Hyllning till de ensamstående

Jag har aldrig bott på egen hand. Det närmaste jag kommer är att nu ha bott själv med mina tre barn under en månads tid medan maken varit utomlands. Jag har ju givetvis mina kära barn, men ensam i den bemärkelse att det är jag som har totalt ansvar för precis allt. Dygnet runt.

Nä, mitt liv har kantats av kollektiv och samboliv i alla möjliga slags härliga konstellationer. Ett kort tag bodde jag med en steward, en gryende poet och en antropologistuderande i en lägenhet med knarriga golv på Möllan. Jag har bott tillsammans med två tjejer i Karlstad men eftersom de aldrig höjde näsan ur böckerna lärde jag aldrig känna dem. Ett tag var jag sambo i ett trist andrahandsboende vid Frihamnen men vi hann knappt flytta ihop innan vi flyttade isär. 

Oavsett hur jag bott har jag alltid varit omgiven av en massa människor och vi har delat på livets glädjeämnen och plikter. Efter alla nya misstag och vägar som nådde vägs ände kunde jag dessutom tryggt mellanlanda hos mina stackars föräldrar, som säkert undrade vad det var för vuxenbäbis de fostrat. Jag kan naturligtvis ta hand om mig själv. Jag har bara aldrig behövt göra det ensam.

Men har denna senaste månad givit mig någon ny insikt i livskunskap? Svar ja. 

Till alla ensamstående föräldrar som tycker att livet kan vara lite hektiskt ibland: Word!! Till alla er som inte har någon annan som jobbar vid er sida och hur krympande det kan vara: I hear ya!

Jag har lovat att aldrig någonsin använda hatordet livspussel, så det tänker jag inte göra. Men hur i helvete klarar ni det? Mellan alla obetalda räkningar och den puttrande köttfärssåsen ska ungarna på skolutflykter och skjutsas till innebandyträningar. Det är en konstant känsla av "helvete-bilen-behöver-besiktigas-igen-och-jag-har-inte-hunnit-handla-något-fredagsmys-och-förlåt-alla-som-blängde-i-affären-för-att-minsta-barnet-skrek-eftersom-det-handlades-så-sent-på-kvällen.
Och hur ska man förresten någonsin kunna gå på ett enda föräldramöte när det samtidigt är läggdags för den allra minsta?
Det är precis när man når upp till ytan och ska kippa efter andan som luften går ur en och man trillar baklänges och zzz...oj då jag somnade visst i soffan med kläderna på...igen...shit...drog jag ut strykjärnssladden?

Jag ska erkänna att jag ett par gånger av ren trötthet har fulgråtit ner i kudden. Och då har jag ju ändå inga problem alls - inte på riktigt!  

Hade detta varit mitt liv, hade det inneburit att jag aldrig hade kunnat göra något utan att ta med mig alla mina barn. Det är en svindlande tanke. Även för den som ska ta emot denna familjevirvelvind (!) hemma hos sig. Kanske är det också därför vi stannat hemma så mycket. Den enda gången vi var iväg på lite lördagsunderhållning allihop så var det hos en annan trebarnsfamilj (Tack Davidsons!).

Nu vill jag inte påstå att allt är fantastiskt bara för att man har relationer eller att leva-på-egen-hand-livet inte kan vara hur bra som helst. Men upplevd ensamhet är inte vackert och ansvar kan vara slitsamt när det inte delas med någon annan.

Så det är till alla er fantastiska människor som är ensamma eller ensamstående hela tiden, dygnet runt och 24/7 som jag sänder min kärlek och beundran. Jag har bara fått se en glimt av er vardag men jag böjer mig på knä och höjer er upp mot skyarna. 

Ni är grymma!

Att längta

Hon drar upp persiennerna och möts av skatornas spattiga morgondans. Molnens gråhet är så intensiv att den nästan får henne att tappa andan. En trasig Ica-påse hänger ur en tunna. Fåglarna har näbbat sig igenom innehållet och dragit ut några kletiga förpackningar som flyter omkring i pölarna utanför. Radiorösterna från hallen dränker hennes regniga fönster.

"Tur att det inte är min soptunna", är allt hon kan tänka.

Asfalten bär på ett mörker hon aldrig sett tidigare. Tunga fallande droppar från den trasiga rännan. Hon känner sig ihålig. Som blött skräp.

"Jag är här och du är borta" 

Kroppen skriker. Och hjärtat högst. Det har förlorat sin rytm. 

"Är det så här det är att sakna? Det känns som om min kropp är utan skelett". 

Skatorna dansar undan från gatan, skrämda av den gamla mannen utanför som börjat plocka upp de simmande kartongerna. Det finns något rituellt över hans handling. Som om han ska städa undan all skit från vägen för att den ska bli lättare att återvända på. 

