Det där med ålder...

– Ey, damen, vill du ha kvittot?
Jag ser mig om. Vem är damen?
– Ey, damen?
Pratar han med mig tro? Jo, det gör han nog.
Jag var ju nyss flicka. Ser jag verkligen ut som en dam? Jäkla idiot!
Men okej, vad skulle han ha sagt?
Tjejen? Flickan? Tanten? Kvinnan? Ey, du där?

Nä, "damen" ekar trots allt lika rätt som det låter fel när kvinnliga pensionärer spelar "tjejgolf".

Jag minns första gången jag blir kallad tant. Jag är i 17-årsåldern och sitter på en buss och tuggar Juicy fruit gul, på väg till stan. En glad förälder böjer sig ned mot sitt lilla barn som hon tycker är gulligast i världen.
– Vinka till tanten, säger hon och tittar rakt på mig.
Jag, en purken tonåring med klämda pletor och kluvna hårtoppar.
Tanten. Va?! Undra vem som är kärring? Och vilken idiot som skaffar barn, tänker jag.
Helvete heller tänker jag skaffa egna snorungar...

Någon i min närhet berättade för en tid sedan, smått förstörd, att en bekant gissat att hon var över 40. När hon i själva verket är några år yngre.
– Äh, strunta i det! Det var ju bara några veckor sedan du fick visa leg på Systemet, peppar jag som för att häva vågskålens ojämna vikt.
Men det vill den vackra snygga människan inte ta till sig just där och då. Nä. Hon har bestämt sig för att hon nog såg gammal ut.
Titt som tätt hör jag om medelålders människor som (stolta?!) tvingas uppvisa leg när de inhandlar helgens bag-in-box. Av detta har jag ingen egen erfarenhet. Själv har jag aldrig behövt dra fram mitt leg på Systemet. Inte ens när jag var 20.
– Hon tycker väl att du för dig med självklar stilfull säkerhet och därav borde vara äldre, säger jag till människan i min närhet.
Vem vet, kanske säger jag det också till mig själv?

Men om utseende handlar lika mycket om attityd som något annat, vill jag då verkligen misstas för en 20-åring med bara en gnutta vuxen livserfarenhet när jag om några år blir 40? Är det inte lite att stånga pannan blodig?

Min kära mormor sa i slutet av sitt liv att hon inte riktigt kände igen den där kvinnan i spegeln. Stundtals kände hon sig fortfarande som en ung flicka. Och visst är det väl så ändå...

Även jag vill omedvetet lura den ofrånkomliga döden genom att försöka bli persikoslät mitt i den mediala retuscheringscirkusen. Men jag blir aldrig av med mitt tidevarvsok och kan aldrig någonsin bli yngre igen. Hur många leg jag än försöker hala fram. Hur många stickade mössor jag än tar på mig.

Men förhoppningsvis kommer jag inte sitta på ålderdomshemmet och räkna rynkor. Kanske visar jag istället upp mina hudfärgade strumpbyxor och det gråa tunna håret på catwalken i uppehållsrummet och känner mig tillfreds i min tilltagande visdom och godhet..? Kanske fiskar jag upp tänderna ur glaset, tar ett bett på min leverpastejmacka och garvar skiten ur hela stället. 
Och säkert som amen i kyrkan står där en klunga krumma små gummor med pysande bröst och rykande injektioner bredvid mig. Kanske målar någon av dem omsorgsfullt blå kajal på ögonbrynen och stapplar ut full av hopp på sina kryckor skrockandes:
Kanske får jag visa leg på Systemet idag?

– Ey damen, ska du ha kvittot eller?
– Kvittot. Nope, släng det du, säger jag och drar min ungdomliga mössa längre ned över öronen.

Resedrömmar

Kvinnan stirrar fundersamt ner på tallriken och frågar Mamman mellan kebabpizzatuggorna: "Hur är det att ha barn egentligen?" På kvinnans mage syns ännu inte ett spår, men frågorna om hur livet ska bli postnatal har redan börjat hopa sig. "Och hur är det med tid egentligen"? Kvinnan har ju knappt tid för praktiska detaljer nu. Hur ska det bli sedan? Man vill ju fortsätta resa.

Mamman suckar lite. "Visst, visst, klart du kommer att ha all tid i världen. Men kanske blir det där med resor ett större företag."

