Sportlovsblues

Jag sätter näsan utanför dörren endast på grund av att jag är tvungen att skicka ut en blöja i sopkärlet. Kylan biter tag i mig, vrider om. Brrr. Springer ut på lätta fötter och halkar på en isfläck som verkar ha bitit sig fast i asfalten. Sätter mig på rumpan. Fräser. Svär. En bajspåse dinglar i ena handen.

Det är sportlov. Jag tittar ut för att försöka hitta några barn utomhus, som leker sportigt. Förgäves. Det är alldeles tomt. Utanför en kall smutsig film lagd över världen. Små spår av skitig slask och drivor av grus i staden.

Jag läser i en gammal DN-artikel att för drygt 50 000 år sedan började människor förflytta sig från Mellanöstern mot de isfria områdena runt Medelhavet.
Så långt är jag med.
Några av dem fortsatte sedan norrut i takt med att inlandsisen smälte. För ungefär 10 000 år sedan hade de första hunnit fram till nuvarande Sverige.
Konstigt ändå...
Plötsligt en dag för ungefär 6 000 år sedan dök det upp människor med helt andra levnadsvanor. Rätt och slätt jordbrukande folk som trängde undan de tidigare jägarna.
Till och med lite konkurrens om att bo här uppe...verkligen..?
Utomhus ser en gran ut att vika sig dubbel i blåsten.
Vad tänkte de på när de slog sig ned och lät mig bli en framtida släkting bosatt bland istappar och skyhöga huspriser?

Minstingen, som börjat på dagis i år, hade före förskolepremiären inte varit sjuk en endaste dag i sitt lilla liv. Efter fyra krassliga veckor påminns jag om att det är en sjukdomstorktumlare, en kulörtvätt av ögoninflammation, magsjuka och förkylning, som snurrar runt med snoriga barn. Det har varit för kallt för de små att gå ut, säger personalen. Inte konstigt att barnen blir sjuka då...

Å andra sidan, vem vill gå ut? Jag funderar på hur jag tänkte när jag beställde en resa till fjällen. Har jag verkligen varit sugen på kyla? Jag läser vidare att över 200 människor dött i samband med klättring på Mount Everest under åren. Hur kan någon vilja vistas 8 000 meter upp i luften och riskera att frysa ihjäl? Jag dör nästan av bara tanken.

I huset har det hamstrats makrillkonserver och bunkrats upp med blöjor. Eftersom jag bojkottar min egen utomhusaktivitet, har jag sparat ihop till en hel hög med ärenden som ska hinnas med under en ihopklämd tvåtimmarsräd på stan. Vantar och överdragsbrallor har gått sönder och även om våren ligger och väntar runt hörnet, kan jag knappast låta barnen få frostskador. Eftersom det inte är så noga i vilken butik jag handlar håller jag mig där jag kan promenera inomhus från en affär till en annan. Och där i det gula lysrörsskenet träffar jag en av mina käraste vänner! Ännu ett ärende tvingar ut oss i blåsten. Trots min tjocka jacka letar sig vinden in. Sliter tag. Ögonen tåras. Barnen snörvlar. Allt är totalt grått.
– Tjernobyl, säger jag till henne.
– Krakow, svarar hon, innan hon skyndar vidare.
Mer behöver vi inte säga.

Det är alltså detta vintern gjort med mig, tänker jag. Jag har transformerats till en negativ surtant som babblar om vädret.
Telefonen ringer.
En liten roadtrip, kanske?
Jajabullar, klart jag ska med. För vad kan vara härligare än det?
Våren är kanske här snart. Den kommer i år också. När jag tittar ut ser jag att jag inte ens behöver skrapa bilrutan...
Och ledmotivet när jag far förbi landskapet är en passerad sportlovsblues.