Saturday, October 27, 2012

Hyllning till de ensamstående


Jag har aldrig bott på egen hand. Det närmaste jag kommer är att nu ha bott själv med mina tre barn under en månads tid medan maken varit utomlands. Jag har ju givetvis mina kära barn, men ensam i den bemärkelse att det är jag som har totalt ansvar för precis allt. Dygnet runt.

Nä, mitt liv har kantats av kollektiv och samboliv i alla möjliga slags härliga konstellationer. Ett kort tag bodde jag med en steward, en gryende poet och en antropologistuderande i en lägenhet med knarriga golv på Möllan. Jag har bott tillsammans med två tjejer i Karlstad men eftersom de aldrig höjde näsan ur böckerna lärde jag aldrig känna dem. Ett tag var jag sambo i ett trist andrahandsboende vid Frihamnen men vi hann knappt flytta ihop innan vi flyttade isär. 

Oavsett hur jag bott har jag alltid varit omgiven av en massa människor och vi har delat på livets glädjeämnen och plikter. Efter alla nya misstag och vägar som nådde vägs ände kunde jag dessutom tryggt mellanlanda hos mina stackars föräldrar, som säkert undrade vad det var för vuxenbäbis de fostrat. Jag kan naturligtvis ta hand om mig själv. Jag har bara aldrig behövt göra det ensam.

Men har denna senaste månad givit mig någon ny insikt i livskunskap? Svar ja. 
Till alla ensamstående föräldrar som tycker att livet kan vara lite hektiskt ibland: Word!! Till alla er som inte har någon annan som jobbar vid er sida och hur krympande det kan vara: I hear ya!

Jag har lovat att aldrig någonsin använda hatordet livspussel, så det tänker jag inte göra. Men hur i helvete klarar ni det? Mellan alla obetalda räkningar och den puttrande köttfärssåsen ska ungarna på skolutflykter och skjutsas till innebandyträningar. Det är en konstant känsla av "helvete-bilen-behöver-besiktigas-igen-och-jag-har-inte-hunnit-handla-något-fredagsmys-och-förlåt-alla-som-blängde-i-affären-för-att-minsta-barnet-skrek-eftersom-det-handlades-så-sent-på-kvällen.
Och hur ska man förresten någonsin kunna gå på ett enda föräldramöte när det samtidigt är läggdags för den allra minsta?
Det är precis när man når upp till ytan och ska kippa efter andan som luften går ur en och man trillar baklänges och zzz...oj då jag somnade visst i soffan med kläderna på...igen...shit...drog jag ut strykjärnssladden?
Jag ska erkänna att jag ett par gånger av ren trötthet har fulgråtit ner i kudden. Och då har jag ju ändå inga problem alls - inte på riktigt!  

Hade detta varit mitt liv, hade det inneburit att jag aldrig hade kunnat göra något utan att ta med mig alla mina barn. Det är en svindlande tanke. Även för den som ska ta emot denna familjevirvelvind (!) hemma hos sig. Kanske är det också därför vi stannat hemma så mycket. Den enda gången vi var iväg på lite lördagsunderhållning allihop så var det hos en annan trebarnsfamilj (Tack Davidsons!).

Nu vill jag inte påstå att allt är fantastiskt bara för att man har relationer eller att leva-på-egen-hand-livet inte kan vara hur bra som helst. Men upplevd ensamhet är inte vackert och ansvar kan vara slitsamt när det inte delas med någon annan.

Så det är till alla er fantastiska människor som är ensamma eller ensamstående hela tiden, dygnet runt och 24/7 som jag sänder min kärlek och beundran. Jag har bara fått se en glimt av er vardag men jag böjer mig på knä och höjer er upp mot skyarna. 
Ni är grymma!

1 comment: