En sjörövad ö dränkt i blod
och skräcken gömmer sig i en skreva
All denna fruktan vinande kring nacken
Det studsar ensamma skrik bland några stenar
händer som darrar i det våta gräset
Innan skymningen tar fart kastar hon sig ut och försvinner
dyker bort från sin ungdom som en enslig gast
Kärlekens kaptener, ni som ville leva!
Så många kryss och nedgrävda skatter
Den skälvande marken vill inte begrava er ännu
och gråter sakta in i klipporna
Ni som färdats bland oss
har ni nått andra sidan?
När jag känner hur livet rinner ur dig
sjunger jag sakta fjordens sånger
som din mor skulle ha velat
Viskar in i filten vad din pappa tänker, hur älskad du är
Nynnar mjukt, rätt ut i mörkret, ett färskt eko från böjda huskroppar
På golvet, i vassen, bland löv, på stigar
Jag vaggar dig till slutet
bär varsamt ansiktet på era brinnande rop
som vill återta den ödsliga stranden
Ni framtidens förlorade pirater