Men det örat vill kvinnan inte höra på. Nej, nej, för hon har precis börjat berätta om alla tusen resmål hon ska fortsätta besöka när hon fött. Minsann.
"Ja, det där med all-inclusive är ju smidigt", säger mamman som inte vill sabba kvinnans globetrotterdrömmar.
Men, se nej, det skulle kvinnan aaaldrig kunna sänka sig till. Nej, nej. Livet ska ju liksom vara ett äventyr.

Mamman blir lite röd i ansiktet av den naiva tonen i kvinnans röst. Hon förstår att kvinnan behöver några av hennes lögner. Ljugerier om hur den fantastiska kvinnans fantastiska liv aldrig kommer att förändras.
Lite av kvinnans pizza fastnar i det sticksiga tröjgarnet vid de ännu toppiga brösten. En liten klump gungande smält ost och kebabkött. Som en klocka.Tick tack. Tick tack tock.

Nej, mamman låter bara kvinnan höra att hennes barn kommer att bli friskt, vackert och alltid somna snällt om kvällarna så att hon kan läsa långa romaner av Joyce Carol Oates. Skrönor om hur hon fortsatt kommer att vara en cool vagabond som alltid kommer gående med tryck i steget och flygande hår.

Mamman skaldar om hur kvinnan och barnet kommer att göra ständiga jorden-runt-resor. Barnet kommer att ha ljust tovigt hår, ha lätt för att bli brun och vara sjukt duktig på att smälta in i alla sociala sammanhang. Något kvinnan självklart kommer att instagramma. Bilder från när hennes kid spelar fotboll på Rios stränder medan kvinnan skriver intressanta personporträtt i det gulgröna ljuset om några av favelornas gangsterbarn.

För vem har sagt att det är något problem att jobba 24-7 och spara ihop en reskassa? Nä, den här kvinnan blir nog just en av dem som varken vill gå ned i tid eller bryta mot alla tänkbara skrivna och oskrivna regler för att kunna hämta en halvtimma tidigare på dagis...

Mamman berättar inte att semesterturer som förväntas vara avkopplande rentav kan ha en stressframkallande effekt. Att vissa barn faktiskt kan bli så förbannade av lukten av utländsk ost att de springer ifrån sin familj ända hem till hotellrummet i mörkret. Att poolen skulle kunna förvandlas till en scen där det utspelar sig små historier om sprickor i uppfostran, sviktande tålamod och sockerstinn syskonrivalitet. Plask. Vrål. Att man faktiskt kan längta hem. Till ordningen. Till redan. Till den inrutade vardagen. Till att slippa byta kackeblöja på en nedpissad toa medan ettåringen till alla medresenärers förfäran ljudligt ackompanjerar flygplansmotorerna. Att man faktiskt är väldigt stolt om man bara tar sig till High Chaparall.

"Visst", ljuger mamman "Du kommer nog inte vara så noga med att flaskvattnet i Borneos djungel inte går att värma upp".
Mamman ser till att den sista pizzabiten lämnar tallriken och klappar kvinnan vänskapligt på armen.
"Du ska se att allt ordnar sig. Allt kommer att bli bra".
Mamman sväljer sakta. Och när hon virar på sig halsduken på väg ut i regnet vet hon inte riktigt vem hon pratar med.

Nyårslöften

Mamman torkar frenetiskt med jag-vet-inte-hur-många-handdukar och halkar runt i tredje barnets spyor som ligger som små mattor över hela nedre våningen. De blir ensamma med att fira in det nya året. Isolerade.

Nyår. Detta omtag för familjen och för sig själv. Löftet att inte begå fler misstag. Lika delar tomma ord som mänskliga förhoppningar. Under en enda natt ska vi styra upp oss, förändra oss, förbättra oss. Börja om.

Våra "Jag lovar att..." blandas upp med nattens skrikiga fyrverkerier i en tjock unison rök.

Börja banta. Sluta röka. Börja plugga. Sluta kröka.
Vad som helst. Inte ge sig in i hetsiga diskussioner. Kanske börja med ashramyoga, gå en matlagningskurs, återuppta gammal vänskap, bota flygplansskräck. Låta barnen spela när de vill.

Varför ska mamman lova något högt flygande som hon kommer att bryta redan klockan 00.01? Nä. Vem vill träda in i ett nytt år, redan besviken på sig själv? I år får det bli något enkelt, tänker hon. Vad förväntar hon sig egentligen?

