Gul tapet

Du sover inuti den gula tapeten

Skygg bland alla slingrande mönster

som gör dig betydelsefull

Men du fyller aldrig i din blanka sömn

Alla öde fält i hjärtats bakgård

bär tomma linjer

genom loppisfynd och husets svarvade trämojänger

Den gamla strukturen läcker fram ur väggen

samlar dina färgpölar under listerna

Där skopar hon upp det gula, 

Bildar en skuggfigur som tapetserar om,

kravlande nedför trappan

ut ur sin design

I väntan på frid

Väntrummet spelar upp en flugas surr
ackompanjerad av gamla lysrör
Urgröpt fasthållen längtan äter upp oss i korridorerna
stålräckets fettfläckar blänker i omöjlighetens frieri
Hon är luften som sakta pyser ur ett cykeldäck, 
punkan som aldrig går att laga 
klingar stötvis bort likt sviktande mod
När det sträckta tyget slaknar
Handen blek och fräknig,
vilande stum
Hon lappade jeans i min barndoms spretiga tavla
Den vattenlösliga färgen blir flytande grått
En sista utandning,
upp mot takets ljuddämpande plattor
Är detta hemska, vackra frid?

"Nattingenting"

Hör du våra viskningar?
Vi är nattens levande fläckar,
som rör oss i det minsta ljuset under broar.
Vi är vad som lurar vid stadens skitsilhuett.

Genom sprickorna stirrar vi, slickar oss runt ångande munnar,
när den enögde trevar till vår utspridda boning.
Fördömd och dömd att hitta vårt grus. Våra pölar. Tidningssängar.

När vi smakat av varandra blir du en nattlig passagerare.
Ett bortglömt väsen där solen slocknat.
Kryper sakta in i hörnet nedanför bussarnas dån,
blir åter en del av cementväggen.
Som spottloskor.
Vi bleker ur oss
till svävande ingenting.

"Ett litet djur"

Du har aldrig varit galen som jag, så hur kan du se annat än en röd näsa, lysande stark mitt i den öronbedövande musiken från tältet? Jag visar mig som en knasig apa i mitten. En hårig kusin, utan säkerhetslina, några volter. Mina uppåtbollar klibbar på dig som spunnet socker. Du missar att molnen tätnar och jonglerar där ovanför flaggan, när jag går loss i manegen utan halsband. Dina förväntningar är som röda godisspår i barnets utsträckta händer och när jag river din biljett förstår du då inte att stormen kommer? Att du bara får se min glittriga föreställning från den bakre raden. Senare, när jag ligger instängd bland sågspån och figuren i speldosan slutat dansa, glömmer du att applådera. Du frågar om jag åter vill ikläda mig leendet, visa min omöjliga spagat eller slicka på en söt liten klubba. Sätta på mig dyra skor som är för trånga. Som inte passar mina apfötter.

Bröllop idag!

Kärlek. Allt.
Jag fryser för din skull när det är kallt.

"Killer blues"

Hans ansikte är som en trubbig smäll och jag ramlar genom sjön
studsar långsamt mot stenarna, morgonens råa verktyg
Jag pudras blek och flyter bort bakom kanoten
Strax under ytan fastnar mina slingor i algernas följe

Det vässade hatet tynger ned min hals i strömmen
och stoppar i mig miljoner bubblor
Vänd mot botten, något stilla, något offrat
omöjlig att utplåna puttar han på mig med en paddel

Jag glider iväg och snuddar en ihålig stam på vägen
Klänningen sveper efter med sitt sorl
En sprucken stövel guppar håglöst genom vassens trassel
Mannens röst filtrerar mig
i den dimma som hänger kvar
Och när han hukar i buskaget försvinner den runt kröken påskjutsad
av att strålarna bryter igenom
Nynnande sin rödsprängda killer blues

"Om natten"

Det är rispandet från de formerade grenarna mot sovrumsfönstret som väcker honom om natten
och han river sig mot ljudet av glasdörrarna som står och slår i blåsten
Kvistarnas torra läten långt därute
som knäckebröd under någons häl
varnade klykor klockan 03.57 farligt nära hans fjuniga mustasch i ett smattrande gult månsken
Och?

Bitande ansvar väller ut på ett nylagt golv, skaver mot den rödlätta pannloben svävar stadigt genom hallen och huvudet på sovande barn
Sprängda knackningar 1, 2, 3 när vetskapen om alla knotiga måsten draperar sig i sängkläderna
glesa bitar av himlen syns genom trädkronan
Håller andan alltför länge, balanserad på genomskinliga fötter i det kaklade badrummet
Skavet, går det över?
Byter sovrum med tassande steg
Än sen då?

