Påskelden

Jag springer så fort jag kan med hjärtat i halsgropen och stampar förtvivlat överallt men elden fortsätter röra sig under mina skor. Förra årets gräs är långt och torrt, och bara fuktigt allra längst nere vid marken. Det fräser. Rosslar framåt, äter sig utåt och sprider sig snabbt som ringlande röda ormar, till och med genom tuvorna på de kalla stenarna.
Elden är som vatten som forsar fram över marken. Det luktar bränt gummi om gympaskorna och den rökiga ängen lämnar allt större svarta avhuggna spår efter sig.
Vi släcker i panik. Jag tar upp jackan jag kastat ifrån mig, den jag lovat mamma att ha på mig eftersom det fortfarande är lite kallt, och slår den mot flammorna i ett desperat försök att kväva dem. Där borta går fåren!

Gråten bubblar som en klump från magen och vidare upp i halsen. Tårarna rullar och lämnar små rännilsmärken i mitt sotiga ansiktet. Barnhänderna är varma av glöden och de brännblåsor som senare kommer att göra ont känns ännu inte.
Vi ser uppgivet på varandra. Upptäcker att vi inte har en chans att släcka.
– Kom vi springer, ropar den längsta killen och sätter av mot skogsdungen några hundra meter därifrån.

Lövträden piskar våra kroppar och grenarna där någon sprungit före rappar låren eller smätter upp i ansiktet på den som följer, som alltför tidiga straff inne bland buskarna som bara sett början till lövsprickning.
Förbi kojorna vi byggt, passerar den tomma brännvinsflaskan och "porrtidningsgömstället där de äckliga gubbarna sitter". Djupare in bland enar, granar och där under en tall skapar vi en rund formation bredvid varandra. I ringen trängs våra lappade jeans och bruna manchesterknän tätt tillsammans. Vi hör hur våra hjärtan bultar. Det rinner snor ur en näsa, någon snyftar högt.

Mitt i den kollektiva förskräckelsen summeras stridssåren. Någon har skovskav, ett blåmärke, en annan har ett rivsår på kinden. En bruten samling svalnande små eldhärskare.
Visst, vi lovar heligt att inget säga. Inte till någon Levande Vuxen. Den här elden kanske har dödat någon, säger Den Långe medan Den Lille sätter händerna för ansiktet och skakar.
Måste ringa Brandkåren!!

Vi rör oss som snabba geparder genom resten av dungen och sätter fart mot höghusen, till den som bor närmast. En flicka som brukar vara ensam hemma skakar fram nyckelknippan som hänger i bandet innanför tröjan medan röken stiger från fältet upp över den kyliga himlen.
Hon kan numret. Alla kan numret och ropar ut det i lägenheten. Vi skriker det till varandra eller till vem som helst. Den grå sladden ligger som en farlig krullig snara kring halsen när Flickan krampaktigt håller i luren. Den Lille sätter in fingret i hålen och drar fram rätt siffror.
– Hallå..?
Det är då vi hör sirenerna.
Gick det så fort? Någon annan måste ha ringt före oss?
Nyckelknippsflickan slänger ifrån sig luren och vi rusar efter ljudet nedför de kalla marmorstegen i trapphuset.

En gigantisk brandbil har stannat vid horisonten och vi vadar fram genom betongen i tystnad för att nå höjden och få en glimt av det eldhav den ska försöka släcka. Mitt huvud känns tungt och skamfyllt, halsen värker.
Jag har aldrig varit så här rädd.
Käre Gode Gud om du bara hjälper oss nu, ska jag vara en snäll flicka för alltid!
Krönet närmar sig och vi ålar fram på magarna uppför backen för att komma obemärkta fram till förstörelsen. Plötsligt kör brandbilen i väg.
Vad gör dom? De ska ju rädda små barn!
Jag skyndar mig den sista biten.
Vad?!
Det finns inget eldhav, där ligger inga brända ungar eller döda lamm på ängen.
Det ser bara ut som om någon slängt en svart matta över gräset. Där ligger inga lik. Inga nedbrända hus. Har någon annan släckt?
Vi jublar, skrattar, yes...
– Visste jag väl, säger Den Långe och gör V-tecknet.
Jag sätter mig ned i det varma gräset.
– Nej, inte här, säger Flickan med Nyckelknippan. Någon kan fatta att det var Vi som gjorde det. Måste sticka!

Kvickt lägger vi slänten bakom oss, tillbaka till gömstället under tallens skyddande armar, ned på knä.
Jag fingrar nervöst på mitt skosnöre.
– Ingen säger något, lova, för annars jävlar, blir det fängelse, säger Den Långe.
Alla småhuvuden nickar, visst, okej, och sedan gör vi vårt hemliga tecken.
Vi svär att lyssna på nyheterna när vi kommer hem för att höra om de är oss på spåren.
Jag längtar efter mamma och reser mig upp för att gå hemåt, trött med mitt nya skav på hälen.
Hej då, mumlar vi och stirrar ned på de ruttna löven innan vi kliver ut ur träden.
Och fastän det är länge tills alla måste vara inne för kvällen, har ingen lust att leka längre.

Det luktar bullar i uppgången och innan jag smyger in i lägenheten för att sätta på radion slänger jag tändaren i sopnedkastet.
Imorgon är det påskafton.
Hoppas jag inte hamnar i fängelse.
Jag bär på en sjuårings luntarskam men vill ändå gärna ha mitt påskägg med godis.