Mamman vill ju att pappan ska städa oftare
men pappan vill nog hellre ligga ännu mer.

Det är i alla fall det enda hon kommer på just nu.

Och mamman funderar. Kanske borde hon nästa år helt enkelt bara tillgodose sina allra mest grundläggande behov.  Skita i ouppspikade golvlister, toviga gräsmattor och att "allehandalådan" aldrig blir sorterad.

Mamman läser:
"Basala behov: luft, vätska, mat, värme, sömn, sex.
Om inte de här behoven tillgodoses kan vi drabbas av sjukdomar, irritation, smärta, obehag, och därför strävar människan efter att så snabbt som möjligt tillfredsställa behoven och uppnå jämvikt.
Så länge de fysiologiska behoven inte är tillfredsställda kontrollerar de människans tankar och beteenden eftersom organismen primärt är inställd på överlevnad."

Va, är städning inget grundläggande behov?? Hon läser igen. Luft, vätska, mat, värme, sömn, sex. Kan dessa på något vis organiseras och bli ett slags införlivat löfte utan att det krävs mer av henne?
Mamman ler. Hon har nog hittat rätt. Det kan bli en triumf inför kommande varv runt solen.

Därför blir mammans nyårslöfte som följer:
Jag lovar att sluta hyperventilera när jag blir arg, dricka mer rött lådvin medan jag varje kväll sitter och väntar på att pappan ska bli klar med middagen. Jag lovar att äta upp och bli ordentligt mätt. Sedan lovar jag att han ska få köpa mig en en ny vinterjacka som jag ska ta emot med mild tacksamhet i ögonen. Jag lovar också att låta pappan gå upp och ta hand om barnen varje natt, även när de har vinterkräksjukan, så att jag får sova ut ordentligt. Då är jag pigg och utvilad. Och då. Då lovar jag att ligga mer.

God jul!

Kanske sitter ni där hemma och gottar er nu. Nöjda med ert lilla julparadis. God Jul förresten! Somliga inmundigar säkert en hemmagjord ekologisk skinkmacka i lugn och ro. För en del har helgdagspaniken ännu inte lagt sig helt. Lugn bara lugn, stressen brukar nämligen ebba ut först när tomten vinglar hemåt och paketen är uppslitna. Pust, legoskeppet blev uppskattat. Yes det var rätt färg på klockan...

Somliga av er har en hel del praktiskt kvar. Tejpen har tagit slut och det var mycket mindre inslagningspapper på rullen än vad du trodde. Mycket som ska klaras av på bara några timmar före flötdoppet.
Nu minns jag plötsligt hur jag lyckades få hela Glendellklanen att skjuta fram tomten en halvtimma eftersom jag var tvungen att slå in julklapparna i tidningspapper först. Men det var länge sedan. Och är en helt annan historia som handlar mer om tidsoptimism än jul.

Det är alldeles tyst. Ljuset reser sig sakta över Vildåsberget och jag kommer strax att sälla mig till dem som har en hel del kvar att fixa med. Alla sover men plötsligt hörs två av barnen komma tassande ner för trappan, redan nyfikna på vad tomten har med sig i år. I deras ögon finns inget annat än barnslig förväntan.

Härliga, dåsiga jul.

Nu böjer vi oss in över denna högtid och tar ett grabbatag om den, tuggar i oss dess förpliktelser och härligheter.
Skål jul!
Skål för oss alla!


Och ögats utkanter bär med sig de otursförföljda.
Skål för de bräckligt trötta, de besprutade, förvildade, de konstlade, för de olyckligt förälskade. De hungriga.

"Nattingenting"

Hör du våra viskningar?
Vi är nattens levande fläckar,
som rör oss i det minsta ljuset under broar.
Vi är vad som lurar vid stadens skitsilhuett.

Genom sprickorna stirrar vi, slickar oss runt ångande munnar,
när den enögde trevar till vår utspridda boning.
Fördömd och dömd att hitta vårt grus. Våra pölar. Tidningssängar.

När vi smakat av varandra blir du en nattlig passagerare.
Ett bortglömt väsen där solen slocknat.
Kryper sakta in i hörnet nedanför bussarnas dån,
blir åter en del av cementväggen.
Som spottloskor.
Vi bleker ur oss
till svävande ingenting.

