Hans ansikte är som en trubbig smäll och jag ramlar genom sjön
studsar långsamt mot stenarna, morgonens råa verktyg
Jag pudras blek och flyter bort bakom kanoten
Strax under ytan fastnar mina slingor i algernas följe
Det vässade hatet tynger ned min hals i strömmen
och stoppar i mig miljoner bubblor
Vänd mot botten, något stilla, något offrat
omöjlig att utplåna puttar han på mig med en paddel
Jag glider iväg och snuddar en ihålig stam på vägen
Klänningen sveper efter med sitt sorl
En sprucken stövel guppar håglöst genom vassens trassel
Mannens röst filtrerar mig
i den dimma som hänger kvar
Och när han hukar i buskaget försvinner den runt kröken påskjutsad
av att strålarna bryter igenom
Nynnande sin rödsprängda killer blues
No comments:
Post a Comment