Löpning i tanken

Mamman springer långbent över stranden medan sandkornen silas mellan hennes brunbrända tår. Som en smäcker stark fullblodshäst tar hon sig fram graciöst över dynorna. Den smidiga kroppen tecknar sig över vattenbrynet medan vågorna stänker upp som en himmelsk kaskad över hennes axlar. Stryker sig över det blanka svarta håret och ett hemligt leende transporterar sig som ett mystiskt trumljud över bergen. En naturkvinna som sveper fram med grässtrån och snäckor i flätorna. En urstark amazon med välgörande amuletter kring halsen. Kanske har hon en björntand och några örter i en påse knutna kring midjan. Hon försvinner ljudlöst in bland de fuktiga träden åtföljd av panflöjtstonerna i fjärran.

Sakta börjar bilden att krackelera. Scenen svajar till en sekund innan den krullar ihop sig som bränt papper i kanterna...

Nej, nej hon löper sportigt i korta vita tennisshorts och det solblekta håret glänser medan svettdropparna ligger som små inbjudande pärlor i urringningen över de toppiga brösten. En fräsch ipod sitter i bh-bandet och hon skrattar ett klingande skratt, väter läpparna med tungan. Hon har virat sitt mint-tuggummi kring ringfingret (eftersom hon aldrig skulle kasta det på marken och skada ekosystemet och de vackra måsarna som också har rätt att leva) och placerar med lätthet sina nya sportskor i sanden. Fortsätter jogga målmedvetet fram mot jeepen på grusparkeringen för att hämta surfbrädan. Hon blir aldrig trött eftersom hon lyssnar på "Fascination" och den regelbundna andningen är till och med lite sensuell...öh..?

Mamman sitter på kontoret och skakar sin stegmätare som en maracas i handen. Kolla nu har hon gått 500 steg. Vill bara se hur den funkar...liksom.
Ett bakåtlutat måndagsbarn som sitter i den ergonomiska stolen och sneglar på plånboken i gult fejkat ormskinn. Gymkortet ligger väl dolt därinne bland gamla kvitton och bränner små samvetshål i dem. Men visst jo då, hon hade ju tänkt att börja träna. Alltid dagen efter en söndag. Det var flera hoppfulla månader sedan hon anmälde sig till Vårruset. Nu är det två veckor kvar. Undar om hon inte ska ha en kaffe till. Och kanske en pytteliten kaka.
Hon visualiserar igen.
Rekvisitan är kvar men de fantastiska detaljerna ersätts långsamt med mindre hedervärda sådana.

Hon försöker lubba över den ruttnande tången med sina hjälplöst korta vita ben samtidigt som insidan av låren skaver mot varandra. Brösten skumpar i en för liten lumpig sportbehå från tidigt 90-tal. Målarfärgsstänk på mjukisbrallorna. Eftersom andningen har frätt hål i lungorna dreglar hon ideligen som en lastgammal bulldogg. Hon spottar men är egentligen för trött för uppgiften, vilket gör att en del av det fastnar i håret. De gamla skabbiga gympadojorna försöker förgäves hålla schack på de slutkörda darriga fötterna. Trots att det är ett nästintill stillastående rörelsemönster vill hon slänga sig ned och kaskadspy. Och när hon närmar sig krabbfiskestenen trasslar de knubbiga benen ihop och snubblar. Plask!!
Vad hände, tänker hon, stupad som en törstig skottskadad flodhäst utan puls.

Mamman snurrar på stolen. Kvar vid tangentbordet ligger stegräknaren som hon täcker över med en hög papper. En liten svart skamfläck.
Hon stiger ut i solen och går sina trettiotvå steg till bilen för att åka hem.
Som en ensam smulig fläsksvål längst ned i påsen, med förlorade träningslöften gamla som Dackefejden.
Det är kul att springa ju!
I alla fall i tanken.

Påskelden

Jag springer så fort jag kan med hjärtat i halsgropen och stampar förtvivlat överallt men elden fortsätter röra sig under mina skor. Förra årets gräs är långt och torrt, och bara fuktigt allra längst nere vid marken. Det fräser. Rosslar framåt, äter sig utåt och sprider sig snabbt som ringlande röda ormar, till och med genom tuvorna på de kalla stenarna.
Elden är som vatten som forsar fram över marken. Det luktar bränt gummi om gympaskorna och den rökiga ängen lämnar allt större svarta avhuggna spår efter sig.
Vi släcker i panik. Jag tar upp jackan jag kastat ifrån mig, den jag lovat mamma att ha på mig eftersom det fortfarande är lite kallt, och slår den mot flammorna i ett desperat försök att kväva dem. Där borta går fåren!