"Ett litet djur"

Du har aldrig varit galen som jag, så hur kan du se annat än en röd näsa, lysande stark mitt i den öronbedövande musiken från tältet? Jag visar mig som en knasig apa i mitten. En hårig kusin, utan säkerhetslina, några volter. Mina uppåtbollar klibbar på dig som spunnet socker. Du missar att molnen tätnar och jonglerar där ovanför flaggan, när jag går loss i manegen utan halsband. Dina förväntningar är som röda godisspår i barnets utsträckta händer och när jag river din biljett förstår du då inte att stormen kommer? Att du bara får se min glittriga föreställning från den bakre raden. Senare, när jag ligger instängd bland sågspån och figuren i speldosan slutat dansa, glömmer du att applådera. Du frågar om jag åter vill ikläda mig leendet, visa min omöjliga spagat eller slicka på en söt liten klubba. Sätta på mig dyra skor som är för trånga. Som inte passar mina apfötter.

Japp, gravid igen...

Mamman känner att hon kanske inte haft den bästa veckan i sitt liv. Inte om hon räknar de icke smickrande benämningarna hon nu kan lägga till listan. Uttalade av olika personer, sinsemellan främmande för varandra och inte ens från den innersta familjekretsen varifrån mildare smädesord är förväntade, då fulla av både ironi och kärlek.

Att på måndagen kallas korkad av en upprörd herre som tycker att det ingår i mammans yrkes natur att ta emot, till att lagom inför helgen bli kallad bonnig av en helt annan. Sedan följde förvisso de något mildare varianterna vara lustig utan att fatta det själv och bäbismaskin tätt efter varandra, från två andra håll. Ja, det var ju inte vidare farligt.
Nä, det duggar bara tätt nu.

Det är först när mamman ska avsluta veckan med rockkonsert som det riktiga paradnumret sker. Själva den verbala halshuggningen om man så vill.

Mamman har gått från att vara en trogen lyssnare framme vid KB:s scen på 90-talet till att allt mer sällan hänga runt på rockkonserter. Att nu få känna sig lite som en övervintrad goupie med ett "access all areas"-pass liggande i fickan...Ja det känns gött! Detta är mammans höjdpunkt på en ganska pissig vecka, att äntligen kunna balsamera sig i gitarrsolon, basgångar och trumvirvlar. Känna sig, ja lite sådär crazy...

Mer eller mindre märkt av veckans trista ord och i viss mån de gamla goda åren, står hon lite lojt vid bardisken när den glada halvt ropade kommentaren studsar fram till henne. Det är då den levereras av en minglande bekant med ögonen fastnaglade på hennes mage.
– När ska du ha?
Den sitter som en smäck. En uttalad halvnelson som överröstar högtalarnas dån.
Mamman drar med handen över den böljande tunikan för att försäkra sig om att det verkligen inte finns något där.
Men det enda som tumlar runt därinne är Trägårn´s nyss uppätna burgare och några öl ur plastglas. Och nu möjligtvis ett ego i fosterställning.

Det är nu hon måste komma på hur en äkta mama gör men mamman klampar helt enkelt bara därifrån med "Tre räcker tycker jag" och "Jaha nu pratar väl inte vi mer med varandra" i sina svarta stövlar och försöker ta tag i något som räddar henne medan en liten tår trycks tillbaka.
Efter fladdrar en tunn leopardtunika som tydligen putar lite för mycket.

Hon sveper förbi när ett suktande svartfärgat barr frågar en keyboardist: "Vill du följa med till baren?" "Nä". Passerar alla rutiga skjortor, uppkavlade ärmar som vill visa nya gaddningar i strålkastarna. Genom publikträngsel, fislukt, back-slick och människors förhoppningar om att natten ännu inte ska sluta.

En väninnas arm kommer till undsättning. Det oerhörda i musiken och löftet om ett eftersnack i logen värmer. Och visst, det lättar upp lite när hon kan vifta sig förbi kravallstaketet. Trots att hon får pressa sig in i mörkret bakom scenen med indragen mage.
Någonstans ur alla skrymslen lyckas hon plocka fram något vackert som en gammal vän sa till henne tidigare i veckan.
"Jag har alltid gillat dig".
Och plötsligt är balansen återställd.