Det där med ålder...

– Ey, damen, vill du ha kvittot?
Jag ser mig om. Vem är damen?
– Ey, damen?
Pratar han med mig tro? Jo, det gör han nog.
Jag var ju nyss flicka. Ser jag verkligen ut som en dam? Jäkla idiot!
Men okej, vad skulle han ha sagt?
Tjejen? Flickan? Tanten? Kvinnan? Ey, du där?

Nä, "damen" ekar trots allt lika rätt som det låter fel när kvinnliga pensionärer spelar "tjejgolf".

Jag minns första gången jag blir kallad tant. Jag är i 17-årsåldern och sitter på en buss och tuggar Juicy fruit gul, på väg till stan. En glad förälder böjer sig ned mot sitt lilla barn som hon tycker är gulligast i världen.
– Vinka till tanten, säger hon och tittar rakt på mig.
Jag, en purken tonåring med klämda pletor och kluvna hårtoppar.
Tanten. Va?! Undra vem som är kärring? Och vilken idiot som skaffar barn, tänker jag.
Helvete heller tänker jag skaffa egna snorungar...

Någon i min närhet berättade för en tid sedan, smått förstörd, att en bekant gissat att hon var över 40. När hon i själva verket är några år yngre.
– Äh, strunta i det! Det var ju bara några veckor sedan du fick visa leg på Systemet, peppar jag som för att häva vågskålens ojämna vikt.
Men det vill den vackra snygga människan inte ta till sig just där och då. Nä. Hon har bestämt sig för att hon nog såg gammal ut.
Titt som tätt hör jag om medelålders människor som (stolta?!) tvingas uppvisa leg när de inhandlar helgens bag-in-box. Av detta har jag ingen egen erfarenhet. Själv har jag aldrig behövt dra fram mitt leg på Systemet. Inte ens när jag var 20.
– Hon tycker väl att du för dig med självklar stilfull säkerhet och därav borde vara äldre, säger jag till människan i min närhet.
Vem vet, kanske säger jag det också till mig själv?

Men om utseende handlar lika mycket om attityd som något annat, vill jag då verkligen misstas för en 20-åring med bara en gnutta vuxen livserfarenhet när jag om några år blir 40? Är det inte lite att stånga pannan blodig?

Min kära mormor sa i slutet av sitt liv att hon inte riktigt kände igen den där kvinnan i spegeln. Stundtals kände hon sig fortfarande som en ung flicka. Och visst är det väl så ändå...

Även jag vill omedvetet lura den ofrånkomliga döden genom att försöka bli persikoslät mitt i den mediala retuscheringscirkusen. Men jag blir aldrig av med mitt tidevarvsok och kan aldrig någonsin bli yngre igen. Hur många leg jag än försöker hala fram. Hur många stickade mössor jag än tar på mig.

Men förhoppningsvis kommer jag inte sitta på ålderdomshemmet och räkna rynkor. Kanske visar jag istället upp mina hudfärgade strumpbyxor och det gråa tunna håret på catwalken i uppehållsrummet och känner mig tillfreds i min tilltagande visdom och godhet..? Kanske fiskar jag upp tänderna ur glaset, tar ett bett på min leverpastejmacka och garvar skiten ur hela stället. 
Och säkert som amen i kyrkan står där en klunga krumma små gummor med pysande bröst och rykande injektioner bredvid mig. Kanske målar någon av dem omsorgsfullt blå kajal på ögonbrynen och stapplar ut full av hopp på sina kryckor skrockandes:
Kanske får jag visa leg på Systemet idag?

– Ey damen, ska du ha kvittot eller?
– Kvittot. Nope, släng det du, säger jag och drar min ungdomliga mössa längre ned över öronen.