Att längta

Hon drar upp persiennerna och möts av skatornas spattiga morgondans. Molnens gråhet är så intensiv att den nästan får henne att tappa andan. En trasig Ica-påse hänger ur en tunna. Fåglarna har näbbat sig igenom innehållet och dragit ut några kletiga förpackningar som flyter omkring i pölarna utanför. Radiorösterna från hallen dränker hennes regniga fönster.

"Tur att det inte är min soptunna", är allt hon kan tänka.

Asfalten bär på ett mörker hon aldrig sett tidigare. Tunga fallande droppar från den trasiga rännan. Hon känner sig ihålig. Som blött skräp.

"Jag är här och du är borta" 

Kroppen skriker. Och hjärtat högst. Det har förlorat sin rytm. 

"Är det så här det är att sakna? Det känns som om min kropp är utan skelett". 

Skatorna dansar undan från gatan, skrämda av den gamla mannen utanför som börjat plocka upp de simmande kartongerna. Det finns något rituellt över hans handling. Som om han ska städa undan all skit från vägen för att den ska bli lättare att återvända på. 

"För att du snart ska komma hem igen".

Hon tänker att hon ska stå där i fönstret och vänta, som ett tåligt träd som genomlider sina sista höststormar. 

Men längre bort i den tidiga morgonen lyfter fåglarnas hackiga flykt mot himlen, ropandes "snart sol" från havet. Kraxar sina oförståeliga "kom hem"-ljud över oceanen. Hon skruvar upp musiken och går ut i köket. Flingorna är slut och hon sätter på plattan för att koka några ägg. Då känner hon plötsligt en lust att sätta sig i bilen. Ge sig i väg någonstans, utan mål. Fylla dagen med åklåtar och spontana bensinstopp. Hon undrar varför hon är så stillastående medan hon väntar på honom. Kan längtan göra en förlamad?


"Dina andetag på mig i sömnen, små bleknade luktminnen, där skägget sticker mjukt mot nacken.

Hur du brukar frysa för min skull och hur jag då vill värma dig. 

För att du drar allting uppåt tills det lyser. För att ditt ljus når in i alla mina mörker. För att det är vi".