"För att du snart ska komma hem igen".

Hon tänker att hon ska stå där i fönstret och vänta, som ett tåligt träd som genomlider sina sista höststormar. 

Men längre bort i den tidiga morgonen lyfter fåglarnas hackiga flykt mot himlen, ropandes "snart sol" från havet. Kraxar sina oförståeliga "kom hem"-ljud över oceanen. Hon skruvar upp musiken och går ut i köket. Flingorna är slut och hon sätter på plattan för att koka några ägg. Då känner hon plötsligt en lust att sätta sig i bilen. Ge sig i väg någonstans, utan mål. Fylla dagen med åklåtar och spontana bensinstopp. Hon undrar varför hon är så stillastående medan hon väntar på honom. Kan längtan göra en förlamad?


"Dina andetag på mig i sömnen, små bleknade luktminnen, där skägget sticker mjukt mot nacken.

Hur du brukar frysa för min skull och hur jag då vill värma dig. 

För att du drar allting uppåt tills det lyser. För att ditt ljus når in i alla mina mörker. För att det är vi".

En bortglömd tandfe

Med förvirring i ögonvrån plöjer pyjamasgestalten fram till sängkanten.

– Mamma, det blev ingen tia väser han fram genom sin färska glugg. 

Morgonen träffar mig brutalt. Först fattar jag ingenting. Men för varje tickande sekund viras det potentiella misstaget långsamt upp för att nalkas i morgontöcknet genom mina till synes ihoplimmade ögon. Glömde jag tandfens guld?!

– Va, har vi inte lagt i någon peng? viskar jag till maken som kliar sig förbryllat i håret.

Han ser osäker ut där han ligger ihoprullad under täcket.

– Nja, jag trodde att du…jomen visst la vi i..? Har vi glömt? Fan också…

– Det blev ingen tia och nu står inte ens glaset kvar på bänken, säger sjuåringen besviket.

Han förstår inte. Hur kunde allt bara försvinna?

Nu är vi klarvakna. Alla går upp och letar. Var är glaset? Och visst, vi bytte kanske inte ut tanden mot en tia, men vart har den tagit vägen? Någon tjuvliga som brutit sig in i tron om att vi har guldgaddar? Har vi haft nattbesök av osaliga andar?
För att bevara den arla friden hjälper hela familjen till. Lyfter på klädhögar, vänder upp och ned på fotbollskor, ruskar om lakanen i lillans dockvagn?

Jag stannar tvärt mitt i steget. Fryser till. Det knäpper till uppe bland hjärnbalkarna.

Jag minns hur jag stapplar ur soffan 03.27 och hur jag på väg till sängen girigt klunkar i mig av det vattenglas som står på diskbänken. Inget ovanligt i och för sig eftersom jag ställer ut glas lite varstans som ett vätskehamstrande ökendjur. Men vänta nu, fick jag inte något hårt i munnen när jag drack? Något hårt, något som jag sedan svalde. 

– Jag tror jag vet vad som har hänt med tanden, säger jag. Jag tror att jag drack…

– Nej mamma! Inte igen. Det är andra gången, väscher sjuåringen genom gapet där det nyss suttit två framtänder.

– Jag vet. Förlåt mig.

Och det är alldeles sant. Jag har tidigare misstänkts för brottet "sväljande av annan persons mjölktand". Då löd domen: Skyldig med påföljden "utdelande av skrynklig 20-lapp som plåster på såret".

– Förlåt.

– Och en tand tappade du i vasken, mamma…

Gulp.

– Jag vet, säger jag återigen och minns nu också den gång då den lilla bissingen helt sonika låg kvar i glaset på morgonen. Som en tung ensam sten, eftersom husets vuxna glömt att genomföra den magiska förvandlingen innan de gick och la sig.

Jag känner mellanbarnets förebrående blick som säger "Ska jag någonsin få den där pengen?"

En stulen förhoppning om att äntligen få vara med om det tandtrolleri, han för länge sedan slutat tro på.

I landet där de trötta vuxna bor, kan både små och stora misstag ske ideligen. Det finns ingen tandgud jag kan bikta mig för så jag söker tröst i att uppkäkande av mjölkgaddar måste vara ett i-landsproblem. Och tänk, denna skitsak ligger nu djupt begraven i innanmätet på en glömsk Tingeling-morsa och skaver samvete!

Följande morgon ligger en nyputsad guldtia och skvalpar på sjuåringens sängbord. En perfekt blandning av klen tröst och fantastisk överraskning. Jag hör hur han vaknar på övervåningen.
Tandfen kom. Bara en dag för sent…