Nyårslöften

Mamman torkar frenetiskt med jag-vet-inte-hur-många-handdukar och halkar runt i tredje barnets spyor som ligger som små mattor över hela nedre våningen. De blir ensamma med att fira in det nya året. Isolerade.

Nyår. Detta omtag för familjen och för sig själv. Löftet att inte begå fler misstag. Lika delar tomma ord som mänskliga förhoppningar. Under en enda natt ska vi styra upp oss, förändra oss, förbättra oss. Börja om.

Våra "Jag lovar att..." blandas upp med nattens skrikiga fyrverkerier i en tjock unison rök.

Börja banta. Sluta röka. Börja plugga. Sluta kröka.
Vad som helst. Inte ge sig in i hetsiga diskussioner. Kanske börja med ashramyoga, gå en matlagningskurs, återuppta gammal vänskap, bota flygplansskräck. Låta barnen spela när de vill.

Varför ska mamman lova något högt flygande som hon kommer att bryta redan klockan 00.01? Nä. Vem vill träda in i ett nytt år, redan besviken på sig själv? I år får det bli något enkelt, tänker hon. Vad förväntar hon sig egentligen?

Mamman vill ju att pappan ska städa oftare
men pappan vill nog hellre ligga ännu mer.

Det är i alla fall det enda hon kommer på just nu.

Och mamman funderar. Kanske borde hon nästa år helt enkelt bara tillgodose sina allra mest grundläggande behov.  Skita i ouppspikade golvlister, toviga gräsmattor och att "allehandalådan" aldrig blir sorterad.

Mamman läser:
"Basala behov: luft, vätska, mat, värme, sömn, sex.
Om inte de här behoven tillgodoses kan vi drabbas av sjukdomar, irritation, smärta, obehag, och därför strävar människan efter att så snabbt som möjligt tillfredsställa behoven och uppnå jämvikt.
Så länge de fysiologiska behoven inte är tillfredsställda kontrollerar de människans tankar och beteenden eftersom organismen primärt är inställd på överlevnad."

Va, är städning inget grundläggande behov?? Hon läser igen. Luft, vätska, mat, värme, sömn, sex. Kan dessa på något vis organiseras och bli ett slags införlivat löfte utan att det krävs mer av henne?
Mamman ler. Hon har nog hittat rätt. Det kan bli en triumf inför kommande varv runt solen.

Därför blir mammans nyårslöfte som följer:
Jag lovar att sluta hyperventilera när jag blir arg, dricka mer rött lådvin medan jag varje kväll sitter och väntar på att pappan ska bli klar med middagen. Jag lovar att äta upp och bli ordentligt mätt. Sedan lovar jag att han ska få köpa mig en en ny vinterjacka som jag ska ta emot med mild tacksamhet i ögonen. Jag lovar också att låta pappan gå upp och ta hand om barnen varje natt, även när de har vinterkräksjukan, så att jag får sova ut ordentligt. Då är jag pigg och utvilad. Och då. Då lovar jag att ligga mer.

God jul!

Kanske sitter ni där hemma och gottar er nu. Nöjda med ert lilla julparadis. God Jul förresten! Somliga inmundigar säkert en hemmagjord ekologisk skinkmacka i lugn och ro. För en del har helgdagspaniken ännu inte lagt sig helt. Lugn bara lugn, stressen brukar nämligen ebba ut först när tomten vinglar hemåt och paketen är uppslitna. Pust, legoskeppet blev uppskattat. Yes det var rätt färg på klockan...

Somliga av er har en hel del praktiskt kvar. Tejpen har tagit slut och det var mycket mindre inslagningspapper på rullen än vad du trodde. Mycket som ska klaras av på bara några timmar före flötdoppet.
Nu minns jag plötsligt hur jag lyckades få hela Glendellklanen att skjuta fram tomten en halvtimma eftersom jag var tvungen att slå in julklapparna i tidningspapper först. Men det var länge sedan. Och är en helt annan historia som handlar mer om tidsoptimism än jul.

Det är alldeles tyst. Ljuset reser sig sakta över Vildåsberget och jag kommer strax att sälla mig till dem som har en hel del kvar att fixa med. Alla sover men plötsligt hörs två av barnen komma tassande ner för trappan, redan nyfikna på vad tomten har med sig i år. I deras ögon finns inget annat än barnslig förväntan.

Härliga, dåsiga jul.

Nu böjer vi oss in över denna högtid och tar ett grabbatag om den, tuggar i oss dess förpliktelser och härligheter.
Skål jul!
Skål för oss alla!


Och ögats utkanter bär med sig de otursförföljda.
Skål för de bräckligt trötta, de besprutade, förvildade, de konstlade, för de olyckligt förälskade. De hungriga.

"Nattingenting"

Hör du våra viskningar?
Vi är nattens levande fläckar,
som rör oss i det minsta ljuset under broar.
Vi är vad som lurar vid stadens skitsilhuett.