Gråten bubblar som en klump från magen och vidare upp i halsen. Tårarna rullar och lämnar små rännilsmärken i mitt sotiga ansiktet. Barnhänderna är varma av glöden och de brännblåsor som senare kommer att göra ont känns ännu inte.
Vi ser uppgivet på varandra. Upptäcker att vi inte har en chans att släcka.
– Kom vi springer, ropar den längsta killen och sätter av mot skogsdungen några hundra meter därifrån.

Lövträden piskar våra kroppar och grenarna där någon sprungit före rappar låren eller smätter upp i ansiktet på den som följer, som alltför tidiga straff inne bland buskarna som bara sett början till lövsprickning.
Förbi kojorna vi byggt, passerar den tomma brännvinsflaskan och "porrtidningsgömstället där de äckliga gubbarna sitter". Djupare in bland enar, granar och där under en tall skapar vi en rund formation bredvid varandra. I ringen trängs våra lappade jeans och bruna manchesterknän tätt tillsammans. Vi hör hur våra hjärtan bultar. Det rinner snor ur en näsa, någon snyftar högt.

Mitt i den kollektiva förskräckelsen summeras stridssåren. Någon har skovskav, ett blåmärke, en annan har ett rivsår på kinden. En bruten samling svalnande små eldhärskare.
Visst, vi lovar heligt att inget säga. Inte till någon Levande Vuxen. Den här elden kanske har dödat någon, säger Den Långe medan Den Lille sätter händerna för ansiktet och skakar.
Måste ringa Brandkåren!!

Vi rör oss som snabba geparder genom resten av dungen och sätter fart mot höghusen, till den som bor närmast. En flicka som brukar vara ensam hemma skakar fram nyckelknippan som hänger i bandet innanför tröjan medan röken stiger från fältet upp över den kyliga himlen.
Hon kan numret. Alla kan numret och ropar ut det i lägenheten. Vi skriker det till varandra eller till vem som helst. Den grå sladden ligger som en farlig krullig snara kring halsen när Flickan krampaktigt håller i luren. Den Lille sätter in fingret i hålen och drar fram rätt siffror.
– Hallå..?
Det är då vi hör sirenerna.
Gick det så fort? Någon annan måste ha ringt före oss?
Nyckelknippsflickan slänger ifrån sig luren och vi rusar efter ljudet nedför de kalla marmorstegen i trapphuset.

En gigantisk brandbil har stannat vid horisonten och vi vadar fram genom betongen i tystnad för att nå höjden och få en glimt av det eldhav den ska försöka släcka. Mitt huvud känns tungt och skamfyllt, halsen värker.
Jag har aldrig varit så här rädd.
Käre Gode Gud om du bara hjälper oss nu, ska jag vara en snäll flicka för alltid!
Krönet närmar sig och vi ålar fram på magarna uppför backen för att komma obemärkta fram till förstörelsen. Plötsligt kör brandbilen i väg.
Vad gör dom? De ska ju rädda små barn!
Jag skyndar mig den sista biten.
Vad?!
Det finns inget eldhav, där ligger inga brända ungar eller döda lamm på ängen.
Det ser bara ut som om någon slängt en svart matta över gräset. Där ligger inga lik. Inga nedbrända hus. Har någon annan släckt?
Vi jublar, skrattar, yes...
– Visste jag väl, säger Den Långe och gör V-tecknet.
Jag sätter mig ned i det varma gräset.
– Nej, inte här, säger Flickan med Nyckelknippan. Någon kan fatta att det var Vi som gjorde det. Måste sticka!

Kvickt lägger vi slänten bakom oss, tillbaka till gömstället under tallens skyddande armar, ned på knä.
Jag fingrar nervöst på mitt skosnöre.
– Ingen säger något, lova, för annars jävlar, blir det fängelse, säger Den Långe.
Alla småhuvuden nickar, visst, okej, och sedan gör vi vårt hemliga tecken.
Vi svär att lyssna på nyheterna när vi kommer hem för att höra om de är oss på spåren.
Jag längtar efter mamma och reser mig upp för att gå hemåt, trött med mitt nya skav på hälen.
Hej då, mumlar vi och stirrar ned på de ruttna löven innan vi kliver ut ur träden.
Och fastän det är länge tills alla måste vara inne för kvällen, har ingen lust att leka längre.

