Väntrummet spelar upp en flugas surr
ackompanjerad av gamla lysrör
Urgröpt fasthållen längtan äter upp oss i korridorerna
stålräckets fettfläckar blänker i omöjlighetens frieri
Hon är luften som sakta pyser ur ett cykeldäck,
punkan som aldrig går att laga
klingar stötvis bort likt sviktande mod
När det sträckta tyget slaknar
Handen blek och fräknig,
vilande stum
Hon lappade jeans i min barndoms spretiga tavla
Den vattenlösliga färgen blir flytande grått
En sista utandning,
upp mot takets ljuddämpande plattor
Är detta hemska, vackra frid?
No comments:
Post a Comment