Genom sprickorna stirrar vi, slickar oss runt ångande munnar,
när den enögde trevar till vår utspridda boning.
Fördömd och dömd att hitta vårt grus. Våra pölar. Tidningssängar.

När vi smakat av varandra blir du en nattlig passagerare.
Ett bortglömt väsen där solen slocknat.
Kryper sakta in i hörnet nedanför bussarnas dån,
blir åter en del av cementväggen.
Som spottloskor.
Vi bleker ur oss
till svävande ingenting.

"Ett litet djur"

Du har aldrig varit galen som jag, så hur kan du se annat än en röd näsa, lysande stark mitt i den öronbedövande musiken från tältet? Jag visar mig som en knasig apa i mitten. En hårig kusin, utan säkerhetslina, några volter. Mina uppåtbollar klibbar på dig som spunnet socker. Du missar att molnen tätnar och jonglerar där ovanför flaggan, när jag går loss i manegen utan halsband. Dina förväntningar är som röda godisspår i barnets utsträckta händer och när jag river din biljett förstår du då inte att stormen kommer? Att du bara får se min glittriga föreställning från den bakre raden. Senare, när jag ligger instängd bland sågspån och figuren i speldosan slutat dansa, glömmer du att applådera. Du frågar om jag åter vill ikläda mig leendet, visa min omöjliga spagat eller slicka på en söt liten klubba. Sätta på mig dyra skor som är för trånga. Som inte passar mina apfötter.

Japp, gravid igen...

Mamman känner att hon kanske inte haft den bästa veckan i sitt liv. Inte om hon räknar de icke smickrande benämningarna hon nu kan lägga till listan. Uttalade av olika personer, sinsemellan främmande för varandra och inte ens från den innersta familjekretsen varifrån mildare smädesord är förväntade, då fulla av både ironi och kärlek.

Att på måndagen kallas korkad av en upprörd herre som tycker att det ingår i mammans yrkes natur att ta emot, till att lagom inför helgen bli kallad bonnig av en helt annan. Sedan följde förvisso de något mildare varianterna vara lustig utan att fatta det själv och bäbismaskin tätt efter varandra, från två andra håll. Ja, det var ju inte vidare farligt.
Nä, det duggar bara tätt nu.

Det är först när mamman ska avsluta veckan med rockkonsert som det riktiga paradnumret sker. Själva den verbala halshuggningen om man så vill.

Mamman har gått från att vara en trogen lyssnare framme vid KB:s scen på 90-talet till att allt mer sällan hänga runt på rockkonserter. Att nu få känna sig lite som en övervintrad goupie med ett "access all areas"-pass liggande i fickan...Ja det känns gött! Detta är mammans höjdpunkt på en ganska pissig vecka, att äntligen kunna balsamera sig i gitarrsolon, basgångar och trumvirvlar. Känna sig, ja lite sådär crazy...

Mer eller mindre märkt av veckans trista ord och i viss mån de gamla goda åren, står hon lite lojt vid bardisken när den glada halvt ropade kommentaren studsar fram till henne. Det är då den levereras av en minglande bekant med ögonen fastnaglade på hennes mage.
– När ska du ha?
Den sitter som en smäck. En uttalad halvnelson som överröstar högtalarnas dån.
Mamman drar med handen över den böljande tunikan för att försäkra sig om att det verkligen inte finns något där.
Men det enda som tumlar runt därinne är Trägårn´s nyss uppätna burgare och några öl ur plastglas. Och nu möjligtvis ett ego i fosterställning.

Det är nu hon måste komma på hur en äkta mama gör men mamman klampar helt enkelt bara därifrån med "Tre räcker tycker jag" och "Jaha nu pratar väl inte vi mer med varandra" i sina svarta stövlar och försöker ta tag i något som räddar henne medan en liten tår trycks tillbaka.
Efter fladdrar en tunn leopardtunika som tydligen putar lite för mycket.

Hon sveper förbi när ett suktande svartfärgat barr frågar en keyboardist: "Vill du följa med till baren?" "Nä". Passerar alla rutiga skjortor, uppkavlade ärmar som vill visa nya gaddningar i strålkastarna. Genom publikträngsel, fislukt, back-slick och människors förhoppningar om att natten ännu inte ska sluta.

En väninnas arm kommer till undsättning. Det oerhörda i musiken och löftet om ett eftersnack i logen värmer. Och visst, det lättar upp lite när hon kan vifta sig förbi kravallstaketet. Trots att hon får pressa sig in i mörkret bakom scenen med indragen mage.
Någonstans ur alla skrymslen lyckas hon plocka fram något vackert som en gammal vän sa till henne tidigare i veckan.
"Jag har alltid gillat dig".
Och plötsligt är balansen återställd.