Det luktar bullar i uppgången och innan jag smyger in i lägenheten för att sätta på radion slänger jag tändaren i sopnedkastet.
Imorgon är det påskafton.
Hoppas jag inte hamnar i fängelse.
Jag bär på en sjuårings luntarskam men vill ändå gärna ha mitt påskägg med godis.

"1993"

Du försvinner sakta när jag sluter ögonen
ändå finns du kvar
som en kvarglömd flisa i handflatan
Och skuggar det jag borde titta på
som ringar på vatten
Därinne blir du fler
Du flödar in
rinner ur mig
nya versioner gungar på näthinnan
sticker små hål i min blick
Nu kan jag knappt se på dig längre
En blind fläck när det bränner så här
Blinkar till och låtsas du är borta
Ge mig ett tecken
Titta på mig
Jag försöker hitta dig medan jag blundar

"Sista natt"

Syrsorna bryter nattens tystnad.
Blottad ligger jag underst.
Du skalar av mig. Scen efter scen, under eken bortom gatlyktornas armar.
För första gången ser jag dig utan löften.
Det är min sista natt.
Ett annorlunda sken när jag ramlar barfota i daggen och ljuset lyfter hustaket mot himlen.
Har vi setts förut, cikador?
Våldsamma natt, du har inte rört mig ännu.
I en påtvingad dans under stjärnorna.
Naket, tar du mig med ett hugg.
Det fuktiga gräset stänker rött mot grenarna när knytnäven träffar mig i sidan.
Och fast den fruktansvärda handen sluter om min hals är världen utanför lika vacker.
Det är det jävliga.

Sportlovsblues

Jag sätter näsan utanför dörren endast på grund av att jag är tvungen att skicka ut en blöja i sopkärlet. Kylan biter tag i mig, vrider om. Brrr. Springer ut på lätta fötter och halkar på en isfläck som verkar ha bitit sig fast i asfalten. Sätter mig på rumpan. Fräser. Svär. En bajspåse dinglar i ena handen.

Det är sportlov. Jag tittar ut för att försöka hitta några barn utomhus, som leker sportigt. Förgäves. Det är alldeles tomt. Utanför en kall smutsig film lagd över världen. Små spår av skitig slask och drivor av grus i staden.

Jag läser i en gammal DN-artikel att för drygt 50 000 år sedan började människor förflytta sig från Mellanöstern mot de isfria områdena runt Medelhavet.
Så långt är jag med.
Några av dem fortsatte sedan norrut i takt med att inlandsisen smälte. För ungefär 10 000 år sedan hade de första hunnit fram till nuvarande Sverige.
Konstigt ändå...
Plötsligt en dag för ungefär 6 000 år sedan dök det upp människor med helt andra levnadsvanor. Rätt och slätt jordbrukande folk som trängde undan de tidigare jägarna.
Till och med lite konkurrens om att bo här uppe...verkligen..?
Utomhus ser en gran ut att vika sig dubbel i blåsten.
Vad tänkte de på när de slog sig ned och lät mig bli en framtida släkting bosatt bland istappar och skyhöga huspriser?

Minstingen, som börjat på dagis i år, hade före förskolepremiären inte varit sjuk en endaste dag i sitt lilla liv. Efter fyra krassliga veckor påminns jag om att det är en sjukdomstorktumlare, en kulörtvätt av ögoninflammation, magsjuka och förkylning, som snurrar runt med snoriga barn. Det har varit för kallt för de små att gå ut, säger personalen. Inte konstigt att barnen blir sjuka då...

Å andra sidan, vem vill gå ut? Jag funderar på hur jag tänkte när jag beställde en resa till fjällen. Har jag verkligen varit sugen på kyla? Jag läser vidare att över 200 människor dött i samband med klättring på Mount Everest under åren. Hur kan någon vilja vistas 8 000 meter upp i luften och riskera att frysa ihjäl? Jag dör nästan av bara tanken.

