Han sitter mitt i ett förljuget mörker och sparar på minnen i en sölig plastpåse
när hemligheten ropar genom kackerlackans belägrade väggar
Om vägen bara öppnat sig som ett hällregn...
Vänder rädslan i varje fläck av unken pinsamhet mot dynorna, väger det tunga ljudet av klirr, luktar in i en soffkudde
Ligger som en ensam sked och vrider sig till instängt rytmiskt malande
och svarta tangenters klang om vad han missat
Doften av hennes midja kommer tillbaka
Ögon som tunga speglar i fönstret
Ser hennes ansikte tvärsigenom varenda vinglig rörelse
I varje darrning simmar hon ned genom ytspänningen och virvlar upp gamla fimpar ur glaset.
Om kärleken bara snuddat mig...
Ger bort sina sista ord på en smulig servett på bordet medan osedda serier avlöser varandra
Skrävlande sånger om något förlorat
Fyllehickan ringlar beräknande förbi nattliga virrvarr och avkrokar,
följer spretiga råttspår,
föder av sopor och vinfläckar i mungipan
Vet du att du var min från första stund? ropar han till skuggan i den tomma tamburen.
Om det fanns två versioner av det här slutet...
Vad lämnar staden kvar när den tagit sitt?
En ensam hand i soffan när tv:n flimrar sig genom natten
No comments:
Post a Comment