta hemska, vackra frid?

Sunday, January 22, 2012

Det där med ålder...

– Ey, damen, vill du ha kvittot?
Jag ser mig om. Vem är damen?
– Ey, damen?
Pratar han med mig tro? Jo, det gör han nog.
Jag var ju nyss flicka. Ser jag verkligen ut som en dam? Jäkla idiot!
Men okej, vad skulle han ha sagt?
Tjejen? Flickan? Tanten? Kvinnan? Ey, du där?

Nä, "damen" ekar trots allt lika rätt som det låter fel när kvinnliga pensionärer spelar "tjejgolf".

Jag minns första gången jag blir kallad tant. Jag är i 17-årsåldern och sitter på en buss och tuggar Juicy fruit gul, på väg till stan. En glad förälder böjer sig ned mot sitt lilla barn som hon tycker är gulligast i världen.
– Vinka till tanten, säger hon och tittar rakt på mig.
Jag, en purken tonåring med klämda pletor och kluvna hårtoppar.
Tanten. Va?! Undra vem som är kärring? Och vilken idiot som skaffar barn, tänker jag.
Helvete heller tänker jag skaffa egna snorungar...


Någon i min närhet berättade för en tid sedan, smått förstörd, att en bekant gissat att hon var över 40. När hon i själva verket är några år yngre.
– Äh, strunta i det! Det var ju bara några veckor sedan du fick visa leg på Systemet, peppar jag som för att häva vågskålens ojämna vikt.
Men det vill den vackra snygga människan inte ta till sig just där och då. Nä. Hon har bestämt sig för att hon nog såg gammal ut.
Titt som tätt hör jag om medelålders människor som (stolta?!) tvingas uppvisa leg när de inhandlar helgens bag-in-box. Av detta har jag ingen egen erfarenhet. Själv har jag aldrig behövt dra fram mitt leg på Systemet. Inte ens när jag var 20.
– Hon tycker väl att du för dig med självklar stilfull säkerhet och därav borde vara äldre, säger jag till människan i min närhet.
Vem vet, kanske säger jag det också till mig själv?

Men om utseende handlar lika mycket om attityd som något annat, vill jag då verkligen misstas för en 20-åring med bara en gnutta vuxen livserfarenhet när jag om några år blir 40? Är det inte lite att stånga pannan blodig?

Min kära mormor sa i slutet av sitt liv att hon inte riktigt kände igen den där kvinnan i spegeln. Stundtals kände hon sig fortfarande som en ung flicka. Och visst är det väl så ändå...

Även jag vill omedvetet lura den ofrånkomliga döden genom att försöka bli persikoslät mitt i den mediala retuscheringscirkusen. Men jag blir aldrig av med mitt tidevarvsok och kan aldrig någonsin bli yngre igen. Hur många leg jag än försöker hala fram. Hur många stickade mössor jag än tar på mig.

Men förhoppningsvis kommer jag inte sitta på ålderdomshemmet och räkna rynkor. Kanske visar jag istället upp mina hudfärgade strumpbyxor och det gråa tunna håret på catwalken i uppehållsrummet och känner mig tillfreds i min tilltagande visdom och godhet..? Kanske fiskar jag upp tänderna ur glaset, tar ett bett på min leverpastejmacka och garvar skiten ur hela stället. 
Och säkert som amen i kyrkan står där en klunga krumma små gummor med pysande bröst och rykande injektioner bredvid mig. Kanske målar någon av dem omsorgsfullt blå kajal på ögonbrynen och stapplar ut full av hopp på sina kryckor skrockandes:
Kanske får jag visa leg på Systemet idag?

– Ey damen, ska du ha kvittot eller?
– Kvittot. Nope, släng det du, säger jag och drar min ungdomliga mössa längre ned över öronen.

Saturday, January 14, 2012

Resedrömmar

Kvinnan stirrar fundersamt ner på tallriken och frågar Mamman mellan kebabpizzatuggorna: "Hur är det att ha barn egentligen?" På kvinnans mage syns ännu inte ett spår, men frågorna om hur livet ska bli postnatal har redan börjat hopa sig. "Och hur är det med tid egentligen"? Kvinnan har ju knappt tid för praktiska detaljer nu. Hur ska det bli sedan? Man vill ju fortsätta resa.

Mamman suckar lite. "Visst, visst, klart du kommer att ha all tid i världen. Men kanske blir det där med resor ett större företag."

Men det örat vill kvinnan inte höra på. Nej, nej, för hon har precis börjat berätta om alla tusen resmål hon ska fortsätta besöka när hon fött. Minsann.
"Ja, det där med all-inclusive är ju smidigt", säger mamman som inte vill sabba kvinnans globetrotterdrömmar.
Men, se nej, det skulle kvinnan aaaldrig kunna sänka sig till. Nej, nej. Livet ska ju liksom vara ett äventyr.

Mamman blir lite röd i ansiktet av den naiva tonen i kvinnans röst. Hon förstår att kvinnan behöver några av hennes lögner. Ljugerier om hur den fantastiska kvinnans fantastiska liv aldrig kommer att förändras.
Lite av kvinnans pizza fastnar i det sticksiga tröjgarnet vid de ännu toppiga brösten. En liten klump gungande smält ost och kebabkött. Som en klocka.Tick tack. Tick tack tock.

Nej, mamman låter bara kvinnan höra att hennes barn kommer att bli friskt, vackert och alltid somna snällt om kvällarna så att hon kan läsa långa romaner av Joyce Carol Oates. Skrönor om hur hon fortsatt kommer att vara en cool vagabond som alltid kommer gående med tryck i steget och flygande hår.

Mamman skaldar om hur kvinnan och barnet kommer att göra ständiga jorden-runt-resor. Barnet kommer att ha ljust tovigt hår, ha lätt för att bli brun och vara sjukt duktig på att smälta in i alla sociala sammanhang. Något kvinnan självklart kommer att instagramma. Bilder från när hennes kid spelar fotboll på Rios stränder medan kvinnan skriver intressanta personporträtt i det gulgröna ljuset om några av favelornas gangsterbarn.

För vem har sagt att det är något problem att jobba 24-7 och spara ihop en reskassa? Nä, den här kvinnan blir nog just en av dem som varken vill gå ned i tid eller bryta mot alla tänkbara skrivna och oskrivna regler för att kunna hämta en halvtimma tidigare på dagis...

Mamman berättar inte att semesterturer som förväntas vara avkopplande rentav kan ha en stressframkallande effekt. Att vissa barn faktiskt kan bli så förbannade av lukten av utländsk ost att de springer ifrån sin familj ända hem till hotellrummet i mörkret. Att poolen skulle kunna förvandlas till en scen där det utspelar sig små historier om sprickor i uppfostran, sviktande tålamod och sockerstinn syskonrivalitet. Plask. Vrål. Att man faktiskt kan längta hem. Till ordningen. Till redan. Till den inrutade vardagen. Till att slippa byta kackeblöja på en nedpissad toa medan ettåringen till alla medresenärers förfäran ljudligt ackompanjerar flygplansmotorerna. Att man faktiskt är väldigt stolt om man bara tar sig till High Chaparall.

"Visst", ljuger mamman "Du kommer nog inte vara så noga med att flaskvattnet i Borneos djungel inte går att värma upp".
Mamman ser till att den sista pizzabiten lämnar tallriken och klappar kvinnan vänskapligt på armen.
"Du ska se att allt ordnar sig. Allt kommer att bli bra".
Mamman sväljer sakta. Och när hon virar på sig halsduken på väg ut i regnet vet hon inte riktigt vem hon pratar med.