I huset har det hamstrats makrillkonserver och bunkrats upp med blöjor. Eftersom jag bojkottar min egen utomhusaktivitet, har jag sparat ihop till en hel hög med ärenden som ska hinnas med under en ihopklämd tvåtimmarsräd på stan. Vantar och överdragsbrallor har gått sönder och även om våren ligger och väntar runt hörnet, kan jag knappast låta barnen få frostskador. Eftersom det inte är så noga i vilken butik jag handlar håller jag mig där jag kan promenera inomhus från en affär till en annan. Och där i det gula lysrörsskenet träffar jag en av mina käraste vänner! Ännu ett ärende tvingar ut oss i blåsten. Trots min tjocka jacka letar sig vinden in. Sliter tag. Ögonen tåras. Barnen snörvlar. Allt är totalt grått.
– Tjernobyl, säger jag till henne.
– Krakow, svarar hon, innan hon skyndar vidare.
Mer behöver vi inte säga.

Det är alltså detta vintern gjort med mig, tänker jag. Jag har transformerats till en negativ surtant som babblar om vädret.
Telefonen ringer.
En liten roadtrip, kanske?
Jajabullar, klart jag ska med. För vad kan vara härligare än det?
Våren är kanske här snart. Den kommer i år också. När jag tittar ut ser jag att jag inte ens behöver skrapa bilrutan...
Och ledmotivet när jag far förbi landskapet är en passerad sportlovsblues.

En lögnaktig kamera

Mamman slår upp den mörkblå pärmen och ruvar på något hon hörde häromdagen. Att våra liv får plats i dem. Några få fotoalbum.

Bläddrar sakta i den inklistrade bildnorm som de flesta människor följer. Från ung till gammal, och någonstans på vägen finns hon. När mamman ser sina bilder i framtiden, förmodligen på någon form av pensionärsdator som är helt omodern för sin tid, kommer de verkligen representera hennes liv?

I en fotokultur som raderar varje leende som inte är perfekt. När ingen längre framkallar vad linsen behöver och mänskligheten inte vill se.
Delete. Borta.
Överallt överexponerade kulörta barn som ler och fiskar krabbor på stranden i vidvinkel. Barn som ler. Alltid när de ler.

En holländsk konstnär ställde ut en serie fotografier ur en okänd kvinnas liv. Åren gick och ju äldre kvinnan blev på semesterbilderna, desto mer av omgivningen fick ta plats. Hon blev en allt mindre del av porträtten. Rynkorna, linjerna, den större profilen blev delar av hemliga skuggor. Och hon, en liten prick mot horisonten. Som ett löfte om att aldrig bli gammal.

Är det det jag gör? tänker mamman, när hon duckar för blixtarna. Är det nu det blir mer Eiffeltorn, fler katedraler i blickfånget, mer av aporna på Kolmården?

Mammans senaste fotografier finns bara i datorn. Hon klickar och möter sin låtsasblick. En retuscherad variant av sig själv. I snyggare ljus. Mamman minns hur hon står i bokskogen i den ulliga jackan och ropar mellan regnskurarna till den som knäpper av:
– Inga närbilder nu va?
Där, bland de fuktiga träden, är hon 36 år.

Hon fyller sju på ena bilden och står där med sitt tandlösa leende och håller fram en hemmagjord jordgubbstårta. Men hur var det nu, var jag inte ledsen den dagen, tänker mamman? Förtvivlad över någon bortglömd bagatell. Kvar finns bara ett lyckligt födelsedagsskratt. På kinderna syns inga ränder efter tårar. Men där! Tittar man riktigt noga är tröjan lite blöt vid halsen.
Det är så vi lärt oss att ta bilder, tänker hon.

Häll tjära över den bröllopsfotograf som faktiskt råkar fokusera på befintliga magvalkar! Och borde man inte se till att lagstifta om att klassfoton ska tas på sommaren, när barnen är så där bruna och ser ut som de brukar...

Hon har dokumenterat det mysiga, vackra, roliga, tokiga! Det färgglada, skinande, det förväntade.
Skulle det vara så fel?
Det nyduschade, kammade. Sminkade.

Men var hamnar de gropiga benen? Ögonblicket efter bråket. Mängden dubbelhakor som trillar ned mot någons hals. Den dåliga mönsterpassningen i hallen. Näsblodet. Dagarna på sjukhus? Gångerna vi grät. Var är mormors begravning?

Var är såren? Var är de ålderdomliga spåren efter alla åren?

Kanske ska mamman idag lyfta sin lögnaktiga kamera mot de solkiga kanterna, tänker hon och drar på sig stövlarna.
Så blir summan av livet i backspegeln lite mer nyanserat.

Valentines "Till Honom"

Den kärleksvind som svepte in, lade sig mjukt intill min kind. Där ligger den och vilar, den ligger ganska gömd. Varsam och ändå starkare än stormen utanför. Aldrig aldrig glömd.