En bortglömd tandfe

Med förvirring i ögonvrån plöjer pyjamasgestalten fram till sängkanten.

– Mamma, det blev ingen tia väser han fram genom sin färska glugg. 

Morgonen träffar mig brutalt. Först fattar jag ingenting. Men för varje tickande sekund viras det potentiella misstaget långsamt upp för att nalkas i morgontöcknet genom mina till synes ihoplimmade ögon. Glömde jag tandfens guld?!

– Va, har vi inte lagt i någon peng? viskar jag till maken som kliar sig förbryllat i håret.

Han ser osäker ut där han ligger ihoprullad under täcket.

– Nja, jag trodde att du…jomen visst la vi i..? Har vi glömt? Fan också…

– Det blev ingen tia och nu står inte ens glaset kvar på bänken, säger sjuåringen besviket.

Han förstår inte. Hur kunde allt bara försvinna?

Nu är vi klarvakna. Alla går upp och letar. Var är glaset? Och visst, vi bytte kanske inte ut tanden mot en tia, men vart har den tagit vägen? Någon tjuvliga som brutit sig in i tron om att vi har guldgaddar? Har vi haft nattbesök av osaliga andar?
För att bevara den arla friden hjälper hela familjen till. Lyfter på klädhögar, vänder upp och ned på fotbollskor, ruskar om lakanen i lillans dockvagn?

Jag stannar tvärt mitt i steget. Fryser till. Det knäpper till uppe bland hjärnbalkarna.

Jag minns hur jag stapplar ur soffan 03.27 och hur jag på väg till sängen girigt klunkar i mig av det vattenglas som står på diskbänken. Inget ovanligt i och för sig eftersom jag ställer ut glas lite varstans som ett vätskehamstrande ökendjur. Men vänta nu, fick jag inte något hårt i munnen när jag drack? Något hårt, något som jag sedan svalde. 

– Jag tror jag vet vad som har hänt med tanden, säger jag. Jag tror att jag drack…

– Nej mamma! Inte igen. Det är andra gången, väscher sjuåringen genom gapet där det nyss suttit två framtänder.

– Jag vet. Förlåt mig.

Och det är alldeles sant. Jag har tidigare misstänkts för brottet "sväljande av annan persons mjölktand". Då löd domen: Skyldig med påföljden "utdelande av skrynklig 20-lapp som plåster på såret".

– Förlåt.

– Och en tand tappade du i vasken, mamma…

Gulp.

– Jag vet, säger jag återigen och minns nu också den gång då den lilla bissingen helt sonika låg kvar i glaset på morgonen. Som en tung ensam sten, eftersom husets vuxna glömt att genomföra den magiska förvandlingen innan de gick och la sig.

Jag känner mellanbarnets förebrående blick som säger "Ska jag någonsin få den där pengen?"

En stulen förhoppning om att äntligen få vara med om det tandtrolleri, han för länge sedan slutat tro på.

I landet där de trötta vuxna bor, kan både små och stora misstag ske ideligen. Det finns ingen tandgud jag kan bikta mig för så jag söker tröst i att uppkäkande av mjölkgaddar måste vara ett i-landsproblem. Och tänk, denna skitsak ligger nu djupt begraven i innanmätet på en glömsk Tingeling-morsa och skaver samvete!

Följande morgon ligger en nyputsad guldtia och skvalpar på sjuåringens sängbord. En perfekt blandning av klen tröst och fantastisk överraskning. Jag hör hur han vaknar på övervåningen.
Tandfen kom. Bara en dag för sent…