"November"

November du faller hårt och slår dig i sidan
En tom doft av kommande snö väntar ut dig
leker med den sista gråheten ur din andedräkt
medan marken gör sig tillräckligt kall för att överge dig

"Han i soffan"

Han sitter mitt i ett förljuget mörker och sparar på minnen i en sölig plastpåse
när hemligheten ropar genom kackerlackans belägrade väggar
Om vägen bara öppnat sig som ett hällregn...
Vänder rädslan i varje fläck av unken pinsamhet mot dynorna, väger det tunga ljudet av klirr, luktar in i en soffkudde
Ligger som en ensam sked och vrider sig till instängt rytmiskt malande
och svarta tangenters klang om vad han missat
Doften av hennes midja kommer tillbaka
Ögon som tunga speglar i fönstret
Ser hennes ansikte tvärsigenom varenda vinglig rörelse
I varje darrning simmar hon ned genom ytspänningen och virvlar upp gamla fimpar ur glaset.
Om kärleken bara snuddat mig...
Ger bort sina sista ord på en smulig servett på bordet medan osedda serier avlöser varandra
Skrävlande sånger om något förlorat
Fyllehickan ringlar beräknande förbi nattliga virrvarr och avkrokar,
följer spretiga råttspår,
föder av sopor och vinfläckar i mungipan
Vet du att du var min från första stund? ropar han till skuggan i den tomma tamburen.
Om det fanns två versioner av det här slutet...
Vad lämnar staden kvar när den tagit sitt?
En ensam hand i soffan när tv:n flimrar sig genom natten

"Saknar"

Dina ljusa lockar trasslar ner sig i avgrundshålet. Och helvetes jävla skit.
Ser hur dina gympaskor försvinner i morgondimman bland de trasiga husen.
Bort över rykande asfalt.
Ditt ansikte, en fladdrande reflexion i en vattenpöl.
Dina stora ryckiga steg i staden, så långt före mina små.
Jag hinner inte ifatt dina solkatter som slinker undan runt hörnet.
Ett gammalt skratt letar sig fram ur en ångande brunn och lämnar vilset klotter på trottoaren.
Jag ser att du inte längre har någon skugga,
ett främmande gators anlete.

Du ligger i en obäddad säng och väntar på att fåglarna som pickar på taket ska ta dig. Stirrar in i en smutsig tapet under det varma sommarregnet.
Dina ögon, som brukar lysa upp himlen, stänger sig drömskt.
Flaskorna utan kork. Lukten av något bränt och tömda pillerburkar.
Uvarna som gömmer sig i trappan stampar på ditt vackra skratt, får dig att sluta le i den kvava luften.
Och när jag är borta en stund, passar du på att glida undan med flocken.

Jag sprayar ditt porträtt på murarna nära våra gnisslande tågvagnar. Låter dina toner flyta som utspilld färg över bänkarna i parken.
Säg att du finns där någonstans bland höghusen. Eller i en spricka i golvet. Att du åtminstone inte är död.
Blåser på minnet av dina stora händer, sprider ut dig över världen, som flagor ur en eld.
Viskar till solen att hitta dig, kompis. Ber fåglarna på taket att sätta ner dig igen.
För när du gick, glömde du att lämna tillbaka hela mig.

Ön

En sjörövad ö dränkt i blod
och skräcken gömmer sig i en skreva
All denna fruktan vinande kring nacken
Det studsar ensamma skrik bland några stenar
händer som darrar i det våta gräset
Innan skymningen tar fart kastar hon sig ut och försvinner
dyker bort från sin ungdom som en enslig gast

Kärlekens kaptener, ni som ville leva!
Så många kryss och nedgrävda skatter
Den skälvande marken vill inte begrava er ännu
och gråter sakta in i klipporna
Ni som färdats bland oss
har ni nått andra sidan?

När jag känner hur livet rinner ur dig
sjunger jag sakta fjordens sånger
som din mor skulle ha velat
Viskar in i filten vad din pappa tänker, hur älskad du är
Nynnar mjukt, rätt ut i mörkret, ett färskt eko från böjda huskroppar
På golvet, i vassen, bland löv, på stigar
Jag vaggar dig till slutet
bär varsamt ansiktet på era brinnande rop
som vill återta den ödsliga stranden
Ni framtidens förlorade pirater

"1993"

Du försvinner sakta när jag sluter ögonen
ändå finns du kvar
som en kvarglömd flisa i handflatan
Och skuggar det jag borde titta på
som ringar på vatten
Därinne blir du fler
Du flödar in
rinner ur mig
nya versioner gungar på näthinnan
sticker små hål i min blick
Nu kan jag knappt se på dig längre
En blind fläck när det bränner så här
Blinkar till och låtsas du är borta
Ge mig ett tecken
Titta på mig
Jag försöker hitta dig medan jag blundar

"Sista natt"

Syrsorna bryter nattens tystnad.
Blottad ligger jag underst.
Du skalar av mig. Scen efter scen, under eken bortom gatlyktornas armar.
För första gången ser jag dig utan löften.
Det är min sista natt.
Ett annorlunda sken när jag ramlar barfota i daggen och ljuset lyfter hustaket mot himlen.
Har vi setts förut, cikador?
Våldsamma natt, du har inte rört mig ännu.
I en påtvingad dans under stjärnorna.
Naket, tar du mig med ett hugg.
Det fuktiga gräset stänker rött mot grenarna när knytnäven träffar mig i sidan.
Och fast den fruktansvärda handen sluter om min hals är världen utanför lika vacker.
Det är det jävliga.

Valentines "Till Honom"

Den kärleksvind som svepte in, lade sig mjukt intill min kind. Där ligger den och vilar, den ligger ganska gömd. Varsam och ändå starkare än stormen utanför. Aldrig aldrig glömd.